Boksammanfattning: Domarliv och dömda själar (2007) - Erland Aspelin

Bakgrund:

  • Hovrättslagman

  • Utredare i en rad SOU:er

Allmänt

Det här var en lite speciell bok eftersom den ger ett perspektiv från en domare och lagsftiningsutredare karriär från 1950-talet till 1996 då han gick i pensuion. Ska börja kort med säga att jag verkligen gillade titeln till denna boken. Boken skildrar författarens upplevelser på juristprogrammet i Lund och hans period som tingsnotarie i Östra Göinge domsaga på 1950-talet och sedermera den fortsatta karriären från hovrättsfiskal till tjänsten som hovrättslagman och statlig utredare. Berättelserna som är axplock från hans rättsliga liv ger en inblick i rättsväsendets vardag med detaljer om domstolsarbete, rättsfall och hur det var att arbeta för bl.a. den excentriske häradshövdingens Carl Davidsson.

Boksammanfattning:

  • Syfte med skrivandet av boken: “Denna bok handlar om en domares vandring genom rättslivet från det han tar sina första osäkra steg in i juridikens värld till dess han lämnar banan för att njuta sitt otium. [...] En tanke bakom boken är att de som var med förr ska minnas den tid som varit. Och dagens unga domstolsjurister ska få veta hur vi som då var i början av karriären lärdes upp till domare. [...] Kanske boken kan vara av intresse för någon som bill följa utvecklingen under åren från 50-talets början till 90-talets mitt.” (s. 5)

  • När han reflekterar över sin tid som student i Lund: “Lund var en skön studentstad. Det akademiska livet levdes överallt. [...] Man uppträdde också som student med en säregen blandning av skepsis mot gamla normer och fördomar, intellektuellt snobberi kunskapstörst, tron på sin egen förträfflighet och en inbillad förmåga att kunna lösa livets problem.” (s. 6)

  • Hans introduktion till det juridiska lagspråket präglades av att han uppfattade det som egendomligt. I början av sina studier förstod han faktiskt inte mycket av texterna, vilket gjorde honom bekymrad. (s. 7–8)

  • Vad man läste på juristprogrammet i Lund under 1950-talet: “Enligt studieplanen tog det nio terminer för att läsa in en jur.kand som spände över brett fält med civilrätt, straffrätt och processrätt som den tunga bitarna. Det gällde att lära sig lagarna och kunna tillämpa dem. Genom flitigt studium av läroböcker och kompendier och personlig närvaro vid föreläsningar och seminarieövningar skulle grunden läggas till en fortsatt juridisk-karriär. [...] men något utrymme för kritiska analyser eller ifrågasättande av rättssystemets bärkraft fanns egentligen inte. (s. 6) [...] Vi betraktade lagarna som givna för att samhället skulle kunna fungera utan störningar. De ifrågasattes inte så länge de var i kraft. Att det fanns politiska beslut bakom lagstiftningen och att allmänhetens rättsmedvetande inte alltid stämde med lagstiftarens bekymrade oss inte. Frågan ställdes aldrig om lagarna var moraliskt försvarbara. (s. 8). En sak var att kunna lagarna, en annan att förstå dem. Men det var inte tal om att sätta in lagarna i ett rättspolitiskt sammanhang. Inte heller ifrågasätta dess innehåll eller diskutera förändringar i lagstiftningen. Utbildningen gällde - för att använda juridiskt språk - ‘de lege lata’, inte ‘de lege ferenda’.” (s. 12).

    • Det förutsätts att man följde föreläsningarna och var aktiv under seminarierna vilket uppgick till totalt några timmar per vecka. I övrigt fick man bedriva självstudier. I de större ämnena skulle man dock göra rättsfallsanalyser eller skriva uppsats. (s. 9)

  • Kölvattnet om hur kunde vara för kvinnor som läste på juristprogrammet i Lund under 1950-talet: Under den propedeutiska kursen hölls det första undervisningstillfället av den ökända juristen Micha Markendag, en reslig man med ett allvarligt uppträdande och ett påfallande yttre. Vid sin första  föreläsning framför studenterna anförde han: "Låt mej redan från början uppmana er damer att noga övertänka, om ni hamnat på rätt ställe [...] Det finns många andra studievägar som kanske passar er bättre. Ni kan bli bibliotekarier eller småskollärare […] sjukgymnaster. [...] Framför allt inte läsa juridik. Jag vet av erfarenhet att många av er snart ger upp. Då är det bättre att aldrig börja. Så jag uppmanar er än en gång att noga övertänka, om ni valt rätt bana” (s. 7).

  • Hur anställningsförfarandet som notarie på ett ting med en egendomlig häradshövding kunde gå till på 1950-talet: Aspelin beskriver om att en notarieplats blev ledig i Östra Göinge domsaga i Broby. Aspelin ringde notarien Ingeborg Höye som meddelade att häradshövdingen gärna ville träffa honom innan han bestämde sig för vem han skulle anställa. De bestämde att han skulle komma på anställningsintervju den kommande söndagen (s. 16-17). Resan gick genom Göingebygden till Broby, där tingshuset låg vid ett stort torg nära Gästis och kyrkan. En bred grusgång ledde till en pampig villa ett hundratal meter bort – domvillan, häradshövdingens tjänstebostad. När Aspelin stod och betraktade tingshuset kom en ung man fram, presenterade sig som notarie Kay Larsson och tog med honom för att hälsa på Ingeborg, som bodde i en fyra rum och kök stor notarielägenhet. Det var fullt möblerat och schangtilt, särskilt för en förste notarie. Även övriga notarier hade rum i tingshuset. De gick sedan till domvillan, där häradshövdingen väntade. Aspelin visste inget om honom, men Ingeborg beskrev honom som en ovanlig person. En tjänstekvinna öppnade dörren och neg, och sa att häradshövdingen höll på att klä sig. De steg in i salongen, vilket Aspelin fann märkligt sent på dagen, men han nämnde inget. Salongen var möblerad med antika möbler, vackra mattor och tavlor från sent 1800-tal. Ingeborg pekade ut ett fotografi föreställande en medelålders, tunnhårig man med små glasögon, liten näsa och smal mun – ett ansikte som utstrålade vällevnad. "Han är det", sa hon. Kort därefter kom häradshövdingen in i frack. Författaren hälsade och presenterade sig, och häradshövdingen förklarade sin klädsel med att han skulle på ordensmöte med frimurarna. Han frågade om författaren var frimurare, vilket han inte var. Häradshövdingen skämtade då: "Det går så många historier om oss. Notarien har väl hört att vi äter barn?" Det hade han inte. Därefter bytte häradshövdingen ämne och sa att det var mycket arbetsamt i Broby, att notarierna fick dra ett tungt lass, och att författaren kunde tala mer med Ingeborg om det. Aspelin svarade att han var van vid att arbeta hårt, hade varit engagerad i kårarbete, juridiska föreningen och nordiska juriststämman. Häradshövdingen verkade nöjd, tittade på klockan, reste sig och förklarade att han måste gå. Han bad Ingeborg ta hand om författaren och rapportera hur samtalet gått. Han tog på sig överrock, satte en svart kubb på huvudet, tog en käpp och lämnade huset. En vecka senare fick han besked om att han antagits som notarieaspirant vid Östra Göinge domsaga. Sötebrödsdagarna var nu förbi – nu väntade bara “slit och släp i grottekvarnen”. (s. 17-18)

  • Hur det kunde gå till att jobba på en häradsrätt för en excentrisk häradshövding:

  • Vid detta ting var Aspelin ordförande i många mål, däribland ett mot en bagare i Glimåkra som åtalats för att ha använt icke justerade vikter vid uppvägning av skorpor och småkakor i påsar. Ansvarsfrågan var inte enkel. Bagaren hävdade att han trodde att vikter i en bagerilokal inte behövde justeras, och hans ombud menade att kakorna inte sålts efter vikt utan till ett fast pris per påse. Bagaren hade bara velat att påsarna skulle väga ungefär lika mycket. Argumentet ansågs övertygande, och rätten frikände honom. Nästa dag kom en tårta från bageriet till tingshuset. "Kan vi äta den?" frågade berättaren. "Det kanske räknas som muta." Häradshövdingen svarade: "Äsch. Här på landet visar man tacksamhet, och det ska vi bara vara glada för." (s. 37)

  • Under en längre tid var det så kallade kycklingmålet ett flitigt samtalsämne på kansliet. Det handlade om en man med en kycklingfarm som hade anlitat några japaner för att könsbestämma kycklingar – en uppgift de utförde med stor skicklighet, snabbt och enbart med ögats hjälp. Hönorna sparades, tupparna destruerades. Problemet var att verksamheten bedrevs svart, och inkomsterna hade inte deklarerats. Därför stod nu japanerna åtalade för falskdeklaration. När häradshövdingen insåg målets omfattning, bad han hovrätten om hjälp, då han var för belastad för att själv handlägga det. Hovrätten svarade positivt och skickade assessorn Georg Cronsioe som förstärkning. När målet ropades påföljande morgon var rättssalen fylld med både nyfikna åhörare och pressfolk – medierna Norra Skåne och Kristianstadsbladet hade redan skrivit en hel del om fallet. Nyfikenheten var så stor att till och med många från det lokala ålderdomshemmet kommit för att få en skymt av de japanska kycklingspecialisterna. Åklagaren inledde med att redogöra för att skattemyndigheten underkänt japanernas deklarationer eftersom bara en liten del av inkomsterna redovisats, och att de därför blivit upptaxerade – vilket låg till grund för åtalet. Georg såg dock en öppning och frågade om vad som hänt med skattebeslutet. Åklagaren bläddrade i sina papper och svarade att det troligen hade överklagats. Då hade beslutet alltså inte vunnit laga kraft. En av försvararna begärde då att målet skulle vilandeförklaras i väntan på ett slutligt beslut. "Ja," sa Georg, "det ser ut som om det här målet blir pannkaka." Ett lättat rättens ordförande kunde därefter meddela beslut om vilandeförklaring. Japanerna tycktes uppfatta det som en stor seger. Journalisterna rusade ut för att hinna skriva sina referat, och åhörarna från hemmet lämnade salen utan att riktigt förstå vad som hade hänt. Dagen därpå kunde man läsa i lokalpressen: "Japanerna frikända. Det blev pannkaka av målet, sa domaren." Häradshövdingen var dock missnöjd – han hade hoppats bli av med målet helt. (s. 37-39)

  • Vid ett ordinarie häradsting satt berättaren en hel dag vid protokollet i ett mål om otukt med minderårig. Det gällde en man som anklagades för att ha förgripit sig på sin 14-åriga styvdotter. Mannen förnekade allt och hävdade att han utsatts för en komplott. Flickan framstod inte som särskilt övertygande i berättarens ögon. Fyra vittnen hade kallats in för att styrka att mannen haft märkliga böjelser tidigare, men deras vittnesmål byggde enbart på hörsägen. Bevisningen bedömdes alltså som otillräcklig för en fällande dom, och berättaren föreslog frikännande vid överläggningen. Häradshövdingen höll dock inte med. Han menade att man kunde se i flickans ögon att hon inte ljög, och ställde frågan: varför skulle hon ljuga på sin far? Aspelin invände att det kunde finnas flera skäl – kanske föraktade hon honom eftersom han var hennes styvfar. Överläggningen slutade med att rätten beslutade om sinnesundersökning. Hövdingen ansåg att den som gjorde något sådant mot sin dotter inte kunde vara vid sina sinnens fulla bruk. Detta var inte det enda målet av liknande slag. Aspelin höll fast vid uppfattningen att man inte kunde förutsätta att målsäganden alltid talade sanning. När feministiska rörelser senare kritiserade domstolarnas bevisvärdering i sexualbrottmål, ansåg han att rättssäkerheten sattes på spel. Det fanns en tydlig risk att sådana angrepp skulle leda till att oskyldiga dömdes. (s. 39)

  • Häradshövdingen tog tre veckors tjänstledighet för att ägna sig åt 63 expropriationsmål som inkommit, vilket innebar att berättaren fick agera i hans ställe. Målen planerades till förhandling och syn i mitten av maj, men häradshövdingen visade inget intresse för själva arbetet. Han förklarade för berättaren att det stora antalet mål – 63 stycken – lät så överväldigande att hovrättspresidenten kände sig tvingad att bevilja hans ledighetsansökan. Förberedelserna överlät han dock med glädje till berättaren, eftersom denne ”gjorde det mycket bättre”. När det var dags att handlägga målen reste de tillsammans till Loshult, där två nämndemän, överlantmätaren och SJ:s distriktschef anslöt. Ärendet gällde att ta mark i anspråk för att bredda järnvägen. SJ hade lagt ett ersättningsbud, men markägarna ville ha mer. För att förenkla synen hade SJ ställt en dressin till rättens förfogande, och hela sällskapet åkte utmed de aktuella marklotterna på spåret. Eftersom lotterna liknade varandra, föreslog häradshövdingen ett gemensamt pris. Teknikern räknade, och snart nådde parterna en överenskommelse. Häradshövdingen förklarade för berättaren att ersättningen borde sättas något högre än SJ:s ursprungsbud – då skulle markägarna känna sig som vinnare, och SJ ändå vara nöjt, eftersom de alltid räknade med prutmån. När berättaren påpekade att man kanske behövde ta ställning till jordägarnas yrkanden om intrångsersättning, svarade hövdingen att allt kunde bakas in i en klumpsumma. Det räckte att skriva i domarna att ”rätten gjort en helhetsbedömning” – det lät övertygande. På detta sätt kunde de 63 målen klaras av snabbt – på en dag och en förmiddag. Därefter föll det på berättarens lott att skriva domarna, medan häradshövdingen kunde fortsätta sin tjänstledighet i ytterligare fjorton dagar. (s. 39-40)

  • Arbetet vid domsagan var intensivt – målen var många och tunga, vilket krävde att extra ting sattes ut. Bland dessa fanns ett mål där en våldtäktsman dömdes till fem års straffarbete, och ett annat som gällde våldtäktsförsök. Häradshövdingen uttryckte frustration över det växande antalet sexualbrottsmål och menade att det var som om djävulen slagit sig ner i hans domsaga. Han påstod att sådana mål knappt förekom förr i tiden. Berättaren funderade över om ökningen i själva verket berodde på att kvinnor tidigare inte vågat anmäla våldtäkter. Men hövdingen ville hellre förklara utvecklingen med att männen hade blivit "oroligare i byxorna", vilket han i sin tur skyllde på den sexuella frigörelsen och samhällelig lössläppthet. Under en tvåveckorsperiod var berättaren förordnad som tillförordnad häradshövding och ledde domstolens arbete på egen hand. Det var ett stort ansvar att lägga på en ung notarie, men i denna domsaga var det en vedertagen kutym. (s. 43)

  • Häradshövdingen var känd för att passa på att lämna ifrån sig de svåra målen när han hade en vikarie på plats. (s. 69)

  • Arbetet vid Oxie och Skytts häradsrätt blev mer krävande än han hade väntat sig, särskilt eftersom häradshövdingen ofta var sjukskriven eller tog semester och överlät sina mål till Aspelin (s. 85).

  • Arbetsbelastning:

  • Han beskriver att arbetsbördan var så stor med ting, domskrivning, fastighetsjusteringar och förmynderskapsärenden att han tvingades arbeta kvällar på kansliet – till sin hustrus förtret,  (s. 69).

  • Varje onsdag höll Aspelin ordinarie ting, och utöver det tillkom extra ting och förberedande sammanträden. Många mål var tunga och tidskrävande, som ett stort otuktsmål – det verkade som om han var predestinerad för den typen av ärenden – och ett om våld mot polis. Domarna fick han skriva kvällar och nätter. Han arbetade även som inskrivningsdomare, skötte personalärenden och deltog i hyresnämndens sammanträden. Aspelin reflekterar att hans barn tyckte nog att han var en dålig far, eftersom jag aldrig hade tid för dem utan bara ägnade sig åt tråkiga arbetsuppgifter. (s. 85)

  • Exempel på att även en domare kan begå fel: Häradshövdingen hade också lagt ett expropriationsmål på hans lott, troligen i all välmening för att fiskalen skulle få erfarenhet av sådana mål. Aspelin var dock inte särskilt glad över denna gest. Målet var mycket tekniskt och gällde mark i Hanaskog som kommunen skulle ta i anspråk för allmänna platser. Aspelin nämner att han kände inte särskilt kände till beräkningsgrunderna, men hade tur som hade överlantmätaren och länsarkitekten som skickliga experter. De satte igång sina beräkningar och snart kunde de tillsammans presentera ett pris som parterna accepterade. Resultatet blev tillfredsställande, och han nämner att han var glad över att målet inte överklagades till hovrätten, där bristerna i beräkningsunderlaget troligen hade uppdagats.  (s. 69).

  • Hur det kunde se ut när han som hovrättsfiskal observerade sina kollegors hovrättsförhandlingar: Aspelin nämner att följa hovrättens förhandlingar var en speciell upplevelse. Hugo Backman hade som vana att gå omkring i rättssalen, och stod ofta vid fönstret och blickade ut medan parterna lade fram sina sakframställningar eller advokaterna pläderade. Tage Lundquist satt kvar i sin stol, ofta insvept i en filt på grund av sin frossa, medan hans hörapparat emellanåt gav ifrån sig ett visslande ljud. Om en plädering drog ut på tiden kunde han plötsligt avbryta med ett: "Ah, advokaten, sluta!". Samtidigt kämpade Curt Bergström med ryggsmärtor och grimaserade, medan den fjärde ledamoten gungade på sin stol – något som en gång ledde till att han välte baklänges och försvann bakom domarbordet. Om målets utgång ansågs självklar, skippade man överläggning helt. Backman nöjde sig med att nicka åt sina kollegor, som besvarade gesten. Därefter tog han fram en färdigtryckt lapp med texten "Hovrätten fastställer häradsrättens/rådhusrättens dom", skickade den till fiskalen – och så lämnade ledamöterna salen. (s. 58)

  • Om hur det kunde vara att vare utredare för en SOU:

  • Det fanns tillfällen då utredningen nästan höll på att läggas ner, men att de alltid till slut lyckades övervinna alla svårigheter.  (s. 83)

  • Betänkandet "Bot eller böter" (SOU 1968:55-56) låg äntligen i tryck. Det var skönt att se resultatet av många års arbete fullbordat inom dess bruna pärmar. Betänkandet var omfattande, 497 sidor, plus bilagor. Ingen kunde anklaga utredningen för att ha slarvat fram sitt arbete. [...] Aspelin reflekterar om att deras betänkande mottogs mycket positivt av remissinstanserna och ledde till att fylleristraffet (16:15 BrB) togs bort ur lagboken. Drygt 125 000 fyllerier varje år skulle därmed inte längre straffbeläggas. (s. 110)

  • Om hur det var när brottsbalken skulle träda ikraft: Vid årsskiftet skulle brottsbalken träda i kraft, vilket väckte oro och ogillande bland många domare. De tillhörde en mer konservativ skara som motsatte sig förändringar i det invanda rättssystemet. För att förbereda domarna inför övergången anordnade justitiedepartementet brottsbalkskurser runt om i landet. I mitten av oktober var det Malmös tur. Tillsammans med hovrättens domare satt han på skolbänken när Per-Erik Fürst och Erik Holmberg introducerade dem i det nya dömandet. Lektionerna gjorde oss medvetna om att det kommande året nog skulle bli utmanande för dem. Den gamla strafflagens systematik hade brutits upp, och de möttes av nya kapitel, paragrafer, brottsrekvisit, gränsdragningar mellan brott och en helt ny allmän del. Dessutom infördes ett nytt påföljdssystem grundat på en annan ideologi – tron på behandlingstanken och påföljdernas positiva effekter. Endast spillror av det gamla fanns kvar. Aspelin undrade hur man skulle hinna sätta sig in i allt detta? På kvällen samlades kursdeltagarna till middag på restaurangen Kung Karl, men stämningen var inte glädjande. Många var förtretade över att utbildningen inte hållits tidigare, och två dagar ansågs otillräckligt. Rättssäkerheten ansågs hotad av reformen. Den andra kursdagen fortsatte med att Alvar Nelson gick igenom den nya brottskatalogen och Holger Romander berättade om följdförfattningarna. Tiden räckte inte till för frågor eller diskussion, och många lämnade kursen med olösta frågor släpandes. Utanför kurslokalen hörde Aspelin, Håkan Moberg säga: "Gud bevare Sverige för detta spektakel." Han svarade att det nog skulle ta tid att lära sig allt nytt. Herman Schunnesson skrattade och sa att det nog skulle bli en långsam övergång, där man till en början dömer efter både gamla strafflagen och nya brottsbalken, precis som när rättegångsbalken infördes. Aspelin sade att det var många som aldrig lärde sig den balken heller och tänkte på sin gamle häradshövding. (s. 88). […] I justitiedepartementet oroade man sig för att domstolarna inte dömde i enlighet med intentionerna i brottsbalken, som trätt i kraft den 1 januari 1965. Enligt dem förekom alltför många fel i rättstillämpningen, som dessutom var ojämn. För att höja domarnas kompetens anordnades därför en ny brottsbalkskurs i nästa sista månaden av året. (s. 97)

  • Om att arbeta med ett gigantiskt tvistemål och vara osäker på typen av skatterättslig juridik: Aspelin berättar att han varje dag under maj månad arbetade intensivt med Dunkermålet. [Aspelin skriver inte vad det målet innebar. Men antagligen var det den gigantiska arvstvisten i Henry Dunkers eftermäle som dog 1962 och som då hitills var Sveriges mest förmögne man]. Som ständigt gav upphov till nya problem och bekymmer. Han var osäker på hur många av arvsskattereglerna skulle tolkas och reflekterade om att han nog behövt en skatteexpert vid sin sida. Särskilt svåra var de matematiska uträkningarna av arvsskatten, eftersom han inte ansåg att han var särskilt duktig på aritmetik. Det dröjde ända till efter sommaren innan målet kunde föredras inför avdelningen på hovrätten. Det tog han tre dagar att föredra. Hans kollega Håkan Moberg höll med om det mesta och sade och nickade instämmande, men de övriga ledamöterna hade många frågor. Slutligen godkändes Aspelins förslag till beslut i stort sett, men att fortfarande behövde göra uträkningar för att fastställa skattebeloppet. Det krävdes ett yttrande från Riksskatteverket för det. När det emellertid kom, ägnade Aspelin “flera dagar” åt att räkna fram arvsskatten där allt tillslut verkade stämma. Enligt Aspelin var Håkan Moberg och de andra ledamöterna nöjda. "Skönt att bli av med den skiten", sade Aspelin. Beslutet sattes upp veckan därpå och undertecknades. Han noterade att inga av ledamöterna ville reservera sig. (s. 95-96)

  • “en domare som söker sanningen når aldrig längre än till sannolikheten för dess existens - LB Assár” (s. 169) [Dock in min efterforskning kan jag inte finna ursprunget till det citatet eller vem den personen var]. Trots avsaknad av tydlig källa syftar Aspelin förmodligen på ett epistemologiskt problem i juridiken: att domaren inte kan nå "sanningen" i absolut bemärkelse, utan endast bedöma sannolikheten att något är sant. Det anknyter till den bevisvärderande funktionen i domstolar som Aspelin anspelar på där sannolikhetsbedömningar är centrala.

  • Om införandet av nämndemän i hovrätten under 1970-talet: När en ny generation domare tog över i hovrätten förändrades atmosfären märkbart. Umgänget mellan hovrättsråd, fiskaler och biträden blev mer naturligt, och den tidigare översittarmentaliteten försvann. Samtidigt låg det i luften att fiskalerna fortfarande prövades, vilket innebar att det inte rådde full jämlikhet. En ny erfarenhet för Aspelin var nu atttvå nämndemän deltog i rätten. Inledningsvis var han, liksom många kollegor, skeptisk till nämnd i hovrätten, eftersom det upplevdes som en belastning. Med tiden kom han dock att omvärdera den inställningen, då nämndemännen visade sig passa in väl i verksamheten. (s. 171).

  • Om hur den kulturella och sociala atmosfären har förändrats sedan han började arbeta vid hovrätten på 1960-talet fram till mitten av 1990-talet: “Det var en annan tid, fjärran från den jämlikhet som nu tycks råda mellan hovrättsråd, assessorer, fiskaler och beredningsjurister. [...] Den tiden är också förbi när de unga flickorna på kanslierna neg för hovrättsråden. Atmosfären i ‘huset’ är helt annorlunda i dag.” (s. 5)

  • Aspelin reflekterar om att våldtäkter var de mest svårbedömda brotten, ofta utan annan bevisning än målsägandens berättelse. Under debatten kring Sexualbrottsutredningens betänkande framfördes uppfattningen att kvinnors anmälningar om övergrepp inte borde ifrågasättas, eftersom de sågs som offer för ett mansdominerat samhälle. Samtidigt menar Aspelin att det inte gick att bortse från risken för oriktiga anmälningar – exempelvis i situationer där tjejen efter samlaget ångrat sig efteråt, skämdes eftersom hon hade en pojkvän eller föräldrar eller i efterhand som hon nyktrat till insåg att hon deltagit i något hon egentligen inte ville. (s. 177)

  • Aspelin reflekterar om sina rutiner i livet när han arbetade på hovrätten: Vardagen blev ganska så inrutad. Dagen började med att vakna upp runt åtta tiden på morgonen, följt av ta sig till hovrätten där förhandlingar eller föredragningar startade som vid tiotiden. Vid femtiden bar det hemåt för middag, följt av kvällsarbete med inläsning av mål, domskrivning och stundtals lite TV-tittande. (s. 181).

  • Aspelin reflekterar om att det hörde till att en domares vardag innebar ofta insyn “i människors elände och sociala misär”: Något som enligt honom oftast lämnade en bitter eftersmak – särskilt i narkotikamålen kändes tunga. Ett fall gällde sonen till en känd kulturpersonlighet i Lund, en ung man som fallit offer för 60-talets flower-power-rörelse. Han hade följt med i en ungdomskultur som krävde frihet från ansvar, något vuxenvärlden betraktat med en viss lättsamhet. Nu syntes konsekvenserna: från hasch till heroin, och nu ett vrak i rättssalen – utmärglad, gulblek, stripigt hår, livlösa ögon, skakande kropp. Han stod åtalad för att ha sålt stora mängder heroin för att finansiera sitt eget missbruk. Tingsrätten hade dömt honom till två års fängelse, men han begärde skyddstillsyn. Aspelin reflekterar: “Naturligtvis var ett fängelsestraff inte den rätta påföljden för en människa som var så nergången. I stället borde han dömas till vård på sjukhus, där det fanns medicinsk och social expertis som kunde ta hand om honom. Prognosen var inte god.” Försvararen talade för vård, men tycktes själv sakna hopp om en ändrad påföljd. Hovrätten kunde inte göra annat än att fastställa fängelsedomen. Vad som hände honom efteråt är okänt, men Aspelin befarar att han “gick under”  (s. 182)

  • Om även professionella domare ibland gör fel i sin juridiska metod: Året 1979 började med snöstorm, trafikkaos och igenkorkade vägar, vilket gjorde att han inte kunde ta sig till hovrätten. Istället satt han hemma och arbetade på ett domsförslag i ett komplicerat fastighetsmål. Under arbetet upptäckte han dock att parterna på ena sidan saknade saklegitimation, eftersom fastigheten hade överlåtits till en annan ägare. Detta borde han ha upptäckt tidigare, så slutresultatet blev att deras talan måste avvisas. (s. 185)