Allmänt

Följande inlägg är en sammanfattning av en bok, där jag har valt ut de delar som jag tyckte var mest betydelsefulla. I mitt tidigare inlägg ("Nyss inkomna böcker till UB (mindre än en vecka kvar till terminsstart). Hur många böcker om juridik kan du finna på bilden?" den 23 augusti 2023) nämnde jag hur jag av en slump fann denna bok på UB:s hylla för nyinkomna böcker. Författarens syfte med boken var att ge "unga och blivande processjurister råd på vägen" (s. 9). Men han beskriver också att hans främsta syfte var att ge en bild av sig själv till sina barn och familj, för att förmedla insikter om sitt professionella liv. Boken skulle även kunna bidra till en viss (önskvärd) förändring, underförstått riktad till jurister (s. 221). Om jag, som läsare, ska vara lite mer krass, kan man nog säga att syftet också var att göra PR för författarens egen juridiska konsultfirma – som han startade samma år som boken lanserades. Hur som helst.

Kan jag rekommendera denna boken till andra juriststudenter?

Jag kommer först att ge ett kort omdöme om boken. För att vara rak på sak: Författaren uttrycker sig ofta på ett intetsägande, oklart och ibland tvetydigt sätt. Under läsningen blev det uppenbart för mig att han verkar ha en ovilja att verkligen förklara eller uttrycka sig klart, samtidigt som han ändå vill säga något.

Jag förstår att han måste ta hänsyn till advokat- och klientsekretess, men det är inte det som är problemet. Det finns flera delar av boken där jag som läsare har avslutat ett kapitel eller en sektion och bara önskat att han hade förklarat mer eller varit tydligare. Som en akademiskt utbildad och erfaren jurist med 30 års yrkeserfarenhet saknas det både tydlighet och precision i boken. Vissa kapitel var så tråkiga att jag helt enkelt var tvungen att hoppa över dem.

Personligen är jag inte heller särskilt förtjust i att skriva om egna erfarenheter i tredjepersonsperspektiv (men detta är självklart en smaksak). Att använda så många citat, som presenteras utan någon större struktur, för att förmedla ett djupare budskap fungerar inte särskilt bra för mig som läsare. Budskapen tenderar att bli urvattnade och ytliga. Trots det fann jag en hel del insiktsfulla saker som vidgade mina perspektiv kring att arbeta med praktisk juridik, processjuridik och affärsjuridik.

Kan jag rekommendera denna bok till juriststudenter? Ja, om du är intresserad av affärsjuridik tycker jag definitivt att du bör läsa den. Precis som man får leta efter guld när man vaskar, gäller samma sak här – det finns mycket att hämta om man letar. För övriga juriststudenter som inte är intresserade av affärsjuridik, skulle jag endast rekommendera att läsa boken om något i sammanfattningen nedan tilltalar dig. Under vissa delar av boken kände jag stor ovilja att läsa vidare och var tvungen att skumläsa eller till och med hoppa över vissa sidor för att hitta något användbart. Döm själv utifrån ditt eget intresse:

Kort om författarens CV:

1991: Stockholms universitet, Jur. kand
1991-1992: Södra Roslags tingsrätt, notarietjänstgöring.
1992-2007: Advokatfirman Vinge, processjurist.
2007-2022: Mannheimer Swartling, processjurist.
2022-: Egen juridisk konsultfirma.*

[*] Författaren berör endast sina erfarenhter fram till år 2022 då han sade upp sig från affärsjuridiska byrån och startade en egen juridisk konsultfirma.

Kort om författarens erfarenheter:

Antal arbetsdagar: 6 600 stycken (ca 220 arbetsdagar per år, jobbade oftast helger de första 15-20 åren). Med ett snitt på ca 1400 timmar per år. Han uppger dock att han arbetade i snitt 50-timmars veckor och att en del timmar i per vecka förblev odebiterade. (s. 220)
Antal tvister som gick till huvudförhandlig: 100-150 stycken (varav 5-12 förluster i totalt (“Hur räknar man [en förlust] om målet tappats vid tingsrätten men därefter förlikts? Hur räknas man om klienten vunnit ansvarsfrågan, men fått dåligt betalt för liden skada och rättegångskostnaderna kvittas? Därav spannet”) (s. 222).

Sammanfattning av det som jag tar med mig från att ha läst boken:

Författarens generella syn om rådgivningsrollen från jurister: Han tycker att det slarvas [med bra rådgivning] mer och mer med det i takt med att processande har blivit “big business” och hans ser tyvärr en förklaring till det i en pengahunger (och fåfänga) hos en del advokater (s. 8-9). När författaren satt ting hade han flera gånger förvånats över att parterna genom ombud tog positioner i rättsliga frågor, som man lätt kunde konstatera var felaktiga. Eller som stod i strid med klara förarbets- och doktrinuttalanden, utan att det talades om varför rätten skulle välja en annan lösning än den som framgick av dessa rättskällor. Författarens analys var att ombuden inte gjort ordentliga utredningar utan ibland bara chansade (s. 21). Författaren känner inte till några processjurister som inte skulle verka i sin klients intresse om förlikning kan vara en bra sak. Han nämner dock misstankar att somliga processjurister som inte ser det som sitt jobb att i första hand verka för en förlikning när det kan ligga i sin klients intresse (s. 62).
Varför kommersiella avtal ibland ledder till tvist: Avtal som författaren själv hade varit med och skrivit blev det mycket sällan några skiljeavtal eller förlikningsavtal om senare. Däremot blev det en mängd tvister om avtal som andra medarbetare på byrån skrivit eller medverkat till, och det var enligt honom inget konstigt med det. Att det ibland kan bli tvist även om de mest genomarbetade avtal och avtal av högsta kvalitet. Det finns påhittiga motparter, ibland har de dessutom överoptimistiska rådgivare. Det är lätt i efterhand att vara kritisk och att ibland är det befogat p.g.a. “sloppy drafting”, feltänk eller irrationellt agerande. Att en anledning kan vara att en jurist kanske inte vågade kräva tydlighet just på den punkten man förhandlat om och som det senare blev en rättslig tvist om. (s. 22-23).
Författaren beskrev sin första riktigt stora tunga förlust som förfärlig och att den hände den 29:e november i början av 1990-talet. Han var visserligen bara biträdande jurist i ärendet och var formellt sätt utan ansvar gentemot klienterna. Målet avgjordes av en ensam skiljedomare, som enligt honom visserligen var och är brilliant, men att denne domaren var helt fel skiljedomare för klienterna i den aktuella tvisten, med tanke på vilken den avgörande frågan var. Författaren hade inte varit med när skiljedomaren hade utsetts men hade då ändå inte vetat vilka skiljedomare som var lämpliga och inte - han var alldeles för oerfaren för det då. Det gick åt helvete. Stora pengar. RIsk för personlig konkurs m.m. Författaren lärde sig en dyrköpt erfarenhet som inte hade fått uppleva tidigare även om han förstått det, att processa inte är en sport (s. 23-24).
Om hans erfarenhet att bli anmäld av advokatsamfunds disciplinnämnd ett antal gånger under karriären, men att det aldrig ledde till någon disciplinär åtgärd, och hans råd om att ta några djupa andetag, sova på saken och tala med en eller flera kollegor när man blivit anmäld (s. 24).
Om (antagligen) den elakaste juristen som han fått rapportera till under sin karriär: Juristen var satt under hårt tryck, vilket säkert kunde förklara en del av hans elakheter och lynniga humör, men han gick ändå helt klart för långt när han körde med sina många konsulter av olika slag. Möjligen fick han en del av dem att stå på tå, av rädsla. Men han fick inga vänner. Ett team konsulter hade en bild av honom på sin piltavla. Vid ett tillfälle blev författaren inkallad till den elakes rum för att få feedback på ett inlageutkast. Den elake lät författaren sitta och vänta en bra stund medan han själv plockade bland sina papper. Den elake tittade upp, slängde teatraliskt inlageutkastet framför sig på skrivbordet och sa: “well you’ve got an all-nighter ahead of you. Efter lite diskussion om det som uppenbarligen varit så dåligt att det behövde omarbetas från grunden var det en halvtimmes arbete med att fixa till inlagan (s. 26).
Om att att för första gången processa i HD: Där det blev en 3-2 förlust men att inte ens majoriteten var ense utan två av justititeråden verkade tycka att lagstiftaren borde titta på frågan. Och att han efteråt fick höra från en källa med viss insyn att ett av justitieråden tyckte att målet borde ha gjorts i plenum (s. 30).
Om vilken påverkan tvistemål kan ha på en klient: Författaren beskrev en klient vars förlikning gick i hamn och där klienten ringde några veckor senare och berättade att han mådde så bra, allt kändes så lätt, årstidens färger och lukter var klarare och starkare osv. Han sa nåt i stil med: Det beror på att processen är över. Det måste vara det. Jag förstår först nu hur den har pressat mig (s. 33).
Om att skriva inlagor i beredskap: “Vi befarade att motparten skulle göra ett försök med civilprocessuella tvångsåtgärder och att vi skulle få mycket kort tid på oss att svara. Vi skrev därför ett mycket genomarbetat svar, som skulle kunna anpassas till vad motparten anfört i sin ansökan och ges in på några timmars varsel. Jag vill minnas att vi för all utredning inför och allt skrivande av den tänkta svarsskriften arbetade upp den största månadsfaktura jag dittills karriären hade skickat till nån klient i nåt ärende. Nån ansökan gavs aldrig in av motparten. Den text som skrivits i den tänkta svarsskriften kunde dock senare återvändas i ett svaromål. Tur det! […] Det var första, men inte sista, gången [författaren] skrev en inlaga för att ha i beredskap om motparten skulle agera på visst sätt.” (s. 42).
Författarens relation till sömn: Författaren uppger att han under sin karriär nästan alltid sov gott, trots ett arbete som ibland pressat honom. Visst, lite svårt att somna nån natt en tid före en förhandling, med massor av tankar ideér, och farhågor som störde. (s. 32)
Exempel på hur författaren kunde analysera en förlust: “I ett skiljeförfarande 2015. Författaren såg målet som 60/40, klienten såg och förstod riskerna. Andra hade tittat på tvistefrågan och bedömt den; de hade varit optimistiska. Stöd i ordalydelsen, men andra problem. Bra skiljedomare, i alla fall två av tre. Bra motpartsombud. Författaren var ganska missnöjd med ett motförhör, som han tyckte att han hade misslyckats med, men det skulle knappast bli avgörande, så på det hela taget får man säga att förhandlingen gick helt OK. Men torsk. Det som var svårast att tugga i sig för författaren var att skiljenämnden ansåg att motparten hade stöd i ordalydelsen. Det var just ordalydelsen klienten skulle vinna på! (Att skiljenämnden kunde sympatisera med motpartens sak förstod han, men det skulle ju inte vara avgörande och var inte heller det enligt domskälen. Var det månne det i realiteten? Det får man aldrig veta). Professionell klient, som nog tog förlusten bättre än författaren. Klienten betalade motpartens kostnader samma dag, och konstaterade att man egentligen bara gjort ett fel - beslutet att inleda skiljeförfarandet. […] Rådgivaren [och] författaren konstaterade att man i vart fall inte hade sagt nej till ett rimligt förlikningsbud. Då hade förlusten känts ännu värre.” (s. 56)
Tips från författaren. Planera pläderingarna: Skiljeförfarande där båda motparts ombuden hade samma kläder som dagen innan, skriven med blyerts på en stor mängd papper och lappar. Troligtvis arbetat hela natten. Pläderingen är en konstform och målet med den behöver inte bara att få med allt. Lärdom: Planera pläderingarna bättre gärna med en förhandlingsfri dag just före pläderingarna.
Om juristlinjen: “Vad jag inte fick lära mig på juristlinjen? Det mesta. Därmed inte sagt att den var dåligt. Den var bra”. (s. 62).
Viktiga attribut och egenskaper för en processjurist:
- Om motivationsfaktorer och vilka slags motivationsfaktorer man bör sträva efter som processjurist: “De med mest energi, som alltid ger allt (i ärendena, i byråpolitiken eller för att sälja in sig själva), alltid tar allt på allvar (även sig själva), men kanske inte nödvändigtvis har mest humor, känsla, kunskap, smartness eller ödmjukhet; de går långt […] Men […] de är ganska osköna”. (s. 91).
- Viktigaste egenskapen för en bra processjurist (förutom juridisk kunskap) är förmågan att: klarlägga ett händelseförlopp, goda språkkunskaper, analysförmåga, förmåga att välja ut och värdera bevisning, förmåga att presentera det stora och svåra på ett begripligt och sympatiskt sätt, integritet tex att sätta gränser eller att säga nej till klienter och deras förslag. (s. 93)
- God och stabil självkänsla underlättar i arbetet som processjurist särskilt rådgivningsdelen. Författaren påpekar även att han lyckats förbättra sin självkänsla i vuxen ålder. Den som har integritet och god självkänsla tycker inte att det är särskilt svårt att säga emot en klient. […] och föreslå en annan lösning. (Ett bra trick att använda i situationer där en klient inte har ett bra case och inte vill lyssna kan vara att annars föreslå en second opinion) (s. 93).
- “Insecure overachievers” de är bra att anställa på affärsjuridiskabyråer (s. 94).
Bra egenskaper att förädla som en processjurist (s. 97):
- Mindre tröghet i rättssalen än vid skrivbordet. Hellre förmågan att vara på topp och på tå när det gäller, och snabbtänkt.
- Empati och god människokännedom.
- Ödmjukhet och självinsikt.
- Gott omdömet.
- Förmåga att sätta ned foten.
- God och stabil självkänsla, det underlättar i arbetet som processjurist och särskilt i rådgivningsdelen. (Författaren påpekar även att han lyckats förbättra sin självkänsla i vuxen ålder). Den som har integritet och god självkänsla tycker inte att det är särskilt svårt att säga emot en klient och föreslå en annan lösning (s. 93).
Mindre bra egenskaper för en processjurist:
- Blyghet.
- Slöhet.
- Oförmåga att lyssna på andra och ändra uppfattning.
- Oförmåga eller rädsla att för att uttrycka sig tydligt.
- Oförmåga att ändra uppfattning samt konfirmationsbias: “Även om många erfarna processjurister, tack vare just sin erfarenhet, har en mycket god intuitiv förmåga och ganska snabbt kan säga ungefär hur ett ärende kan förväntas utvecklas och hur en tvist kan antas sluta, så får de inte alltid rätt. Den som är alltför bestämd i sin tidiga uppfattning, baserad på bristfällig information, kan få anledning att ändra sig senare när ytterligare information framkommit. I värsta fall kan han eller hon behöva ändra sig flera gånger. Det är illa nog. Än värre är dock om han eller hon [... ] saknar förmågan att ändra sig och därför väljer att bortse från viktig information som framkommer efter att han bildat [...] sin uppfattning. Att vara selektivt uppmärksam på det som bekräftar den egna uppfattningen är en svår åkomma för den processjurist som lider av den, och det kan kosta klienten mycket pengar. Åkomman kallas bekräftelsebias eller konfirmationsbias, och leder lätt till ett slags motivated reasoning.”
- Motivated reasoning: “Apropå kognitiv bias och motivated reasoning. Det är väl känt och vetenskapligt belagt att den som utreder nåt för en klients räkning inte sällan, medvetet, i sina slutsatser tenderar att luta åt nåt som ligger i klientens intresse. Det är alltså inte riktigt samma sak att få ett material att bedöma utan att veta vem som beställt bedömningen, som att få en förfrågan från en klient att göra bedömningen. Det kan vara bra att känna till. Och när en trigger och en känsla bidragit till ett mer eller mindre intuitivt beslut riskerar rationaliserande resonemang förstärka tron på beslutet. Det kan också vara bra att känna till är att grupper tenderar att förstärka (dvs. inte mildra) effekten av bias, eftersom s.k. resonans uppkommer (grupptänk). Nåt att tänka på för dig som är ganska säker på din intuition och som gillar att sätta ihop ett team med dig själv på toppen, och ett antal ja-sägare som jobbar under din ledning.”

Om att ge rådgivning till sin klient:
- Exempel på dålig rådgivning: “Att säga att det kan gå hursomhelst eller att det är 50/50, oklart varför är sällan bra bra rådgivning. Jag tycker att vi bör vinna, men det är nog en helt öppen fråga är inte mycket bättre”.
- “Närmast komiskt blir det når en processjurist säger till klienten att det i en viss fråga väger över 70/30 till klientens fördel, men att han eller hon tror att det ändras till motpartens fördel vid rättslig prövning. Utan förklaring! Om bedömningen förklaras med nån särskild kunskap om nåt som är fel, typ två fientligt inställda skiljedomare i nämnden eller förvaltningsrättens benägenhet att döma till förmån för det allmänna, må det vara hänt. Men om inte nån sån förklaring lämnas kan det framstå som om processjuristen inte riktigt vågar ge klienten beska droppar men kan tänka sig att göra det om det går bra att gömma sig bakom domstolen eller skiljenämnden. Inte sällan i dessa sammanhang används uttryck som ‘det är skillnad på att ha rätt och att få rätt”.
- Om vad nästan alla klienter vill veta (s. 129):
  - Hur lång tid det kommer att ta?
  - Hur mycket det kommer att kosta?
  - Ungefär vad som kan förväntas hända?
  - Hur det kommer att, eller förväntas, gå och varför?
  - Om det finns några bra alterntiv (som kanske rentav bättre än att inleda process)?
Modell om hur man kan navigera sina klientärenden:

Tvist	Vinnande utfall? (ja/nej) Blandat utfall, hur?	Bra kontakt med klienten? (ja/nej)	Händelseförloppet bra utrett? Jag har koll (ja/nej) Juridiken ordentligt utredd? (ja/nej)	Min bedömnings kommunicerad (ja/nej) Hur? Har något nytt, viktigt framkommit därefter?	Klienten förstår riskerna? (ja/nej)
X. / .Y

Nöjd med teamet (ja/nej)

Ev. behov av förändring eller förstärkning?

Behov av bollplank?

Klient förstår vår strategi, gången i processen, trolig tidsåtgång och tydliga kostnader? (ja/nej)

Överarbete? (ja/nej)

Faktura i antal kr?

X. / .Y