Bakgrund

Hovrättslagman.
Utredare i: SOU 1964:58 Aktion mot ungdomsbrott, SOU 1968:55-56 Bot eller böter, SOU 1971:10, SOU 1973:13 Snyltningsbrott och försäkringsmissbruk, SOU 1973:26 Lag och rätt i grundskolan, SOU 1974:27 Mindre brott SOU, 1980:1 Fjorton dagars fängelse : minimitid för fängelsestraff : delbetänkande.

Allmänt

Det här var en lite speciell bok eftersom den ger ett självbiografiskt perspektiv från en domare och lagsftiningsutredares karriär från 1950-talet till 1996. Ska börja kort med säga att jag verkligen gillade titeln till denna boken. Boken skildrar författarens upplevelser på juristprogrammet i Lund och hans period som tingsnotarie i Östra Göinge domsaga på 1950-talet och sedermera den fortsatta karriären från hovrättsfiskal till tjänsten som hovrättslagman och statlig utredare. Berättelserna som är axplock från hans rättsliga liv ger en inblick i rättsväsendets vardag med detaljer om domstolsarbete, domstolsmål och hur det var att arbeta för bl.a. den excentriske häradshövdingens Carl Davidsson.

Boksammanfattning:

Syfte med skrivandet av boken: “Denna bok handlar om en domares vandring genom rättslivet från det han tar sina första osäkra steg in i juridikens värld till dess han lämnar banan för att njuta sitt otium. [...] En tanke bakom boken är att de som var med förr ska minnas den tid som varit. Och dagens unga domstolsjurister ska få veta hur vi som då var i början av karriären lärdes upp till domare. [...] Kanske boken kan vara av intresse för någon som bill följa utvecklingen under åren från 50-talets början till 90-talets mitt.” (s. 5)
När han reflekterar över sin tid som student i Lund: “Lund var en skön studentstad. Det akademiska livet levdes överallt. [...] Man uppträdde också som student med en säregen blandning av skepsis mot gamla normer och fördomar, intellektuellt snobberi kunskapstörst, tron på sin egen förträfflighet och en inbillad förmåga att kunna lösa livets problem.” (s. 6)
Hans introduktion till det juridiska lagspråket präglades av att han uppfattade det som egendomligt. I början av sina studier förstod han faktiskt inte mycket av texterna, vilket gjorde honom bekymrad. (s. 7–8)
Vad man läste på juristprogrammet i Lund under 1950-talet: “Enligt studieplanen tog det nio terminer för att läsa in en jur.kand som spände över brett fält med civilrätt, straffrätt och processrätt som den tunga bitarna. Det gällde att lära sig lagarna och kunna tillämpa dem. Genom flitigt studium av läroböcker och kompendier och personlig närvaro vid föreläsningar och seminarieövningar skulle grunden läggas till en fortsatt juridisk-karriär. [...] men något utrymme för kritiska analyser eller ifrågasättande av rättssystemets bärkraft fanns egentligen inte. (s. 6) [...] Vi betraktade lagarna som givna för att samhället skulle kunna fungera utan störningar. De ifrågasattes inte så länge de var i kraft. Att det fanns politiska beslut bakom lagstiftningen och att allmänhetens rättsmedvetande inte alltid stämde med lagstiftarens bekymrade oss inte. Frågan ställdes aldrig om lagarna var moraliskt försvarbara. (s. 8). En sak var att kunna lagarna, en annan att förstå dem. Men det var inte tal om att sätta in lagarna i ett rättspolitiskt sammanhang. Inte heller ifrågasätta dess innehåll eller diskutera förändringar i lagstiftningen. Utbildningen gällde - för att använda juridiskt språk - ‘de lege lata’, inte ‘de lege ferenda’.” (s. 12).
- Det förutsätts att man följde föreläsningarna och var aktiv under seminarierna vilket uppgick till totalt några timmar per vecka. I övrigt fick man bedriva självstudier. I de större ämnena skulle man dock göra rättsfallsanalyser eller skriva uppsats. (s. 9)
Om hur det kunde vara för kvinnor som läste på juristprogrammet i Lund under 1950-talet: “Den ryktbare och av många fruktade Micha Markendag höll i den propedeutiska kursen. Han var en reslig man i medelåldern med stort huvud och kraftig hårväxt, påfallande buskiga ögonbryn över ett par gråmelerade, forskande ögon och en mun som stelnat i ett ansträngt leende. Det första mötet med denne rättslärde var minnesvärt. Först satt han tyst och lät blicken vandra runt församlingen. Sen öppnade han munnen och började tala med långsam, lågmäld stämma på skånskt idiom."Låt mej redan från början uppmana er damer att noga övertänka, om ni hamnat på rätt ställe", sa han. "Det finns många andra studievägar som kanske passar er bättre. Ni kan bli bibliotekarier eller småskollärare eller varför inte kosmetologer, mannekänger och sjukgymnaster. Alla behöver inte ligga i Lund och läsa vid universitetet. Framför allt inte läsa juridik. Jag vet av erfarenhet att många av er snart ger upp. Då är det bättre att aldrig börja. Så jag uppmanar er än en gång att noga övertänka, om ni valt rätt bana”. (s. 7)

Tillägg: Detta fick mig att tänka på Ruth Bader Ginsburgs (RBG) erfarenheter vid Harvard Law School har återberättats många gånger och även filmatiserats. År 1956, endast sex år efter att universitetet började anta kvinnor till juristprogrammet, var RBG en av nio kvinnor i sin klass på ca 500 personer. Under detta år anordnade dekanus Erwin Griswold en middag för de kvinnliga studenterna, där även framstående fakultetsmedlemmar deltog. Efter middagen samlades de i dekanusens vardagsrum, där de kvinnliga studenterna ombads sitta i en halvcirkel. En efter en uppmanades de att förklara varför de hade tagit en plats på juristutbildningen – en plats som, enligt frågeställningen, annars hade kunnat tilldelas en man. RBG har senare berättat att dekanus Griswold i efterhand motiverade sin fråga. Han hävdade att syftet inte var att vara nedlåtande, utan att ge de kvinnliga studenterna en möjlighet att dela med sig av sina ambitioner och planer för sin juridiska utbildning. Genom detta hoppades han kunna övertyga skeptiska fakultetsmedlemmar, som fortfarande ifrågasatte beslutet att anta kvinnor till programmet. Denna förklaring framstår dock för mig som en efterhandskonstruktion, särskilt eftersom liknande middagar och frågeställningar förekom både före och efter denna händelse. Ett exempel är Judith Richards Hope, som år 1964 genomgick en liknande upplevelse vid första årsmiddag på samma plats med samma person. Rent historiskt var denna kvinnosyn ett dominerande fenomen i den västerländska kulturens tidsanda, tyvärr.

Om kvaliteten på juristubtildningen i Lund på 1950-talet: “Man kan fråga sig om juristutbildningen vid 50-talets början svarade mot de krav som borde ställas på en jurist i karriären. Betraktad med nutida ögon förefaller den ha varit ganska mossbelupen. Den var inriktad på att tillgodose behovet av domare, åklagare och advokater som betjänade domstolarna. Men utanför utbildningen föll helt eller nästan helt många av de moderna samhällets problemområden [...] Ämnen som kriminologi, rättssociologi och rättspsykiatri hade inte utrymme på juristens schema och ämnen som socialrätt, företagsekonomi och internationell rätt fanns det inte mycket plats för.” (s. 11) “Pedagogiken hos seminarieledare var inte heller särskilt högtstående. Faktiskt lyckades de inte alltid reda ut begreppen.” (s. 12).
Under våren 1957 upphörde hans akademiska liv och det gällde att bestämma sig för yrkesbanan. Att göra notarietjänstgöring ansågs vara självklart. (s. 16).
Hur anställningsförfarandet som notarie på ett ting med en egendomlig häradshövding kunde gå till på 1950-talet: Aspelin beskriver om att en notarieplats blev ledig i Östra Göinge domsaga i Broby. Aspelin ringde notarien Ingeborg Höye som meddelade att häradshövdingen gärna ville träffa honom innan han bestämde sig för vem han skulle anställa. De bestämde att han skulle komma på anställningsintervju den kommande söndagen (s. 16-17). Resan gick genom Göingebygden till Broby, där tingshuset låg vid ett stort torg nära Gästis och kyrkan. En bred grusgång ledde till en pampig villa ett hundratal meter bort – domvillan, häradshövdingens tjänstebostad. När Aspelin stod och betraktade tingshuset kom en ung man fram, presenterade sig som notarie Kay Larsson och tog med honom för att hälsa på Ingeborg, som bodde i en fyra rum och kök stor notarielägenhet. Det var fullt möblerat och schangtilt, särskilt för en förste notarie. Även övriga notarier hade rum i tingshuset. De gick sedan till domvillan, där häradshövdingen väntade. Aspelin visste inget om honom, men Ingeborg beskrev honom som en ovanlig person. En tjänstekvinna öppnade dörren och neg, och sa att häradshövdingen höll på att klä sig. De steg in i salongen, vilket Aspelin fann märkligt sent på dagen, men han nämnde inget. Salongen var möblerad med antika möbler, vackra mattor och tavlor från sent 1800-tal. Ingeborg pekade ut ett fotografi föreställande en medelålders, tunnhårig man med små glasögon, liten näsa och smal mun – ett ansikte som utstrålade vällevnad. "Han är det", sa hon. Kort därefter kom häradshövdingen in i frack. Författaren hälsade och presenterade sig, och häradshövdingen förklarade sin klädsel med att han skulle på ordensmöte med frimurarna. Han frågade om författaren var frimurare, vilket han inte var. Häradshövdingen skämtade då: "Det går så många historier om oss. Notarien har väl hört att vi äter barn?" Det hade han inte. Därefter bytte häradshövdingen ämne och sa att det var mycket arbetsamt i Broby, att notarierna fick dra ett tungt lass, och att Aspelin kunde tala mer med Ingeborg om det. Aspelin svarade att han var van vid att arbeta hårt, hade varit engagerad i kårarbete, juridiska föreningen och nordiska juriststämman. Häradshövdingen verkade nöjd, tittade på klockan, reste sig och förklarade att han måste gå. Han bad Ingeborg ta hand om Aspelin och rapportera hur samtalet gått. Han tog på sig överrock, satte en svart kubb på huvudet, tog en käpp och lämnade huset. En vecka senare fick han besked om att han antagits som notarieaspirant vid Östra Göinge domsaga. Sötebrödsdagarna var nu förbi – nu väntade enligt honom själv bara “slit och släp i grottekvarnen”. (s. 17-18)
Hur det kunde gå till att jobba på på bl.a. Östa Göinges domsaga för en excentrisk häradshövding på slutet av 1950-talet:

“En dam bakom ett stort skrivbord tog emot mig. [...] När jag förklarat att jag var den nye tingsnotarien log on och sa att jag välkommen. [...] Efter allt hälsande förklarade hon att det var lika bara att jag började jobba med detsamma. Hon gav mig en hög med domstols akter som jag skulle titta på för att sen sitta vid protokollet vid huvudförhandlingarna. Utan att vara närmare insatt i en protokollförarens göromål förstod jag att allt skulle antecknas. Vid tingsrätten använde man inte bandspelare. Hövdingen vill inte ha det. “Varför inte”. “Nä, han vill inte att hans förhörsmetoder ska avslöjas”, sa Kay. “Du vet ju att muntlighetsprincipen gäller i rättegångar men allt vad som sägs från rättens sida tål inte att höras på”. (s. 19).
“Tingssalen var ålderstigen med möbler som nog funnits sen husets tillblivelse under 1800-talets mitt. Allmänhetens bänkar var av trä och målade med en ilsket grön färg. Åklagaren hänvisades till ett skrangligt bord i brunbetsad ek och en hög stol med skinnsits utan armstöd. Den tilltalades och hans försvarares placering var densamma fast bordet var något lägre. Framför domarbordet stod vittnesbåset med en uppslagen bibel som var efter många smutsiga edgångsfingrar. Höjda över menigheten satt rättens ledamöter bakom domarbordet som formats av ek och var böjt i en svag båge. De satt i sköna skinnstolar med stoppadearmstöd. Väggarna i salen prydess av porträtt av gamla häradshövdingar, flera av dem klädda i sommaruniform.” (s. 20)
Målsäganden Kvist som satt bredvid åklagaren kunde nu inte stilla sig längre. Han reste sig upp och hötte mot Jönsson. “Domar’n ska inte höra på den racka’n”, sa han. “Han ljuger som en katta jamar. Ja har kört bil i tretti år och nog hundan vet ja vad vänster är”. “Kvist får inte yttra sig nu”, förmanade Ingeborg. “Nu är det Jönsson som förhörs”. “Ja men en kan ju inte ta på sej vilken löjn som helst”, menade Kvist och satte sig ner. [...] Kvist kom också till tals och ville ha ersättning för skador på sin bil. Men skadeståndstalan var inte uppe i målet, så det yrkandet avvisade Ingeborg till hans stora förtret. Ingeborg förklarade att domen skulle meddelas senare under dagen och slog klubban i bordet”. (s. 21).
“Nya mål ropades och jag antecknade allt i ett rasande tempo, men stilen var delvis otydbar. Det skulle hämna sig när domarna skrevs. Var texten oläsbar måste jag fylla ut den med sådant som jag trodde att parterna sagt. Därmed kom många domar att vila på ganska osäker grund. Särskilt äventyrligt var det, när vittnesutsagor skulle redovisas. En utelämnad mening eller en till innehåller förvrängd mening kunde ha avgörande betydelse för utgången.” (s. 21).
“När alla målen var avverkade, samlades rätten till överläggning och man enades om domsluten utan närmare diskussioner. Ingeborg ville dömda misshandlaren till fängelse men några nämndemän muttrade och undrade, om det inte kunde bli villkorligt. De kände pågens föräldrar och han var egentligen rekorderlig, bara han inte fick sprit i sig, menade de. Nu när han skulle in i det militära gjorde de nog karl av honom.” (s. 22).
“Följande dag kom häradshövdingen hem från Stockholm och tog sitt arbetsrum i besittning. Han kom tidigt på morgonen, gick först ner till posten, där han hämtade dagens skörd i häradsrättens box, och vandrade sen tillbaka till tingshuset. När notarierna och kansliflickorna anlände satt han vid sitt skrivbord och gick igenom posten. Det var hans insats för dagen.” (s. 24).
Arbetsuppgifter som notarie ingick att: “arbeta på inskrivningsavdelningen, sätta upp lagsökningsutslag och beslut i andra ärenden, sitta vid protokolllet i brottmål och vid förberedelser i tvistemål, skriva förslag till domar och sätta upp förmynderskapsärenden” (s. 25).
Häradshövdingen ledde förhandlingarna med den gamle domarens auktoritet. Han visade tydligt irritation, när något inte behagade honom, höll åklagaren kort, förhörde den tilltalade med faderlig mildhet, i varje fall om han erkände brottet, visade förståelse för vittnenas nervositet och gav inte försvararna många tillfällen att agera. Varje mål stökades snabbt undan. Domen var ju given från början.” (s. 25).
“När klockan slog 12 avslutades tinget. Alla samlades utanför tingshuset, där en buss baxats in. [...] Färden styrdes till slotten Maltesholm och Ovesholm [...] Nånstans på vägen stannade bussen för det var tid att inta förfriskningar. Ett bord placerades i naturen och på det sattes smörgåstårtor, tallrikar och bestick. Öl var det gott om liksom brännvin. [...] Vid återkomsten till Broby blev det fest på Gästis med mycket god mat och dryck. Krögaren visste hur häradsrätten ville ha det. Alla blev upprymda och häradshövdingen svepte det ena glaset efter det andra. [...] Efter middagen kom groggbordet fram och han placerade sig i dess närhet. [...] Natten blev morgon när kalaset var slut. Kay och jag hjälpte vår hövding upp ur en djup länstol och fick honom på fötter. Sen skedde en remarkabel vandring över torget med häradshövdingen, stödd på oss två notarier, och i släptåget kom hans hustru, Ingeborg och min hustru arm i arm. Vandringen fortsatte till domvillan, där vi lämnade vår chef i tamburen. På vägen tillbaka till tingshuset sa Ingeborg att det inte sällan gick till på det här viset. Men dagen efter en blöt fest var hövdingen alltid pigg och nyter i sin fulla kraft och arbetade precis som vanligt.” (s. 25-26).
“Åtalet mot ett f.d. kanslibiträde som försnillat stämpelmedel bekymrade häradshövdingen. Eftersom han var jävig skickade hovrätten assessorn Bertil Malm för att döma i målet. Före förhandlingen hade hövdingen ett samtal med nämndemännen. Alla kände ju flickan och visste att hon var en rekorderlig tös som råkat illa ut, sa han och erinrade om nämndemännens möjlighet att döma till villkorligt fängelsestraff. [...] Målet gällde grov förskingring. Under huvudförhandlingen erkände flickan brotten och klargjorde alla sina transaktioner, men kunde inte uppge något motiv. Åklagaren menade att det var fråga om allvarliga brott. Eftersom det saknades förmildrande omständigheter måste påföljden bli ett måttligt fängelsestraff. [...] "Villkorlig dom är utesluten”, sa Malm när rätten dragit sig tillbaka för enskild överläggning. Det fanns klara rättsfall från HD. Men nämndemännen tyckte att man borde ta personliga och mänskliga hänsyn i detta fall. De kände den åtalade som en snäll och rejäl flicka. Hon skulle inte må väl av ett fängelsestraff. Nog kunde det finnas plats för en villkorlig dom. Så Malm fann sig stå emot en enhällig nämnd. Domen blev tio månaders fängelse villkorlig dom, men han var skiljaktig. Åklagaren fann inte skäl att fullfölja talan till hovrätten. För häradshövdingen var det en stor lättnad.” (s. 27).
“Även häradshövdingen tyckte att snön började bli besvärande. Han trodde att han blivit snöblind för han såg vita fläckar. Jag menade att han borde söka en ögonläkare, det kunde vara hornhinnan som skadats. Vid den undersökning som följde konstaterade doktorn att häradshövdingen synfält var inskränkt och att det nog berodde på vällevnad. Han lev av en sjukdom som brukade förekomma i länder, där man drack mycket risbrännvin. Alltså blev han ordinerade att sluta dricka brännvin. “Det kan jag nog avvara fast det blir svårt till sillen”, sa han. “Jag tror jag nöjer mej med att dra in risbrännvinet". (s. 30).
Häradshövdingen kände sig trött och behövde en längre tids vila. Hovrätten var förstående och sände assessorn Ove R:son Nelander till domsagan som vikarie under våren och sommaren. [...] Ove var en varm, vänlig och humoristisk person. Han och jag blev mycket goda vänner. Redan dagen efter sin ankomst hade han sitt första ting i Broby. Han var väl förberedd och höll klubban med säker hand. Det var intressant att uppleva en domare som fullt ut tillämpade rättegångsbalken, lät parterna komma till tals utan att avbryta dem och såg till att målen blev ordentligt utredda. Att rätten inte tog upp målsägandens berättelse och vittnesmålen på band eller använde stenograf kunde Ove inte förstå. Han krävde att protokollföraren efter varje förhör skulle läsa upp sina anteckningar och få förhörspersonen att godkänna dem. Det ledde till att huvudförhandlingarna tog längre tid. På kvällen var det sedvanlig tingsmiddag och häradsdomaren tog till orda. "Det är en redig domare vi fått från Malmö", sa han. "Det liasom märkte vi på hans sätt att tala och hålla efter folket. Vi tycker också att han dömer redigt, så välkommen till Broby." (s. 30-31)
“När en ny notarieaspirant skulle tillsättas fick vi in många ansökningar och Ove skulle välja ut den lämpligaste. Han ville gå på betygen och tyckte inte att vi behövde kalla in sökandena personligen. En genomgång av handlingarna visade att en var outstanding. Han hette Erik och hade genomgående tvåor i betyget. "Den mannen är det ingen som slår", sa Ove. "Vi behöver inte titta på honom". Men jag var betänksam. Han kanske var alldeles för teoretisk och verklighetsfrämmande. Vi kunde åka på en nit. Ove menade att den risken fick man ta. Det var inte möjligt att gå ifrån betygen. Så han anmälde till hovrätten att vi önskade anställa aspiranten med de höga betygen. Erik var en mörk pojke med stort svart hår. Blicken var sökande och gav intryck av viss osäkerhet. Man kan förstå att han blev skrämd av den höga arbetstakten. Nu kastades han direkt in i arbetet utan förberedelser. Kay och jag borde ha avsatt tid för att lära upp honom, men den fanns inte. Ove hade inte heller någon känsla för en notarieaspirants inkörningsproblem. En man med så höga betyg måste behärska målarbetet, så han sattes genast vid protokollet och fick börja med att skriva domsförslag.” (s. 32)
“Högtidligheterna började i kyrkan med en andaktsstund då prästen lyste frid över församlingen och sade några väl valda ord om Gud som var överdomare och källan till all rätt. Han varnade de närvarande juristerna för att förhäva sig och tro att deras världsliga domar var förmer än Guds. När den yttersta domen kom stod alla lika inför den Högste, det gällde, åklagaren, advokater och alla lika inför den Högste, det gällde domare, åklagare, advokater och alla andra som dömde människor. Jag hade lite svårt att hänga med i logiken, men förstod att prästen ville få ner oss jurister på jorden.” (s 34).
Vid detta ting var Aspelin ordförande i många mål, däribland ett mot en bagare i Glimåkra som åtalats för att ha använt icke justerade vikter vid uppvägning av skorpor och småkakor i påsar. Ansvarsfrågan var inte enkel. Bagaren hävdade att han trodde att vikter i en bagerilokal inte behövde justeras, och hans ombud menade att kakorna inte sålts efter vikt utan till ett fast pris per påse. Bagaren hade bara velat att påsarna skulle väga ungefär lika mycket. Argumentet ansågs övertygande, och rätten frikände honom. Nästa dag kom en tårta från bageriet till tingshuset. "Kan vi äta den?" frågade berättaren. "Det kanske räknas som muta." Häradshövdingen svarade: "Äsch. Här på landet visar man tacksamhet, och det ska vi bara vara glada för." (s. 37)
Under en längre tid var det så kallade kycklingmålet ett flitigt samtalsämne på kansliet. Det handlade om en man med en kycklingfarm som hade anlitat några japaner för att könsbestämma kycklingar – en uppgift de utförde med stor skicklighet, snabbt och enbart med ögats hjälp. Hönorna sparades, tupparna destruerades. Problemet var att verksamheten bedrevs svart, och inkomsterna hade inte deklarerats. Därför stod nu japanerna åtalade för falskdeklaration. När häradshövdingen insåg målets omfattning, bad han hovrätten om hjälp, då han var för belastad för att själv handlägga det. Hovrätten svarade positivt och skickade assessorn Georg Cronsioe som förstärkning. När målet ropades påföljande morgon var rättssalen fylld med både nyfikna åhörare och pressfolk – medierna Norra Skåne och Kristianstadsbladet hade redan skrivit en hel del om fallet. Nyfikenheten var så stor att till och med många från det lokala ålderdomshemmet kommit för att få en skymt av de japanska kycklingspecialisterna. Åklagaren inledde med att redogöra för att skattemyndigheten underkänt japanernas deklarationer eftersom bara en liten del av inkomsterna redovisats, och att de därför blivit upptaxerade – vilket låg till grund för åtalet. Georg såg dock en öppning och frågade om vad som hänt med skattebeslutet. Åklagaren bläddrade i sina papper och svarade att det troligen hade överklagats. Då hade beslutet alltså inte vunnit laga kraft. En av försvararna begärde då att målet skulle vilandeförklaras i väntan på ett slutligt beslut. "Ja," sa Georg, "det ser ut som om det här målet blir pannkaka." Ett lättat rättens ordförande kunde därefter meddela beslut om vilandeförklaring. Japanerna tycktes uppfatta det som en stor seger. Journalisterna rusade ut för att hinna skriva sina referat, och åhörarna från hemmet lämnade salen utan att riktigt förstå vad som hade hänt. Dagen därpå kunde man läsa i lokalpressen: "Japanerna frikända. Det blev pannkaka av målet, sa domaren." Aspelin vittnar om att Häradshövdingen var dock missnöjd – han hade hoppats bli av med målet helt. (s. 37-39)
“Vid det ordinarie häradstinget satt jag en heldag vid protokollet i ett mål om otukt med minderårig. En man påstods ha gett sig på sin 14-åriga styvdotter, men han nekade till alla anklagelser och menade att han var utsatt för en komplott. Flickan verkade inte särskilt övertygande, tyckte jag. Fyra vittnen skulle styrka att mannen tidigare visat egendomliga böjelser, men de kom bara med hörsägen. Bevisningen verkade alltså inte räcka för att fälla mannen. Vid överläggningen föreslog jag frikännande. Men häradshövdingen var av annan uppfattning. Han såg på flickans ögon att hon inte ljög. Och varför skulle hon ljuga på sin far? Det kunde finnas många skäl till det, menade jag. Hon kanske föraktade honom, han var ju hennes styvfar. Överläggningen slutade med att rätten beslöt om sinnesundersökning. Hövdingen ansåg att den som gav sig på sin dotter inte kunde vara klok. Detta mål var inte det enda i sitt slag. Jag höll fast vid att man inte kunde utgå från att målsäganden alltid talade sanning. När feministiska rörelser längre fram i tiden gick till angrepp mot domstolarnas bevisvärdering i sexualbrottmål ställdes rättssäkerheten i fara. Det fanns en påtaglig risk för att deras aktioner skulle leda till att oskyldiga dömdes.” (s. 39
Häradshövdingen tog tre veckors tjänstledighet för att ägna sig åt 63 expropriationsmål som inkommit, vilket innebar att Aspelin fick agera i hans ställe. Målen planerades till förhandling och syn i mitten av maj, men häradshövdingen visade inget intresse för själva arbetet. Han förklarade för Aspelin att det stora antalet mål – 63 stycken – lät så överväldigande att hovrättspresidenten kände sig tvingad att bevilja hans ledighetsansökan. Förberedelserna överlät han dock med glädje till Aspelin, eftersom denne ”gjorde det mycket bättre”. När det var dags att handlägga målen reste de tillsammans till Loshult, där två nämndemän, överlantmätaren och SJ:s distriktschef anslöt. Ärendet gällde att ta mark i anspråk för att bredda järnvägen. SJ hade lagt ett ersättningsbud, men markägarna ville ha mer. För att förenkla synen hade SJ ställt en dressin till rättens förfogande, och hela sällskapet åkte utmed de aktuella marklotterna på spåret. Eftersom lotterna liknade varandra, föreslog häradshövdingen ett gemensamt pris. Teknikern räknade, och snart nådde parterna en överenskommelse. Häradshövdingen förklarade för berättaren att ersättningen borde sättas något högre än SJ:s ursprungsbud – då skulle markägarna känna sig som vinnare, och SJ ändå vara nöjt, eftersom de alltid räknade med prutmån. När berättaren påpekade att man kanske behövde ta ställning till jordägarnas yrkanden om intrångsersättning, svarade hövdingen att allt kunde bakas in i en klumpsumma. Det räckte att skriva i domarna att ”rätten gjort en helhetsbedömning” – det lät övertygande. På detta sätt kunde de 63 målen klaras av snabbt – på en dag och en förmiddag. Därefter föll det på berättarens lott att skriva domarna, medan häradshövdingen kunde fortsätta sin tjänstledighet i ytterligare fjorton dagar. (s. 39-40)
“Arbete saknades inte. Omfattande mål fyllde uppropslistorna och vi måste sätta ut extra ting. Vid ett sådant förekom målet mot en våldtäktsman som fick fem års straffarbete. Vid ett annat gällde det våldtäktsförsök. Häradshövdingen var frustrerad över alla dessa sexmål. Det var som om djävulen slagit sig ner i hans domsaga, sa han. Såna mål förekom nästan aldrig förr. Jag trodde att det möjligen berodde på att flickorna förr inte vågade anmäla våldtäkter. Men häradshövdingen ville hellre skylla på att männen blivit oroligare i byxorna. Det var väl den sexuella frigjordheten och lössläpptheten som bar skulden. Under fjorton dagar var jag förordnad som häradshövding och ledde ensam domstolen. Det var naturligtvis äventyrligt att lägga ansvaret för verksamheten på en ung notarie, men det var kutym vid domsagan att så skedde.” (s. 43)
Häradshövdingen var känd för att passa på att lämna ifrån sig de svåra målen när han hade en vikarie på plats. (s. 69)
Arbetet vid Oxie och Skytts häradsrätt blev mer krävande än han hade väntat sig, särskilt eftersom häradshövdingen ofta var sjukskriven eller tog semester och överlät sina mål till Aspelin (s. 85).

Arbetsbelastning:

“En stor del av nyårsdagen 1959 satt jag och skrev på domen i ett expropriationsmål mellan två herrar och Soby kommun. Det brådskade för den skulle ges om en vecka. Först framåt eftermiddagen lämnade jag kansliet, men då var domen ännu inte klar. Mitt dåliga samvete för att jag hade så lite tid för familjen plågade mig. På trettondagen låg i alla fall domen på häradshövdingens bord.” (s. 37).
Han beskriver att arbetsbördan var så stor med ting, domskrivning, fastighetsjusteringar och förmynderskapsärenden att han tvingades arbeta kvällar på kansliet – till sin hustrus förtret, (s. 69).
Varje onsdag höll Aspelin ordinarie ting, och utöver det tillkom extra ting och förberedande sammanträden. Många mål var tunga och tidskrävande, som ett stort otuktsmål – det verkade som om han var predestinerad för den typen av ärenden – och ett om våld mot polis. Domarna fick han skriva kvällar och nätter. Han arbetade även som inskrivningsdomare, skötte personalärenden och deltog i hyresnämndens sammanträden. Aspelin reflekterar att hans barn tyckte nog att han var en dålig far, eftersom jag aldrig hade tid för dem utan bara ägnade sig åt tråkiga arbetsuppgifter. (s. 85)

“Första dagen som fiskal på hovrätten fick han rådet av aspiranten Margareta. Ledamöterna. Många av dem var tydligen kufar.”Du måste lära dig rådens egenheter”, sa hon. “Anpassa dej till deras idéer och ställ upp på deras villkor. Annars går det illa. Tänk på att alla inte vill ha en effektiv fiskal. En vill ta det lugnt och blir irriterad, om du sätter ut för många mål. En annan gillar inte att du föreslår ändringar av domar. Han vill alltid fastställa blankt. Sen har du hårdingen som är som en hök och inte ger dej nån chans när han är på ett jädrans humör”. “Har man inte själv nåt att säga till om`” undrade jag och tänkte på min tid i häradsrätten, där jag hållit egna ting. “Nä, inte ett skit. Du ska veta att en aspirant i hovrätten är mindre värd än en notarie.Han får inte göra något självständigt. Knappast ens vidimerade avskrifter”. (s. 50) “Då är det ju en tillbakagång”. “Ja visst är det. En återgång till apstadiet” (s. 51).
Exempel på att även en domare kan begå fel: Häradshövdingen hade också lagt ett expropriationsmål på hans lott, troligen i all välmening för att fiskalen skulle få erfarenhet av sådana mål. Aspelin var dock inte särskilt glad över denna gest. Målet var mycket tekniskt och gällde mark i Hanaskog som kommunen skulle ta i anspråk för allmänna platser. Aspelin nämner att han kände inte särskilt kände till beräkningsgrunderna, men hade tur som hade överlantmätaren och länsarkitekten som skickliga experter. De satte igång sina beräkningar och snart kunde de tillsammans presentera ett pris som parterna accepterade. Resultatet blev tillfredsställande, och han nämner att han var glad över att målet inte överklagades till hovrätten, där bristerna i beräkningsunderlaget troligen hade uppdagats. (s. 69).

Hur det kunde se ut när han som hovrättsfiskal observerade sina kollegors hovrättsförhandlingar: Aspelin nämner att följa hovrättens förhandlingar var en speciell upplevelse. Hugo Backman hade som vana att gå omkring i rättssalen, och stod ofta vid fönstret och blickade ut medan parterna lade fram sina sakframställningar eller advokaterna pläderade. Tage Lundquist satt kvar i sin stol, ofta insvept i en filt på grund av sin frossa, medan hans hörapparat emellanåt gav ifrån sig ett visslande ljud. Om en plädering drog ut på tiden kunde han plötsligt avbryta med ett: "Ah, advokaten, sluta!". Samtidigt kämpade Curt Bergström med ryggsmärtor och grimaserade, medan den fjärde ledamoten gungade på sin stol – något som en gång ledde till att han välte baklänges och försvann bakom domarbordet. Om målets utgång ansågs självklar, skippade man överläggning helt. Backman nöjde sig med att nicka åt sina kollegor, som besvarade gesten. Därefter tog han fram en färdigtryckt lapp med texten "Hovrätten fastställer häradsrättens/rådhusrättens dom", skickade den till fiskalen – och så lämnade ledamöterna salen. (s. 58)
Om hur upplevelsen kan vara att vara med och utreda en SOU:

Det fanns tillfällen då utredningen nästan höll på att läggas ner, men att de alltid till slut lyckades övervinna alla svårigheter. (s. 83)
Betänkandet SOU 1968:55-56 "Bot eller böter" låg äntligen i tryck. Det var skönt att se resultatet av många års arbete fullbordat inom dess bruna pärmar. Betänkandet var omfattande, 497 sidor, plus bilagor. Ingen kunde anklaga utredningen för att ha slarvat fram sitt arbete. [...] Betänkandet mottogs mycket positivt av remissinstanserna och ledde till att fylleristraffet (16:15 BrB) togs bort ur lagboken. Drygt 125 000 fyllerier varje år skulle därmed inte längre straffbeläggas. (s. 110)

Om hur det var när brottsbalken skulle träda ikraft: Vid årsskiftet skulle brottsbalken träda i kraft, vilket väckte oro och ogillande bland många domare. De tillhörde en mer konservativ skara som motsatte sig förändringar i det invanda rättssystemet. För att förbereda domarna inför övergången anordnade justitiedepartementet brottsbalkskurser runt om i landet. I mitten av oktober var det Malmös tur. Tillsammans med hovrättens domare satt han på skolbänken när Per-Erik Fürst och Erik Holmberg introducerade dem i det nya dömandet. Lektionerna gjorde oss medvetna om att det kommande året nog skulle bli utmanande för dem. Den gamla strafflagens systematik hade brutits upp, och de möttes av nya kapitel, paragrafer, brottsrekvisit, gränsdragningar mellan brott och en helt ny allmän del. Dessutom infördes ett nytt påföljdssystem grundat på en annan ideologi – tron på behandlingstanken och påföljdernas positiva effekter. Endast spillror av det gamla fanns kvar. Aspelin undrade hur man skulle hinna sätta sig in i allt detta? På kvällen samlades kursdeltagarna till middag på restaurangen Kung Karl, men stämningen var inte glädjande. Många var förtretade över att utbildningen inte hållits tidigare, och två dagar ansågs otillräckligt. Rättssäkerheten ansågs hotad av reformen. Den andra kursdagen fortsatte med att Alvar Nelson gick igenom den nya brottskatalogen och Holger Romander berättade om följdförfattningarna. Tiden räckte inte till för frågor eller diskussion, och många lämnade kursen med olösta frågor släpandes. Utanför kurslokalen hörde Aspelin, Håkan Moberg säga: "Gud bevare Sverige för detta spektakel." Han svarade att det nog skulle ta tid att lära sig allt nytt. Herman Schunnesson skrattade och sa att det nog skulle bli en långsam övergång, där man till en början dömer efter både gamla strafflagen och nya brottsbalken, precis som när rättegångsbalken infördes. Aspelin sade att det var många som aldrig lärde sig den balken heller och tänkte på sin gamle häradshövding. (s. 88). […] I justitiedepartementet oroade man sig för att domstolarna inte dömde i enlighet med intentionerna i brottsbalken, som trätt i kraft den 1 januari 1965. Enligt dem förekom alltför många fel i rättstillämpningen, som dessutom var ojämn. För att höja domarnas kompetens anordnades därför en ny brottsbalkskurs i nästa sista månaden av året. (s. 97)
Om att arbeta med ett gigantiskt tvistemål och vara osäker på typen av skatterättslig juridik: Aspelin berättar att han varje dag under maj månad arbetade intensivt med Dunkermålet. [Aspelin skriver inte vad det målet innebar. Men antagligen var det den gigantiska arvstvisten i Henry Dunkers eftermäle som dog 1962 och som då hitills var Sveriges mest förmögne man]. Som ständigt gav upphov till nya problem och bekymmer. Han var osäker på hur många av arvsskattereglerna skulle tolkas och reflekterade om att han nog behövt en skatteexpert vid sin sida. Särskilt svåra var de matematiska uträkningarna av arvsskatten, eftersom han inte ansåg att han var särskilt duktig på aritmetik. Det dröjde ända till efter sommaren innan målet kunde föredras inför avdelningen på hovrätten. Det tog han tre dagar att föredra. Hans kollega Håkan Moberg höll med om det mesta och sade och nickade instämmande, men de övriga ledamöterna hade många frågor. Slutligen godkändes Aspelins förslag till beslut i stort sett, men att fortfarande behövde göra uträkningar för att fastställa skattebeloppet. Det krävdes ett yttrande från Riksskatteverket för det. När det emellertid kom, ägnade Aspelin “flera dagar” åt att räkna fram arvsskatten där allt tillslut verkade stämma. Enligt Aspelin var Håkan Moberg och de andra ledamöterna nöjda. "Skönt att bli av med den skiten", sade Aspelin. Beslutet sattes upp veckan därpå och undertecknades. Han noterade att inga av ledamöterna ville reservera sig. (s. 95-96)
“en domare som söker sanningen når aldrig längre än till sannolikheten för dess existens - LB Assár” (s. 169) [Dock in min efterforskning kan jag inte finna ursprunget till det citatet eller vem den personen var]. Trots avsaknad av tydlig källa syftar Aspelin förmodligen på ett epistemologiskt problem i juridiken: att domaren inte kan nå "sanningen" i absolut bemärkelse, utan endast bedöma sannolikheten att något är sant. Det anknyter till den bevisvärderande funktionen i domstolar som Aspelin anspelar på där sannolikhetsbedömningar är centrala.
Om införandet av nämndemän i hovrätten under 1970-talet: När en ny generation domare tog över i hovrätten förändrades atmosfären märkbart. Umgänget mellan hovrättsråd, fiskaler och biträden blev mer naturligt, och den tidigare översittarmentaliteten försvann. Samtidigt låg det i luften att fiskalerna fortfarande prövades, vilket innebar att det inte rådde full jämlikhet. En ny erfarenhet för Aspelin var nu atttvå nämndemän deltog i rätten. Inledningsvis var han, liksom många kollegor, skeptisk till nämnd i hovrätten, eftersom det upplevdes som en belastning. Med tiden kom han dock att omvärdera den inställningen, då nämndemännen visade sig passa in väl i verksamheten. (s. 171).
Om hur den kulturella och sociala atmosfären har förändrats sedan han började arbeta vid hovrätten på 1960-talet fram till mitten av 1990-talet: “Det var en annan tid, fjärran från den jämlikhet som nu tycks råda mellan hovrättsråd, assessorer, fiskaler och beredningsjurister. [...] Den tiden är också förbi när de unga flickorna på kanslierna neg för hovrättsråden. Atmosfären i ‘huset’ är helt annorlunda i dag.” (s. 5)
Aspelin reflekterar om att våldtäkter var de mest svårbedömda brotten, ofta utan annan bevisning än målsägandens berättelse. Under debatten kring Sexualbrottsutredningens betänkande framfördes uppfattningen att kvinnors anmälningar om övergrepp inte borde ifrågasättas, eftersom de sågs som offer för ett mansdominerat samhälle. Samtidigt menar Aspelin att det inte gick att bortse från risken för oriktiga anmälningar – exempelvis i situationer där tjejen efter samlaget ångrat sig efteråt, skämdes eftersom hon hade en pojkvän eller föräldrar eller i efterhand som hon nyktrat till insåg att hon deltagit i något hon egentligen inte ville. (s. 177)
Aspelin reflekterar om sina rutiner i livet när han arbetade på hovrätten: Vardagen blev ganska så inrutad. Dagen började med att vakna upp runt åtta tiden på morgonen, följt av ta sig till hovrätten där förhandlingar eller föredragningar startade som vid tiotiden. Vid femtiden bar det hemåt för middag, följt av kvällsarbete med inläsning av mål, domskrivning och stundtals lite TV-tittande. (s. 181).
Aspelin reflekterar om att det hörde till att en domares vardag innebar ofta insyn “i människors elände och sociala misär”: Något som enligt honom oftast lämnade en bitter eftersmak – särskilt i narkotikamålen kändes tunga. Ett fall gällde sonen till en känd kulturpersonlighet i Lund, en ung man som fallit offer för 60-talets flower-power-rörelse. Han hade följt med i en ungdomskultur som krävde frihet från ansvar, något vuxenvärlden betraktat med en viss lättsamhet. Nu syntes konsekvenserna: från hasch till heroin, och nu ett vrak i rättssalen – utmärglad, gulblek, stripigt hår, livlösa ögon, skakande kropp. Han stod åtalad för att ha sålt stora mängder heroin för att finansiera sitt eget missbruk. Tingsrätten hade dömt honom till två års fängelse, men han begärde skyddstillsyn. Aspelin reflekterar: “Naturligtvis var ett fängelsestraff inte den rätta påföljden för en människa som var så nergången. I stället borde han dömas till vård på sjukhus, där det fanns medicinsk och social expertis som kunde ta hand om honom. Prognosen var inte god.” Försvararen talade för vård, men tycktes själv sakna hopp om en ändrad påföljd. Hovrätten kunde inte göra annat än att fastställa fängelsedomen. Vad som hände honom efteråt är okänt, men Aspelin befarar att han “gick under” (s. 182)
Om även professionella domare ibland gör fel i sin juridiska metod: Året 1979 började med snöstorm, trafikkaos och igenkorkade vägar, vilket gjorde att han inte kunde ta sig till hovrätten. Istället satt han hemma och arbetade på ett domsförslag i ett komplicerat fastighetsmål. Under arbetet upptäckte han dock att parterna på ena sidan saknade saklegitimation, eftersom fastigheten hade överlåtits till en annan ägare. Detta borde han ha upptäckt tidigare, så slutresultatet blev att deras talan måste avvisas. (s. 185)