Smörklicksmål

Något jag ofta återkommer till i mina reflektioner är en poäng som togs upp på ett seminarie om juristrollen under T1. Vår Seminaireledare Sina Lidenhag, ställde en inledande intressant fråga (som jag parafraserar här) till oss efter att ha bara studerat juridik i ett par veckor: "Har ni märkt att det ofta är principer man tvistar om?". Denna relaisering som man får under de första veckorna på juristprogrammet får nog betraktas som ett grundläggande axiom inom juridiken. Dvs. det ligger för somliga parter väldigt mycket ego i att ta en tvist till domstol. Jag har sedan första terminen varit nyfiken på att se vart gränserna har gått för extremfall. Det är det detta blogginlägget ämnar att samla samt även föra vidare en rättskultur om termen smörklicksmål.

[Bild: När jag bläddrade igenom mitt fotoalbum från 2022 snubblade jag över den här skärmdumpen, daterad den 15 april 2022, från en Facebookgrupp om juridisk rådgivning. Anteckning till mig själv om bilden nedan: Känns som ett riktigt “bad breakup”]

En term för sådana typ av mål myntades av media från ett rättsfall från den dåvarande militärdomstolen Mål nr MB 229/1965 meddelad av Stockholms rådhusrätt den 21 september 1965. Urpsrunget var en värnpliktig, Sven-Erik Thalinsson, som på förättningen i Vaxholm den 16 Mars 1965 tog ett extra smörpaket (enligt gärningsbeskrivningen “en extra smörportion”) värde ca 10 öre (värde ca 1,27 kr idag (2025) med hjälp av SCB:s prisomräknare) i matsalen under frukosten. Han blev åtalad för snatteri alternativt tjänstefel. Han erkände gärningen och blev sedermera dömd för tjänstefel enligt 21 kap. 18 § brottsbalken och fick en disciplinbot på två dagar med fem kronor 50 öre a dag. Rättsfallet uppdagades i media och fick ganska snabbt epiteten av “smörklicksmålet” som sedermera blev ett återkommande begrepp under 60-80 talet för vad medierna använde som slagträ på bagatellartade rättsfall. Termen har senast förekommit i ett offentligrättsligt sammanhang i proposition 1981/82:41 om förundersökningsbegränsningar m.m., där det anges: ”BRÅ föreslår att utrymmet för nedläggning av förundersökning, när brott konstaterats, blir snävt. Sådan nedläggning synes egentligen bara kunna accepteras när brottet har så obetydligt straffvärde att utredning och lagföring närmast förefaller parodisk och kan föra löje över rättsskipningen (s.k. smörklicksmål).” Fallet blev även vid sin tidpunkt en notis i The New York Times med titeln, A Little Bit of Butter'.

Martin Borgeke och Mikael Forsgren i sin bok, Att bestämma påföljd för brott, beskrivit och definierat termen som: “smörklicksmål, dvs. i fall där straffvärdet är påtagligt lågt. (Termen smörklicksmål syftar på ett fall där en värnpliktig, som i stället för att ta ett smörpaketi matsalen, vilket var tillåtet, tog två stycken och åtalades för snatteri” .“Smörklicksmål = Mål angående åtal för brott med mycket lågt straffvärde, t.ex. ”snatteri” av godis”. (s. 55 och 903).

Sedan 2013 visar inga sökträffar i nyhetsdatabasen Retriever att termen förekommit i nyheter sedan dess, vilket tyder på att den håller på att dö ut.

Eftersom termen håller sakta på att dö ut så vill jag återuppliva den eftersom den bär på ett rättskulturarv med en tydlig rättshistorisk förankring och efterkommande rättskultur. Samt att termen är även användbarbar än idag.

Här nedan följer således en lista med tvister på bagatellartade mål (dock vill emellertid precisera att jag inte nödvändigtvis motsätter mig att rättsliga tvister förs även i frågor av en bagatellartad karaktär):

HFD 2021:34: En skånsk båtägare har vägrat följa myndighetens beslut om en årlig marknadskontrollavgift på 12 kronor. Båtägaren hävdar att Post- och telestyrelsen (PTS) inte kan ta ut en avgift för hans båtradio då den har en så kallad “rattmärkning” och då omfattas av EU:s direktiv om marin utrustning. Rättsfallet om denna tvist på 12 kronor gick ända upp till Högsta förvaltningsdomstolen.
KAMMARRÄTTEN I STOCKHOLM DOM Mål nr 2518-24: En förare vägrade betala en broavgift på 4 kronor och menade att den avgiftsfria vägen varit avstängd på grund av vägarbete, vilket tvingade honom att ta en avgiftsbelagd väg eftersom det, enligt honom, inte fanns några alternativ. Hovrätten hänvisade till 19 § i förordningen om infrastrukturavgifter på väg, som ger Transportstyrelsen rätt att avstå från att ta ut avgiften om det framstår som uppenbart oskäligt. Rätten betonade att detta begrepp ska tolkas restriktivt och att avgiftens låga belopp inte påverkar bedömningen. Enligt förarbetena krävs att den avgiftsskyldige varit tvungen att använda den avgiftsbelagda vägen, t.ex. vid olycksrelaterad omdirigering, för att kravet på oskälighet ska anses uppfyllt. I detta fall ansåg hovrätten att det inte var fråga om ett sådant tvång, utan snarare ett val till följd av en avstängning. Därför var det inte uppenbart oskäligt att ta ut avgiften, och överklagandet avslogs.
HOVRÄTTEN FÖR VÄSTRA SVERIGE B 6402-24: En 45-årig man åtalades för att ha fångat en öring som var två centimeter kortare än den tillåtna minimilängden på 45 cm. Mannen hävdade att han mätt fisken med hjälp av en frysbox och sina skor, och att den då uppmättes till cirka 47–48 cm. Han ifrågasatte Kustbevakningens mätskiva och menade att den visade fel. Tingsrättens nämndemän fann mannens berättelse trovärdig och friade honom där en skiljaktig tingsnotarie ansåg att öringens längd på 43 cm var klarlagd och att mannens mätmetod var otillförlitlig. Domen överklagades till hovrätten och hovrätten delade tingsnotariens bedömning. Mannen fälldes för brott mot fiskelagen och dömdes därför till 4 000 kronor i penningböter. (se även https://www.dagensjuridik.se/nyheter/oring-var-2-centimeter-for-kort-matning-mot-sko-haller-inte/)
NJA 2006 not 5: P.G. hade ansökt om inträde i Advokatsamfundet. I samband med prövningen avgav Justitiekanslern (JK) ett yttrande där man ifrågasatte hans lämplighet och hänvisade till erfarenheter från ärenden där P.G. agerat ombud. Yttrandet kompletterades med interna promemorior från byråchefer. P.G. ansåg att yttrandet innehöll osanna och nedsättande uppgifter och väckte talan om skadestånd mot en av JK:s tjänstemän, G.L., med 1 krona enligt 2 kap. 3 § skadeståndslagen (förtal enligt 5 kap. 1 § BrB). G.L. bestred ansvar och hävdade att yttrandet lämnats som ett led i myndighetsutövning och att det funnits skälig grund för de uppgifter som fördes fram. HD konstaterade att yttrandet lämnades inom ramen för JK:s myndighetsutövning och var en del av den lagstadgade ordningen vid prövningen av inträde i Advokatsamfundet. Även om uppgifterna potentiellt var nedsättande fanns det skälig grund för dem vid tidpunkten. Tjänstemannen hade förlitat sig på sakligt underlag (promemorior) och hade ingen anledning att ifrågasätta dessa. Eftersom skälig grund förelåg var förtalsansvar inte uppfyllt, och därmed förelåg inte heller något skadeståndsansvar.