Allmänt

Om du intresserad av att få lite inblickar i den praktiska biten av försvararrollen så är den är denna boken värd en genomläsning. Boken består av ett antal axplock självupplevda erfarenheter som brottmålsadvokat. Eriksson skriver att syftet med författandet av boken var att "berätta från insidan om de människor han mött. Om de skyldiga och oskyldiga. Och om livet som försvarsadvokat och hans tankar och moraliska dilemman. Om att försvara de som lever på livets skuggsida, men också om de som aldrig trott på att de behöver en försvarare.” (s. 7)

Boken skulle jag vilja säga fungerar som en introduktion om inblickar ombudsrollen och speciellt försvararrollen. Man får lite glimtar till hur en vardag ur en försvarares liv (synnerligen en försvarare med högst status i rollen) praktiskt kan te sig.

Jag tyckte boken var värdefull och plockade upp en och annan insikt av advokatrollen som jag inte annars skulle kunna göra på juristutbildningen. Boken är inte perfekt. Den är långt ifrån den bästa boken skriven av en advokat som har blivit skriven eller kommer att bli skriven.

I framtiden kommer det har skrivits mycket bättre böcker som kan erbjuda mer insikter - men tills dess att en eller många sådana böcker är s krivna så har denna boken bra värde i att förmedla en enkel introduktion om rollen och om vad yrket innebär i praktiken. Jag kan därav rekommendera denna boken till de juriststudenter som är intresserade i ombudsrollen.

Boksammanfattning:

Nedan har jag samlat sådant som jag framför allt tog med mig från boken om försvararrollen och advokatyrket. Det är alltså inte tänkt som en fullständig sammanfattning av bokens innehåll, utan som de erfarenheter, arbetssätt och ytliga reflektioner som jag själv fann särskilt intressanta ur ett juriststudentperspektiv.

Vägen till advokatyrket och motivationen bakom yrkesvalet

Eriksson beskriver att han inte var någon särskilt framstående student och reflekterar över att hans dåvarande betyg sannolikt inte hade räckt för att komma in på juristprogrammet med dagens antagningskrav. Det är en ganska intressant påminnelse om att skolresultat och senare yrkesframgång inte nödvändigtvis behöver säga samma sak om en persons förutsättningar. (s. 10).

Det som så småningom tycks ha fångat honom var framför allt arbetet i domstol och möjligheten att företräda enskilda människor. Civilmålen förlorade efter hand sin attraktionskraft för honom. Han drogs i stället mot situationer där den enskilde ställdes mot staten och där advokaten fick kämpa för en konkret persons intressen. Rättegången som arbetsform verkar också ha haft en särskild dragningskraft på honom. (s. 12).

En annan sak jag tog med mig är hur stor betydelse andra yrkesverksamma jurister kan ha under den tidiga karriären. Eriksson beskriver hur han studerade etablerade advokater som Peter Althin, Claes Borgström, Thomas Martinson och Gunnar Falk När han själv arbetade som målsägandebiträde använde han också möjligheten att observera andra försvarsadvokater i rättssalen och försökte förstå och lära sig deras tekniker. Det ger en ganska konkret bild av hur en del av juristens yrkeskunnande förvärvas genom observation och praktiskt efterliknande snarare än genom juridiska läroböcker. (s. 13).

Arbetsbelastningen och förhållandet mellan arbete och privatliv

Boken ger flera exempel på hur tidskrävande brottmålsadvokatens arbete kan vara. Eriksson beskriver perioder då arbetet lämnat mycket litet utrymme för fritid och då även tiden utanför kontoret upptagits av tankar på arbetet. Han framhåller också betydelsen av stödet från familjen och att hans arbetsliv påverkat dem som stått honom nära. (s. 14).

En stor del av arbetet tycks dessutom bestå av något betydligt mindre spektakulärt än själva rättegången: läsning och förberedelser. I stora brottmål kan förundersökningen omfatta tusentals sidor som försvararen behöver sätta sig in i. (s. 44).

Arbetsveckan följer inte heller nödvändigtvis någon tydlig gräns mellan vardag och helg. Eriksson beskriver exempelvis hur en söndag får ägnas åt att gå till kontoret för att läsa in sig inför måndagens förhandling eftersom den planerade förberedelsetiden under veckan inte räckt till. (s. 44).

Arbetet kan även innebära omfattande resande. Inför en längre domstolsförhandling på annan ort beskriver han hur han tar med sig stora mängder förundersökningsmaterial och installerar sig på ett hotellrum som under den kommande veckan får fungera både som bostad och kontor. Det gav mig en betydligt mer konkret bild av vad det praktiskt kan innebära att arbeta med större brottmål. (s. 89).

Det första klientmötet och att skapa struktur ur en berättelse

En av de saker jag fann mest intressanta var skildringen av de första mötena med klienter. En klient som befinner sig under stark press berättar inte nödvändigtvis på ett ordnat eller juridiskt användbart sätt. Försvararens uppgift blir därför inte bara att lyssna utan också att genom frågor hjälpa klienten att strukturera vad som hänt och identifiera vilka omständigheter som kan vara juridiskt relevanta.

I ett av exemplen gäller det en klient vars uppgifter kan aktualisera nödvärn. Eriksson försöker på kort tid få fram ett begripligt händelseförlopp samtidigt som klienten behöver lugnas inför det fortsatta förhöret. Det illustrerar ganska väl att den juridiska analysen och själva kommunikationen med klienten ofta måste ske parallellt. (s. 20–23).

Försvararen som juridiskt ombud och mänskligt stöd

Boken visar också att klientrelationen omfattar betydligt mer än att bara förklara rättsregler och processuella frågor. Försvararen möter människor som kan vara rädda, frihetsberövade och osäkra på vad som kommer att hända med dem.

Eriksson återkommer därför till betydelsen av att försöka skapa trygghet samtidigt som försvararen inte får ge klienten orealistiska förhoppningar. I flera situationer förbereder han klienter på möjligheten att de kommer att häktas eller att processen kan utvecklas negativt, även när utgången ännu är osäker. Poängen tycks vara att ett alltför optimistiskt besked kan bli psykiskt svårare för klienten om utvecklingen sedan blir den motsatta. (s. 25, 60, 180–183).

Jag tycker att detta är en av de mer intressanta yrkesmässiga balansgångarna i boken. Försvararen ska vara lojal mot klienten och inge trygghet, men samtidigt vara tillräckligt professionellt distanserad för att kunna ge en realistisk bedömning även när klienten helst skulle vilja höra något annat.

Det finns också mer vardagliga sätt att hantera klientens oro. Inför en kommande rättegång beskriver Eriksson hur han ibland spelat Yatzy med häktade klienter. Syftet är inte juridiskt utan mänskligt: en enkel aktivitet kan tillfälligt bryta den oro och passivitet som följer med en längre häktningstid och skapa en mer normal situation mellan advokat och klient. (s. 91).

Professionell närhet och professionell distans

Samtidigt har Eriksson en princip om att inte bli en del av klienternas privatliv. Boken visar emellertid att gränsen inte alltid är känslomässigt självklar. Han reflekterar exempelvis över om han borde närvara vid en tidigare klients begravning men väljer i ett fall i stället att skicka blommor. (s. 28).

Jag tycker att exemplet säger något intressant om försvararrollen. Relationen kan under ett intensivt mål bli både nära och förtroendefull, men advokaten måste samtidigt upprätthålla en professionell gräns. Det är en aspekt av ombudsrollen som är betydligt svårare att fånga genom enbart studier av juridiska regler.

Att försöka förstå och förutse ett mål

Eriksson beskriver också hur han som en del av förberedelserna försöker skapa sig en mental bild av det händelseförlopp som klienten beskriver. Han nöjer sig alltså inte med att läsa eller höra uppgifterna abstrakt, utan försöker föreställa sig situationen framför sig. (s. 50).

Inför en huvudförhandling försöker han sedan bedöma hur processen sannolikt kommer att utvecklas: vilka frågor som egentligen kommer att bli avgörande, vilken bevisning som kommer att få betydelse och vilken funktion olika vittnen eller sakkunniga kommer att fylla. I ett rattfyllerimål resonerar han exempelvis kring vilka delar av utredningen som sannolikt kommer att dominera förhandlingen och gör samtidigt en preliminär prognos över utgången. (s. 48).

Det gav mig en konkret bild av processförberedelse som något mer än att bara ”kunna målet”. Försvararen försöker i förväg modellera hur förhandlingen kan utvecklas och vilka delar av materialet som verkligen kommer att spela roll.

Kommunikation, retorik och människan bakom målet

Boken innehåller flera exempel på att arbetet i rättssalen inte bara handlar om juridisk argumentation i snäv mening. Försvararen måste också vara uppmärksam på hur klienten uppfattas av domstolen.

I ett mål märker Eriksson exempelvis att klientens agerande väcker negativa reaktioner hos rätten. Han ändrar därför inriktningen på sina frågor för att få fram klientens upplevelse av situationen och därigenom göra honom mer begriplig som människa inför domstolen. (s. 61).

Det illustrerar en retorisk dimension av försvarararbetet som jag tycker är intressant: juridiskt relevanta omständigheter presenteras inte i ett vakuum. Även hur en person framstår, hur en berättelse byggs upp och vilka aspekter som förs fram kan påverka hur materialet uppfattas.

Samma typ av överväganden återkommer under en slutplädering i ett annat mål. Eriksson reflekterar till och med över en så liten detalj som om han ska använda en persons förnamn eftersom ordvalet kan göra framställningen mer personlig. (s. 100).

Första intryck och föreställningar om skuld

Boken berör också hur snabbt människor kan bilda sig en uppfattning om en tilltalad. Eriksson beskriver hur journalister och andra betraktare kan lägga stor vikt vid hur en misstänkt ser ut eller beter sig när personen kommer in i rättssalen. Klädsel, kroppsspråk och andra yttre omständigheter riskerar därmed att behandlas som om de sade något om själva skuldfrågan. (s. 97).

För mig illustrerar detta en viktig skillnad mellan den juridiska idealbilden och den mänskliga verkligheten. Domstolsprocessen bygger på att skuldfrågan ska avgöras utifrån relevant bevisning, samtidigt som alla människor som deltar i processen påverkas av intryck och föreställningar.

Det löpande arbetet utanför rättssalen

En annan sak som boken ger en ganska bra bild av är hur fragmenterad en brottmålsadvokats arbetsdag kan vara. Eriksson beskriver hur mejl, inställda förhandlingar och nya uppdrag snabbt kan förändra dagens planering. Vid ett tillfälle läser han om ett uppmärksammat brott i medierna och befinner sig bara ett par timmar senare på häktet för att hantera ett nytt ärende med anknytning till händelsen. (s. 66–69).

Det är en miljö där advokaten inte alltid kan planera arbetsdagen långt i förväg. Nya frihetsberövanden, förhör och häktningsförhandlingar skapar en beredskapsliknande aspekt av arbetet som jag inte tidigare hade tänkt särskilt mycket på.

Boken innehåller också skildringar av den löpande kommunikationen mellan de olika professionella aktörerna i processen. Eriksson beskriver exempelvis samtal med en åklagare där han efterfrågar information om grunden för ett anhållande och där de samtidigt diskuterar den praktiska tidsplaneringen för den kommande häktningsförhandlingen. (s. 73–74).

På motsvarande sätt skildras ett samtal med rättens ordförande om en klient som inte vill ha någon försvarare. De diskuterar hur situationen ska hanteras inför häktningsförhandlingen och Eriksson informerar domaren om klientens inställning. (s. 76).

Dessa exempel är kanske vardagliga för yrkesverksamma processjurister, men för mig som juriststudent var de värdefulla eftersom de visar den praktiska kommunikationen runt processen som sällan framgår särskilt tydligt av kurslitteraturen.

Boken ger dessutom en konkret skildring av hur en häktningsförhandling bakom stängda dörrar kan gå till. (s. 80–82).

Ansvaret när klienten kan vara oskyldig

En av de tyngre reflektionerna i boken gäller risken för att oskyldiga människor döms. Eriksson beskriver att han i ett mordmål börjar misstänka att klienten faktiskt kan vara oskyldig och att detta förändrar hur han upplever ansvaret.

Han konstaterar också mer generellt att han under ett långt yrkesliv sannolikt både har medverkat till att skyldiga personer blivit frikända och till att oskyldiga personer blivit dömda. Det senare framstår för honom som betydligt svårare att bära. Tanken på att ytterligare förberedelser, andra frågor eller ett annat upplägg skulle kunna ha förändrat utgången blir då en del av det professionella ansvaret. (s. 93).

Jag tycker att detta är en viktig aspekt av boken eftersom den visar en sida av försvararrollen som lätt försvinner i den principiella diskussionen om att alla har rätt till ett försvar. Försvararen arbetar inte bara med juridiska positioner utan också med beslut som kan få mycket ingripande konsekvenser för en annan människa.

Uppmärksammade mål, medier och säkerhet

I ett av bokens mest extrema exempel beskriver Eriksson vad som händer när han tar sig an försvaret i ett mycket uppmärksammat terrormål. Nästan omedelbart uppstår ett enormt medieintresse. Journalister börjar ringa, och han inser snabbt att kontakterna med medierna är något som måste hanteras som en del av uppdraget. (s. 216–217).

Målet påverkar även organisationen av arbetet. Han bedömer att uppdraget är för stort för att hantera ensam och tar därför hjälp av en medförsvarare, både för att dela arbetsbelastningen och för att ha någon att diskutera strategiska frågor med. (s. 223).

Uppdraget leder också till personliga reaktioner utifrån. Han får bland annat ta emot hatiska meddelanden på grund av vem han försvarar. Det illustrerar ganska tydligt skillnaden mellan den juridiska principen att även mycket impopulära personer har rätt till ett försvar och allmänhetens sätt att ibland identifiera försvararen med klienten. (s. 223–225).

Även säkerhetsfrågorna blir påtagliga. Vid ett tillfälle ska klienten lämna häktet för en vallning under mycket strikta säkerhetsförhållanden. Risken för att information om transporten ska läcka betraktas som så allvarlig att advokaterna är försiktiga även med hur aktiviteten antecknas i deras egna kalendrar. (s. 236).

Det här är naturligtvis långt ifrån vardagen i de flesta brottmål, men det visar hur ett särskilt uppmärksammat mål kan förändra nästan alla delar av försvararens arbete: planering, arbetsfördelning, mediekontakter, personlig säkerhet och förhållandet till omvärlden.

Synen på den egna rollen och framgången

Mot slutet av boken reflekterar Eriksson över sin egen ställning som en mycket välkänd advokat. Han är medveten om att yngre jurister kan se honom som en slags stjärnadvokat, på ungefär samma sätt som han själv en gång såg upp till äldre och etablerade advokater.

Samtidigt försöker han tona ned föreställningen om att framgången skulle ha gjort honom till en helt annan person. Han ser snarare skillnaden mellan den unga juristen och den etablerade advokaten som en fråga om många års erfarenhet. (s. 248).

Jag tycker att det är en passande avslutning på bokens skildring av yrkesrollen. En återkommande poäng genom boken är just att mycket av det som gör någon skicklig som försvarare inte verkar kunna reduceras till juridiska kunskaper. Det handlar även om erfarenhet: att läsa människor, förutse hur en förhandling kan utvecklas, kommunicera med klienter under press, disponera ett omfattande material och göra mängder av små professionella bedömningar som med tiden blir en del av själva hantverket.