Det här inlägget handlar om det klassiska fenomenet att språkbruket förändras när man börjar studera på juristprogrammet. Jag har velat skriva det här inlägget i flera år, men det är först nu jag känner att tiden är mogen.

En av de frågor som upptog mig mest innan den första terminen började var om mitt språk skulle förändras permanent när jag började studera juridik. Jag var orolig för att så skulle bli fallet – att det språk jag hade utvecklat under hela mitt liv, och som utgjorde en del av min identitet, skulle ersättas av en torr juridisk jargong. Jag fruktade att jag därigenom skulle fjärmas från mina arbetarklassrötter, och att det skulle uppstå en språklig distans i mötet med människor utanför juristvärlden.

Innan jag går vidare i den reflektionen vill jag dock konstatera att det mycket snabbt blev tydligt, redan efter ett par veckor på programmet, att språkbruket började förändras – inte bara hos mig, utan även hos mina kurskamrater. Denna form av socialisering inträffade i princip omedelbart under den första terminen, ja, faktiskt redan under den första veckan på juristprogrammet. Jag minns särskilt det första seminariet, när vi skulle redovisa vårt svar i basgruppen. Vi i vår basggrupp hade sammanfattat ett dokument med våra anteckningar som vi använde för att läsa upp på seminariet där vi använde juridiska termer som näringsidkare i stället för företagare, förplikta i stället för kräva och ostridigt om något som var klargjort. Jag minns att det lät så … distanserat och främmande redan då, när en 19–20-årig kurskamrat i min basgrupp – som jag är ganska säker på aldrig hade använt de uttrycken tidigare – nu hade skrivit in dem i dokumentet och läste upp dem som om hon nu villa finna tillhörighet till den nya gänget, nämligen juristgänget. Det där gjorde vi oss alla skyldiga till – eller kanske är skyldiga fel ord, för egentligen är det just det som är utbildningen. Det är en naturlig del av utbildningsprocessen, och så ska det också vara, måste jag tillägga. Det finns inget annat alternativ. Språket är själva utbildningen, och utbildningen är språket – precis som språket också är en oupplöslig del av juristrollen. Sedan handlar det om hur du använder språket; dvs. hur du anpassar främst till språkbruk och till vem.

Sedan under termin 1 påpekade både min bror och min flickvän att jag hade börjat använda ett annorlunda språk i våra vardagliga samtal. Det som verkligen fick mig att förstå vidden av förändringen var dock en händelse under termin 3, när en klasskamrat och granne anmärkte på att jag använde ordet äktenskapsskillnad i stället för skilsmässa medan vi var på gymmet tillsammans. Vi talade visserligen om ett juridiskt ämne, men det fanns ingen egentlig anledning att använda den juridiska termen. Han påpekade då skämtsamt att det märktes att jag läste juristprogrammet – för även om han inte kände mig innan dess, menade han att jag nog tidigare skulle ha sagt skilsmässa. Och han hade rätt. Jag hade förstått redan under termin 1 att mitt språk hade förändrats, men det var först då jag insåg att jag befann mig “djupt inne i skiten”.

För att knyta an till det föregående stycket handlar det ytterst om att kunna vara flexibel i sitt språkbruk – särskilt om man vill ha förmånen att kunna kommunicera effektivt och till en större skara av olika männiksor på flera olika nivåer och inom olika sfärer. Även om vi måste lära oss att hantera fackspråk och juridiska termer, är det bästa råd vi har fått under utbildningen att, även i juridiska sammanhang, alltid sträva efter att uttrycka oss så modernt, tydligt och enkelt som möjligt.

För att besvara den första frågan – har mitt språkbruk förändrats permanent? Svaret är, ostridig ja. Mitt språkbruk har förändrats i grunden, till den grad att jag faktiskt har svårt att minnas hur jag uttryckte mig innan jag började på juristprogrammet. Har det i sin tur inneburit att jag har förändrats som person? Nej, mina värderingar är desamma, liksom mitt förhållande till arbetarklassen. Däremot kan deras förhållande till mig ha förändrats. Men det är inget jag har kunnat mäta än så länge. Däremot har förändringen utan tvekan gjort mitt språk torrare – och, om jag ska vara ärlig, något formellt och tråkigare. Det finns både fördelar och nackdelar med det. Fördelen är att jag uttrycker mig mer akademiskt och precist; nackdelen är att språket ibland känns en aning fjärmat. Ett klassiskt exempel är hur ordet mycket tenderar att ersättas med synnerligen. Tro mig – det är ett av de tydligaste tecknen på att en språklig förskjutning har ägt rum hos dina kurskamrater. Och tro mig – du som läser påjuristprogrammet kommer att råka ut för det du också. 🙂 Kom ihåg detta inlägget! :-)

Din humor kommer sannolikt också att vidareutvecklats något under tiden du utbildar dig till jurist – det gjorde det för alla de studenter jag har interagerat med om det här. Det är förvisso vanligt att man inom sitt yrkesområde utvecklar en särskild kultur och intern jargong. Den positiva sidan är att du får en djupare gemenskap med andra juriststudenter och jurister som delar denna särpräglade, torra och lite töntiga humor. Den negativa är att det i regel nästan bara är jurister som verkligen förstår – eller åtminstone uppskattar – den. Jag skulle aldrig i mitt liv köra juridiska präglade skämt med min flickvän även om hon faktiskt läste 15 hp socialrätt på socionomprogrammet.

Nedan följer några exempel på hur det kan se ut:

En juristvän tillsammans med sina kollegor på förvaltningsrätten i Luleå knåpade ihop det här:

En riksnyhet som blev juridisk satir:

“Marcus åt fyra pannbiffar på buffé – blev utskälld” (Expressen, 2025-10-23)
“Marcus Vadeby tog fyra pannbiffar från buffén. Då ska han ha blivit utskälld av restaurangens ägare – för att han inte var lönsam. Nu har händelsen skapat debatt på riksnivå.”
“– Där kommer ju mitt namn upp och på så sätt har han hittat mig. Så han ringde upp mig och förklarade att jag hade tagit fyra pannbiffar. Han sa att det inte är normalt att äta så många, att sådana som jag inte är lönsamma kunder och att det i buffélagen står att man bara får ta två stycken.”

Uppenbarligen existerar ingen ”buffélag”. I stället skapades den av en jurist dagen efter att nyheten blivit viral, som en humoristisk kommentar till den uppmärksammade händelsen på sin juridiska blogg. Här kommer merparten av lagens inledande bestämmelser (se bloggen för den fullständiga texten av buffélagen):

“Buffélagen (2025:1)
Buffélagen (2025:1) En lag till främjande av ordning, rättvisa och matkultur vid allmänna bufféer.
1 kap. Inledande bestämmelser
1 § – Syfte
Denna lag har till syfte att upprätthålla rimlig ordning, rättvis tillgång till mat och socialt acceptabelt beteende vid bufféservering, oavsett om den äger rum i restaurang, konferens, bröllop, julbord eller annan sammankomst.
2 § – Definitioner I denna lag avses med:
1. Buffé: måltidsupplägg där gäster själva tar mat från gemensamt uppställda fat eller kärl. Buffé betyder inte ”ät tills du spricker”.
2. Tallrik: behållare av porslin, plast, glas eller papp/kartong, avsedd för rimlig mängd mat vid ett och samma tillfälle.
3. Oproportionerlig hög: sådan mängd mat på tallrik att stabiliteten kan ifrågasättas.
4. Dubbelgång: när en gäst passerar buffébordet mer än en gång innan alla gäster tagit sin första portion.
3 § – Katrineholmsprincipen (om skälig portionsmängd)
Var och en har rätt att äta sig mätt vid buffé, men skyldighet att utöva skäligt omdöme. (Lex Katrineholm)
Mängden mat ska stå i rimlig proportion till gästens hunger, lunchtidens längd och bufféns prisnivå.
Vid servering av pannbiff inom Sveriges gränser, särskilt inom Katrineholms kommun, gäller riktvärdet tre (3) pannbiffar per gäst och omgång. Överskridande får endast ske om:
1. övriga gäster tydligt avstått,
2. gästen tillhör fysiskt krävande yrkesgrupp (exempelvis skogsarbetare, vägarbetare eller tonåring), eller
3. buffén uttryckligen utannonserats som ”ät så mycket du vill”.
Den som tagit fyra pannbiffar i Katrineholm ska ej tillrättavisas med utskällning utan endast med mild erinran och erbjudande om lingonsylt.”
———

En juristvän som jobbar på tingsrätten i Luleå har en kollega som knåpade ihop det här om att bjuda notarierna på middag: