Kuriosa: Kända fotografier ur den internationella rättshistorien och deras rättsliga sammanhang

 

Bild från en domstolsprocess under Qingdynastin (sent 1800-tal) i Kina.

Officiell domstolssession vid ett yamen under Qingdynastin. Parterna utför kowtow till domstolen. Exakt årtal okänt. Fotograf: William Saunders. (Källa: https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Yamen-sitzung.jpg)

 

En strippa böjde sig fram inför domare David Demers för att försvara sin klädsel i en rättegång där hon åtalades för att ha brutit mot länets nakenhetsförordning (1983).

Enligt en artikel om domaren i The Times från 2001 böjde sig en av parterna för att visa domaren att hennes kläder inte avslöjade för mycket. De tre dansöser som stod åtalade hävdade att deras shorts var för stora för att visa det som civilklädda poliser påstod sig ha sett. Domaren friade kvinnorna. Fotografiet från publicerades bland annat i Playboys ”The Year in Sex”. Fotot inkluderades även i Best of Photojournalism, 9: Newspaper and Magazine Pictures of the Year av National Press Photographers Association. Källa: https://www.tampabay.com/the-story-behind-the-photo-how-a-1983-pinellas-county-courtroom-photo/2249858/

 

En man som ber om sin hustrus förlåtelse i korridoren av skilsmässodomstolen, Chicago (1948).

Enligt Chicagohistorikern Jeff Nichols skildrar bilden ett ögonblick i domstolskorridoren mellan Steve och Anna Strack, som vid tiden var 37 respektive 33 år. Fotografiet var en fristående publicering i Chicago Tribune, utan anknytning till någon särskild artikel, och synes ha inkluderats på grund av sin starka uttryckskraft. Bakgrunden var att Anna Strack hade ansökt om skilsmässa från sin make med hänvisning till hans återkommande alkoholmissbruk. (Källa: https://www.businessinsider.com/history-photo-man-begging-wife-forgiveness-chicago-divorce-court-2023-3)

 

Ett f.d. gift par, Frances Mountain och Harold Mountain, deltog den 5 november 1999 i en familjerätts förhandling vid Clark County Family Court i Las Vegas för att slutligen dela upp sin samling av Beanie Babies som en del av bodelningen.

Samlingen av Beanie Babies gosedjur var värderad mellan 2 500 och 5 000 dollar, spreds på domaren Gerald Hardcastles order ut över golvet i rättssalen. Frances fick välja först. Domaren kommenterade situationen för pressen, som han själv hade bjudit in: ”Det här handlar inte om leksaker. Det handlar om kontroll. Eftersom ni inte kan lösa detta själva krävs nu insatsen av en distriktsdomare, en ordningsvakt och en protokollförare.” Han uttryckte även frustration över att domstolens tid ofta tas upp av vad han beskrev som ”orimliga” och ”kostsamma” frågor, och förklarade att han därför hade instruerat paret att ta med hela samlingen till rättssalen och turas om att välja Beanie Babies tills allt var fördelat. Frances kommenterade situationen strax innan hon satte sig på huk: ”Jag håller inte med om domarens beslut att göra detta. Det är löjligt och pinsamt.” Rättssalen var tyst i ungefär tre minuter medan de före detta makarna turades om att välja bland gosedjuren. Fotograf: Aaron Mayes, Clark County Family Court, Las Vegas. (Källa: https://archive.ph/wgiP5)

 
 

Domare Harold Haley med ett hagelgevär tejpat runt halsen under övertagandet av rättssalen i Marin County (den 7 augusti 1970).

Den 7 augusti 1970 tog den 17-årige Jonathan Peter Jackson, bror till den åtalade George Jackson, med sig tre vapen in i Marin County Hall of Justice, där bl.a. domare Harold Haley presiderade över en rättegång mot fången James McClain. Med hjälp av McClain och två andra fångar, Ruchell Magee och William A. Christmas, tog Jackson domaren, en åklagare och tre kvinnliga jurymedlemmar som gisslan. När de försökte fly i en skåpbil öppnade polis och fångvaktare eld, vilket resulterade i att Jackson, Haley, McClain och Christmas dödades, medan Magee och åklagaren skadades svårt. Kidnappningen var ett försök att förhandla fram frigivningen av Soledad Brothers – tre svarta fångar åtalade för mord på en fängelsevakt. (Källa: https://freedomarchives.org/projects/the-50th-anniversary-of-the-august-7th-marin-county-courthouse-rebellion/)

 

År 1938 dömdes en kvinna (Helen Hulick) i Los Angeles till fem dagars fängelse för domstolstrots efter att ha två gånger vägrat följa en domares (Arthur S. Guerin) order att inte bära slacks i rättssalen.

Förskolläraren Helen Hulick infann sig vid domstolen i Los Angeles för att vittna mot två personer misstänkta för inbrott. Domare Arthur S. Guerin uppsköt hennes vittnesmål och beordrade henne att vid nästa tillfälle bära klänning. I Los Angeles Times den 10 november 1938 återgavs Hulicks svar: ”You tell the judge I will stand on my rights. If he orders me to change into a dress I won’t do it. I like slacks. They’re comfortable.” Fem dagar senare återvände hon till domstolen — fortfarande iförd byxor — vilket väckte domarens kraftiga irritation. Tidningen rapporterade följande: “The last time you were in this court dressed as you are now and reclining on your neck on the back of your chair, you drew more attention from spectators, prisoners and court attaches than the legal business at hand. You were requested to return in garb acceptable to courtroom procedure. “Today you come back dressed in pants and openly defying the court and its duties to conduct judicial proceedings in an orderly manner. It’s time a decision was reached on this matter and on the power the court has to maintain what it considers orderly conduct. The court hereby orders and directs you to return tomorrow in accepted dress. If you insist on wearing slacks again you will be prevented from testifying because that would hinder the administration of justice. But be prepared to be punished according to law for contempt of court.” Nästa dag dök Hulick upp iförd slacks igen. Domare Guerin fann henne skyldig till domstolstrots. Hon dömdes till fem dagars fängelse och fördes till häktet. Hundratals personer skickade protestbrev till domstolen. Guerins beslut om domstolstrots upphävdes av överklagandeinstans. Hulick fick därefter bära slacks i rättssalen. Några månader senare återvände hon till domstolen. Efter att ha markerat sin ståndpunkt bar hon denna gång en klänning. (Källa: https://www.latimes.com/local/california/la-me-california-retrospective-20141023-story.html)

 

William Jennings Bryan (t.v.) förhörs av Clarence Seward Darrow under rättegången i Tennessee v. John Scopes den 20 juli 1925. Rättegången kretsade kring undervisning i evolutionsteori. På grund av den extrema hettan flyttade domaren huvudförhandlingen utomhus.

Källa: https://en.wikipedia.org/wiki/Scopes_trial

 

Tungt beväpnade vakter omringade domstolsbyggnaden och häktet där John Dillinger hölls fängslad, av rädsla för att Dillingers liga skulle försöka befria sin ledare (30 januari 1934).

John Herbert Dillinger var en bankrånare från Indiana under depressionseran vars period av kriminell verksamhet varade i endast ett år. Från september 1933 till juli 1934 terroriserade han och hans våldsamma liga Mellanvästern, dödade tio män, skadade sju andra, rånade banker och polisarsenaler samt genomförde tre fängelserymningar. I juni 1934 utsågs Dillinger till USA:s första ”Public Enemy Number One” av FBI. Den 30 januari 1934 hölls John Dillinger i häktet i Lake County Jail i Crown Point, Indiana, efter att ha gripits i Tucson, Arizona, den 25 januari. Myndigheterna fruktade i hög grad att Dillingers liga — känd för djärva och våldsamma fängelserymningar (t.ex. rymningen i Lima, Ohio, i oktober 1933) — skulle försöka befria honom. Källa: https://www.fbi.gov/history/famous-cases/john-dillinger

 

Al Capone, i mitten, i den federala domstolen i Chicago under sin rättegång för skatteflykt 1931, tillsammans med advokaterna Michael Ahern (till vänster) och Albert Fink.

 

Irans tidigare premiärminister Mohammad Mossadegh använder handen för att understryka en poäng under en förhandling i militärtribunalen i Teheran, där han åtalas för högförräderi (20 november 1953).

 

De åtalades bås – Internationella militärtribunalen i Nürnberg, Tyskland, 1945.

 

Ett maskerat vittne vittnar i domstol om narkotikahandel i delstaten Washington (30 april 1952).

 

Magistraten (åklagare) Roberto Scarpinato med sin eskort på domstolens tak, (Palermo Sicilien, 1998).

Maffian döddade de två tidigare åklagarmagistrater, Falcone och Borsellino, därav detta säkerhetspådrag, år 1992. (Källa: https://www.forum.kit.edu/english/1520.php)

 

Elisabeth ”Lilo” Gloeden står inför domare, åtalad för att ha varit delaktig i attentatet mot Adolf Hitler, 1944.

Kuriosa: Den här dagen, den 11 november 1880, föddes Elsa Echelsson.

Elsa Echelsson blev Sveriges första kvinnliga jurist (juris utriusque kandidat (äldre svensk akademisk examen vid juridisk fakultet) 1892 vid Uppsala universitet) och kom sedermera att bli landets första kvinnliga docent. Hon disputerade år 1897 på avhandlingen Om begreppet gåfva enligt svensk rätt, som behandlar sakrättsliga frågor. Echelsson avled år 1909. Enligt rättshistorikern Elsa Trolle Önnerfors är emellertid dödsorsaken, trots vad populärkulturen ofta ger sken av, tvetydig.

En del biografiska skildringar har skrivits om henne genom åren:

Kuriosa: Om juristers språkbruk och den juridiska humorns egenart

Det här inlägget handlar om det klassiska fenomenet att språkbruket förändras när man börjar studera på juristprogrammet. Jag har velat skriva det här inlägget i flera år, men det är först nu jag känner att tiden är mogen.

En av de frågor som upptog mig mest innan den första terminen började var om mitt språk skulle förändras permanent när jag började studera juridik. Jag var orolig för att så skulle bli fallet – att det språk jag hade utvecklat under hela mitt liv, och som utgjorde en del av min identitet, skulle ersättas av en torr juridisk jargong. Jag fruktade att jag därigenom skulle fjärmas från mina arbetarklassrötter, och att det skulle uppstå en språklig distans i mötet med människor utanför juristvärlden.

Innan jag går vidare i den reflektionen vill jag dock konstatera att det mycket snabbt blev tydligt, redan efter ett par veckor på programmet, att språkbruket började förändras – inte bara hos mig, utan även hos mina kurskamrater. Denna form av socialisering inträffade i princip omedelbart under den första terminen, ja, faktiskt redan under den första veckan på juristprogrammet. Jag minns särskilt det första seminariet, när vi skulle redovisa vårt svar i basgruppen. Vi i vår basggrupp hade sammanfattat ett dokument med våra anteckningar som vi använde för att läsa upp på seminariet där vi använde juridiska termer som näringsidkare i stället för företagare, förplikta i stället för kräva och ostridigt om något som var klargjort. Jag minns att det lät så … distanserat och främmande redan då, när en 19–20-årig kurskamrat i min basgrupp – som jag är ganska säker på aldrig hade använt de uttrycken tidigare – nu hade skrivit in dem i dokumentet och läste upp dem som om hon nu villa finna tillhörighet till den nya gänget, nämligen juristgänget. Det där gjorde vi oss alla skyldiga till – eller kanske är skyldiga fel ord, för egentligen är det just det som är utbildningen. Det är en naturlig del av utbildningsprocessen, och så ska det också vara, måste jag tillägga. Det finns inget annat alternativ. Språket är själva utbildningen, och utbildningen är språket – precis som språket också är en oupplöslig del av juristrollen. Sedan handlar det om hur du använder språket; dvs. hur du anpassar främst till språkbruk och till vem.

Sedan under termin 1 påpekade både min bror och min flickvän att jag hade börjat använda ett annorlunda språk i våra vardagliga samtal. Det som verkligen fick mig att förstå vidden av förändringen var dock en händelse under termin 3, när en klasskamrat och granne anmärkte på att jag använde ordet äktenskapsskillnad i stället för skilsmässa medan vi var på gymmet tillsammans. Vi talade visserligen om ett juridiskt ämne, men det fanns ingen egentlig anledning att använda den juridiska termen. Han påpekade då skämtsamt att det märktes att jag läste juristprogrammet – för även om han inte kände mig innan dess, menade han att jag nog tidigare skulle ha sagt skilsmässa. Och han hade rätt. Jag hade förstått redan under termin 1 att mitt språk hade förändrats, men det var först då jag insåg att jag befann mig “djupt inne i skiten”.

För att knyta an till det föregående stycket handlar det ytterst om att kunna vara flexibel i sitt språkbruk – särskilt om man vill ha förmånen att kunna kommunicera effektivt och till en större skara av olika männiksor på flera olika nivåer och inom olika sfärer. Även om vi måste lära oss att hantera fackspråk och juridiska termer, är det bästa råd vi har fått under utbildningen att, även i juridiska sammanhang, alltid sträva efter att uttrycka oss så modernt, tydligt och enkelt som möjligt.

För att besvara den första frågan – har mitt språkbruk förändrats permanent? Svaret är, ostridig ja. Mitt språkbruk har förändrats i grunden, till den grad att jag faktiskt har svårt att minnas hur jag uttryckte mig innan jag började på juristprogrammet. Har det i sin tur inneburit att jag har förändrats som person? Nej, mina värderingar är desamma, liksom mitt förhållande till arbetarklassen. Däremot kan deras förhållande till mig ha förändrats. Men det är inget jag har kunnat mäta än så länge. Däremot har förändringen utan tvekan gjort mitt språk torrare – och, om jag ska vara ärlig, något formellt och tråkigare. Det finns både fördelar och nackdelar med det. Fördelen är att jag uttrycker mig mer akademiskt och precist; nackdelen är att språket ibland känns en aning fjärmat. Ett klassiskt exempel är hur ordet mycket tenderar att ersättas med synnerligen. Tro mig – det är ett av de tydligaste tecknen på att en språklig förskjutning har ägt rum hos dina kurskamrater. Och tro mig – du som läser påjuristprogrammet kommer att råka ut för det du också. 🙂 Kom ihåg detta inlägget! :-)

Din humor kommer sannolikt också att vidareutvecklats något under tiden du utbildar dig till jurist – det gjorde det för alla de studenter jag har interagerat med om det här. Det är förvisso vanligt att man inom sitt yrkesområde utvecklar en särskild kultur och intern jargong. Den positiva sidan är att du får en djupare gemenskap med andra juriststudenter och jurister som delar denna särpräglade, torra och lite töntiga humor. Den negativa är att det i regel nästan bara är jurister som verkligen förstår – eller åtminstone uppskattar – den. Jag skulle aldrig i mitt liv köra juridiska präglade skämt med min flickvän även om hon faktiskt läste 15 hp socialrätt på socionomprogrammet.

Nedan följer några exempel på hur det kan se ut:

En juristvän tillsammans med sina kollegor på förvaltningsrätten i Luleå knåpade ihop det här:

En riksnyhet som blev juridisk satir:

“Marcus åt fyra pannbiffar på buffé – blev utskälld” (Expressen, 2025-10-23)

“Marcus Vadeby tog fyra pannbiffar från buffén. Då ska han ha blivit utskälld av restaurangens ägare – för att han inte var lönsam. Nu har händelsen skapat debatt på riksnivå.”

“– Där kommer ju mitt namn upp och på så sätt har han hittat mig. Så han ringde upp mig och förklarade att jag hade tagit fyra pannbiffar. Han sa att det inte är normalt att äta så många, att sådana som jag inte är lönsamma kunder och att det i buffélagen står att man bara får ta två stycken.”

Uppenbarligen existerar ingen ”buffélag”. I stället skapades den av en jurist dagen efter att nyheten blivit viral, som en humoristisk kommentar till den uppmärksammade händelsen på sin juridiska blogg. Här kommer merparten av lagens inledande bestämmelser (se bloggen för den fullständiga texten av buffélagen):

“Buffélagen (2025:1)

Buffélagen (2025:1) En lag till främjande av ordning, rättvisa och matkultur vid allmänna bufféer.

1 kap. Inledande bestämmelser

1 § – Syfte

Denna lag har till syfte att upprätthålla rimlig ordning, rättvis tillgång till mat och socialt acceptabelt beteende vid bufféservering, oavsett om den äger rum i restaurang, konferens, bröllop, julbord eller annan sammankomst.

2 § – Definitioner I denna lag avses med:

1. Buffé: måltidsupplägg där gäster själva tar mat från gemensamt uppställda fat eller kärl. Buffé betyder inte ”ät tills du spricker”.

2. Tallrik: behållare av porslin, plast, glas eller papp/kartong, avsedd för rimlig mängd mat vid ett och samma tillfälle.

3. Oproportionerlig hög: sådan mängd mat på tallrik att stabiliteten kan ifrågasättas.

4. Dubbelgång: när en gäst passerar buffébordet mer än en gång innan alla gäster tagit sin första portion.

3 § – Katrineholmsprincipen (om skälig portionsmängd)

Var och en har rätt att äta sig mätt vid buffé, men skyldighet att utöva skäligt omdöme. (Lex Katrineholm)

Mängden mat ska stå i rimlig proportion till gästens hunger, lunchtidens längd och bufféns prisnivå.

Vid servering av pannbiff inom Sveriges gränser, särskilt inom Katrineholms kommun, gäller riktvärdet tre (3) pannbiffar per gäst och omgång. Överskridande får endast ske om:

1. övriga gäster tydligt avstått,

2. gästen tillhör fysiskt krävande yrkesgrupp (exempelvis skogsarbetare, vägarbetare eller tonåring), eller

3. buffén uttryckligen utannonserats som ”ät så mycket du vill”.

Den som tagit fyra pannbiffar i Katrineholm ska ej tillrättavisas med utskällning utan endast med mild erinran och erbjudande om lingonsylt.”

———

Information: Hur håller jurister sig uppdaterade i sina rättsområden?

En fråga jag har burit med mig sedan den första terminen på juristprogrammet är hur jurister håller sig à jour med ny praxis och lagstiftning. I den näst senaste utgåvan av De Facto skrev Rina Rilsson Nådeström vid Juristprogrammet i Umeå en kort men översiktlig text i ämnet, vars axplock jag gärna vill dela här. Hon inleder med att konstatera: “På gott och ont sker en ständig förändring, och att kunna omfamna samtliga lagändringar med tillhörande förarbeten, direktiv om nya utredningar samt publicerade rättstillämpningar i form av domar och beslut från olika instanser är helt enkelt inte möjligt.” Samtidigt framhåller hon att hon känner ett särskilt ansvar att hålla sig uppdaterad inom de rättsområden hon undervisar i – särskilt i fråga om skoljuridik – eftersom hon, i sin roll som utbildare av yrkesverksamma jurister, har en skyldighet att vara så uppdaterad som möjligt.

“Skoljuridik i sig är inget litet och avgränsat område utan tvärtom är det oerhört brett och berör lagar som skollagen (!), förvaltningslagen, offentlighets- och sekretesslagen, en mängd förordningar på skolans område men även lagar såsom föräldrabalken, socialtjänstlagen samt arbetsrättslig lagstiftning."

Hennes metod är följande som hon anser är rätt “banal”: “…jag inleder med att gå igenom skollagen för att se om jag missat något som är i färd med att träda i kraft. Därefter besöker jag en mängd webbplatser men börjar alltid hos Regeringskansliet där jag går igenom samtliga pressmeddelanden den senaste månaden och hittar information om nya direktiv som ska utredas samt utredningar som är under beredningsstadiet. Nya propositioner som presenteras inför riksdagen och en massa möten med ministrar som måste skrollas förbi… Vad gäller de nya propositionerna gör jag även korta sammanfattningar av vad den nya lagstiftningen innebär och visar det sig att det är förändringar som rör ‘mina områden’ läser jag i regel sammanfattningen och författningskommentaren för att se vad de innebär. I författningskommentaren får jag också alltid ledning om vilka avsnitt i den allmänna motiveringen i propositionen som kan vara läsvärda. En annan plats som jag gärna besöker är Justitieombudsmannens hemsida för att se vad JO slagit ner på den senaste tiden. På samma sätt gör jag med Högsta förvaltningsdomstolen. […] Andra sidor som jag besöker är SKR, Sveriges kommuner och regioner, men också Integritetsskyddsmyndighetens hemsida. För skolans del och för vad som kanske är mer allmännyttig information går jag även till Skolverket, Skolinspektionen, Arbetsmiljöverket och Riksrevisionen.” (s. 7, De Facto, 2025 nr 2).

Insikt: Erfarenheter från arbetet med examensarbetet på juristprogrammet – om källkritik och om slarv, brister och felaktiga påståenden

Jag befinner mig för närvarande i den nionde veckan av terminen och är mitt uppe i examensarbetet (30 hp) på juristprogrammet. Först nu, när jag på allvar har möjlighet att fördjupa mig i de källor som åberopas inom kontexter där vetenskap förmedlas och rättsvetenskap – skrivna av forskare eller personer med akademisk utbildning inom sina respektive områden – har jag kunnat dra en mer grundläggande slutsats och fått ett nytt axiomatiskt förhållningssätt till källor. Jag har nämligen insett hur utbrett slarv, brister och felaktiga påståenden faktiskt är i publicerade verk. Jag har visserligen stött på detta fenomen även under tidigare terminers uppsatsarbete, både bland forskare och bland studenter (se mitt tidigare blogginlägg där jag behandlar en liknande erfarenhet) men först nu, när jag arbetat med material från flera olika vetenskapliga discipliner, har frekvensen av det blivit tydlig för mig. Det har varit en verklig ögonöppnare för hur en betydande del av den vetenskapliga produktionen faktiskt kan vara uppbyggd – och hur ofta påståenden av tveksam kvalitet som cirkulerar. Jag har därigenom fått en djupare förståelse för det fundamentala behovet av system för vetenskaplig kvalitetssäkring, såsom kollegial granskning (peer review), samt vikten av att i största möjliga utsträckning arbeta med primärkällor.

Jag skriver detta därför att jag önskar att jag hade fått denna insikt tidigare. Detta är ett meddelande och en sammanställning i exemplifierande syfte till ett yngre jag – Eftersom denna bloggen skrivs som ett meddelande till en yngre version av mig själv är tanken att bidraga med underlag för en snabbare insikt av det jag har fått lära mig. Ett budskap jag önskar hade kunnat förmedlas tidigare till mig och lett till större ödmjukhet och mognad i synen på forskning redan i ett tidigt skede av utbildningen.

[Inom en överskådlig framtid – sannolikt inom de kommande 5 till 25 åren – kommer detta blogginlägg att vara obsolet för oss som lever i de utvecklade delarna av världen. Vi befinner oss i en otrolig tid, där AI- som lanserades för nästan exakt tre år sedan redan håller på att omforma vårt samhälle och vår värld i snabb takt. Och där utvecklingen med AI som verktyg går i en riktigt hög takt. I framtiden kommer AI-system att vara direkt kopplade till omfattande databaser av producerad kunskap och forskning, vilket möjliggör omedelbar granskning och verifiering av både egna verk med källor före publicering och andras källor i efterhand. Detta kommer bidra till att göra vetenskaplig verksamhet ännu mer sanningsenlig, transparent och precis.]'

En sak som fick mig att mogna lite mer i det där var när jag snubblade över Jakob Heidbrinks text “NJA 2010 s. 467: Släggan i stället för stämjärnet” i boken Utblick och Inblick: Vänbok till Claes Sandgren (2012), där han reflekterar över sina tidigare forskningsinsatser i rättsvetetenskap, han skriver bl.a. följande: “Författaren till ens skrift kan kanske anses vara den med lämpade personen att bedöma skriftens brister, men inte dess förtjänster. Detta gäller alltid, och kanske i synnerhet vid doktorsavhandlingar. I mitt fall - jag kan inte bedöma hur representativt jag är - blev tiden före och efter disputationen en känslomässig berg- och dalbana. Först glädjen över att ha lämnat boken till tryck. Sedan den spända förvätningen inför disputationsakten, parad med ett visst mått av säkerhet att jag nog hade gjort ett ordenttligt jobb och att inte alltför mycket fanns att kritiserade i avhandlingen. Sedan en lång disputationsakt med extraopposition. Tomheten. Därefter insikten om hur mycket i avhandlingen som varit slarvit, halvt genomtänkt, förrhastat uttalat. En viss nedstämhet över att inte heller min avhandling fått det samlade juridiska auditoriet att jubla över att ha skådat ljuset. Så småningom återhämtning, insikten om att jag trots alla brister blivit godkänd och fått min doktorstitel, att det nog finns något som jag gjort rätt” (s. 261, i Utblick och Inblick: Vänbok till Claes Sandgren (2012).)

Nedan har jag sammanställt exempel på slarv, brister och felaktiga påståenden som jag har stött på i olika verk och vetenskapliga discipliner under efterforskningen till examensarbetet. [OBS: Som tidigare nämnts är syftet med denna framställning inte att håna, peka ut enskilda personer eller ”sparka nedåt”, utan att i upplysande syfte belysa kollektivet och försöka tydliggöra vilken nivå av förväntningar och krav som rimligen kan ställas på personer med akademisk utbildningsbakgrund när de framför påståenden i en kunskapsbaserad kontext.]

Lincoln LaPaz (professor i astronomi) och Jean LaPaz (innehavare av en kandidatexamen i geologi och en masterexamen i engelska) är författarna till boken Space Nomads: Meteorites in Sky, Field, and Laboratory, Holiday House, New York, 1961:

  • [CAUTION, THIS TEXT HAS ERROR] “Not only has man worshipped meteorites, but during a period extending from approximately 300 B.C. to 300 A.D., emperors and self-governing cities frequently marked the fall of meteorites by minting special coins or medals known as betyls.[10] One of these is the betyl of Emisa, Syria, made by Antonius Pius (138-161 A.D.). The historian, Herodotus, accurately described the object honored by this betyl as: “A large stone, which on the lower side is round, and above runs gradually to a point. It has nearly the form of a cone, and is of a black color. _People say of it in earnest that it fell from Heaven.” (s. 149)

    • Slarvfel: Det var inte Herodotus som skrev det där utan Herodian (i V.3.5–7, History of the Roman Empire since the Death of Marcus Aurelius (på latin ofta kallat Historiarum Libri Octo eller Ἱστορία τῆς μετὰ Μάρκον βασιλείας på grekiska).

Clas Svahn (kandidatexamen i journalistik) är författare till boken “Hotet från världsrymden: Rymdstenar soltarstomrar och störande satelliter”, Bokförlaget Semic, 2025.

  • [DENNA TEXTEN INNEHÅLLER EN FELAKTIG UPPFATTNING ] “Eftersom det inte finns någon egentlig orsak till att Antarktis skulle träffas oftare av meteoriter än övriga jorden kan vi anta att dessa stenar från kosmos borde kunna hittas lika ofta på andra ställen. Det är bara mycket svårare att se.” (s. 70)

    • Ett spekulativt missvisande påstående i en kontext där författaren i sin bok försöker vara underhållare och folkbildare. Även om författaren uttryckligen reserverar sig genom ordet ”anta”, vittnar formuleringen om en fattig efterforskning – särskilt med tanke på att hans bok är inne på att föröska förmedla kunskap. Meteoritnedfall över jorden styrs huvudsakligen av slumpmässiga kosmiska banor med fördelningen inte är helt jämn. En studie från 2020 baserad på antarktiska data tyder på en svag latitudbunden variation, där nedslagsfrekvensen för meteoriter är cirka 12 procent högre vid ekvatorn och omkring 27 procent lägre vid polerna. Denna variation tycks av författarna främst bero på jordens geometriska form som en oblat sfäroid och dess rotationsdynamik, vilka tillsammans medför att ekvatoriella regioner har en något större effektiv tvärsnittsarea mot rymden. Därtill spelar atmosfärens densitet och meteoroidernas infallsvinklar en betydande roll: den tjockare atmosfären nära ekvatorn gör att fler meteoroider överlever passagen och når markytan, medan flackare infall vid högre latituder ökar sannolikheten för att de förångas. Slutligen bidrar även gravitationsfokusering till att infallsvinklarna inte är helt isotropiska, vilket ytterligare förstärker den ekvatoriella dominansen (Evatt, G. W., Smedley, A. R. D., Joy, K. H., Hunter, L., Tey, W. H., Abrahams, I. D. och Gerrish, L., The spatial flux of Earth’s meteorite falls found via Antarctic data, Geology, Vol. 48, 2020, s. 686).

Bruno Velander (Hovrättsassesor) i Svea hovrätts dom 2024-03-21 i mål T 835-23:

  • [DENNA TEXTEN INNEHÅLLER ETT SLARVFEL] “Allmänt om allemansrätten T 835-23 Allemansrätten stadgas bl.a. i en grundlag (2 kap. 18 § tredje stycket regeringsformen).” (s. 10)

    • Slarvfel: Allemansrätten stadgas inte i det angivna lagrummet utan i 2 kap. 15 § fjärde stycket regeringsformen.

Peter Strömgren (juris doctor i civilrätt och universitetslektor i rättsvetenskap) och Laila Zackariasson (professor i civlrätt) som har gett ut boken “Sakrätt beträffande fast egendom”, Stockholm, Norstedts Juridik, 2025.

  • [DENNA TEXTEN INNEHÅLLER ETT FORMALIAFEL] “Som har nämnts indelas jorden - den fasta egendomen- i fastigheter, se 1 kap. 1 § 1 st. 2 p. JB.” (s .25)

    • Fel: Den paragrafen i jordabalken har inga punkter. Här är jag lite osäker på vad det är för typ av orsak till felet för jag har nämligen sett att författaren Strömgren i sin avhandling från 2012 refererat till lagrum utan punkter där också. Så här ser lagrummet ut som de refererar till: “1 § Fast egendom är jord. Denna är indelad i fastigheter. En fastighet avgränsas antingen horisontellt eller både horisontellt och vertikalt. Om fastighetsbildning finns särskilda bestämmelser. [S2] Sämjedelning är utan verkan. Lag (2003:626).”

Max Gounelle (professor i offentlig rätt vid universitetet i Toulon) och Matthieu Gounelle (professor i kosmokemi vid Muséum national d’Histoire naturelle i Paris). I sin artikel “International Law and Regulations”, Meteoritics & Planetary Science, vol. 54, 2019, s. 2887–2901 skriver författarna följande om gällande rättsläget i följande:

  • [CAUTION, THIS TEXT HAS ERROR] “A typical situation is that of according the property deeds to the owner of the land of the fall or find. This is the case notably for Argentina (except the State of Chaco), the United States, Canada (except the Province of Quebec), Belgium, the Czech Republic and the United Kingdom.”

    • Felaktig påståenden: Dessa påståenden framförs utan någon källhänvisning alls. Det större problemet är dock att den inte stämmer överens med den faktiska rättsliga regleringen i flera av de nämnda länderna (återkommer)

Joakim Nergelius (professor i konsitutionell rätt vid Örebro universietet). I sin bok “De europeiska dopmstolarna och det svenska äganderättsskyddet” från 2012 s. 11 fotnot 1 skriver han:

  • [DENNA TEXT INNEHÅLLER FELAKTIGA UPPGIFTER OCH FELÖVERSATT CITAT] “Särskilt bekant är den schweiziske filosofens Jean-Jacques Rossaeau berömda uttalande, i inledningen av boken Samhällsfördraget (Du Contrat Social) från 1749 om att “Den förste man som lät inhägna ett stycke mark och utropa ‘Detta är mitt’ var upphovet till alla mänsklighetens följande olyckor”.

    • För det första skrevs texten inte i inledningen av boken, utan i inledningen till kapitel 2. För det andra kan citatet inte härröra från något tidigare än år 1754, då Rousseau färdigställde texten, vilken sedermera publicerades för första gången 1755. För det tredje återfinns citatet inte i Samhällsfördraget (Du contrat social), utan i Avhandling om ursprunget och grunderna till olikheten mellan människorna (Discours sur l’origine et les fondemens de l’inégalité parmi les hommes). Slutligen är den version av citatet som ofta återges delvis felaktig. Originaltexten lyder: “Le premier qui, ayant enclos un terrain, s’avisa de dire : Ceci est à moi, et trouva des gens assez simples pour le croire, fut le vrai fondateur de la société civile.” vilket typiskt har översatts till engelska som: “The first man who, having enclosed a piece of ground, said ‘This is mine,’ and found people simple enough to believe him, was the true founder of civil society.” (Se Rousseau, Jean-Jacques, Discours sur l’origine et les fondemens de l’inegalité parmi les hommes, Amsterdam, Marc-Michel Rey, 1755, s. 102; Se Cole, G. D. H., The Social Contract and Discourses by Jean-Jacques Rousseau, London och Toronto, J. M. Dent and Sons, 1923, s. 183).

Problemet att ibland veta för mycket

Jag var förbi Malmö stadsbibliotek under en visit för att göra min kära moder sällskap inför en rutinoperation nere i Skåne den 17:e Oktober. Även om jag var nere för det ändamålet tar det inte bort att jag har ett examensarbete att skriva. Under min tid på juristprogrammet har jag vid flera tillfällen besökt Stadsbiblioteket i Malmö för att studera. Jag tenderar ofta att sätta mig i den tysta avdelningen på plan 4, eftersom studieplatser där i byggnaden “ljusets kalender” oftast är upptagna även på helger. För er som har följt min blogg tidigare är det troligt att ni har märkt att jag alltid har ett vaket öga för juridiska källor när jag flanerar i olika miljöer. Detta tillfälle var inget undantag. Den tysta avdelningen, som den ser ut idag, rymmer bland annat en del böcker med en viss typ av juridisk material eller rättskällor som är placerade direkt till vänster i bokhyllan när man kommer in i rummet. En av böckerna som jag av en slump råkade ögna i var originalupplagan av De svenska landskapslagarna (i komplett översättning med anmärkningar och förklaringar) från 1976, av Åke Ohlmark. Eftersom jag har undersökt och använder mig av landskapslagarna i mitt examensarbete var det av intresse att granska just denna översättning för att se om jag skulle kunna använda mig av den i mitt arbete. Jag kände igen författarens namn, men kunde inte riktigt placera honom – var han en historiker inom rättshistoria eller kanske en f.d. professor i civilrätt? Jag gjorde en snabb sökning på hans namn och gick in på hans Wikipediasida. Det slog mig plötsligt – självklart kände jag igen namnet och vem det var. Under sommaren, när jag och min flickvän var på en roadtrip till Skåne, hade jag lyssnat på P1 Dokumentär på avsnittet "Mannen som kidnappade Sagan om ringen" under en av våra bilresor i landskapet. För de som inte är bekanta med författaren, eller som inte har lyssnat på avsnittet, kan jag: 1) varmt rekommendera avsnittet för dess stora underhållningsvärde, och 2) kortfattat ge en bild av Ohlmarks tidigare översättningsarbete samt 3) ge exempel på hans tidigare översättningsarbete. Ohlmark var den första att översätta Sagan om ringen-trilogin till svenska mellan 1959 och 1961. Han bidrog till att Sagan om ringen-böckerna blev en stor framgång i Sverige under sin tid och fortsatte att läsas av många svenskar även därefter. Det största problemet var dock den frihet han tillät sig i översättningarna. För att belysa några av de många märkliga översättningar han gjorde hänvisar jag här till material från en annan blogg (som jag varmt kan rekommendera, kika mer i bloggen för mer jämförande exempel från hans sagan om ringen översättning):

[Original] '“Éowyn! Éowyn!' cried Merry. Then tottering, struggling up, with her last strength she drove her sword between crown and mantle, as the great shoulders bowed before her. The sword broke sparkling into many shards. (Tolkien, RotK: V, 6) 

  • [Ohlmarks översättning] “Éowyn! Éowyn! skrek Merry. Raglande rätade han upp sig och med uppbjudande av sin sista styrka drev han med otroligt hugg sin klinga mitt mellan kronan och manteln när de breda axlarna böjde sig ner mot henne. Svärdet splittrades gnistrande i tusentals bitar.” (Ohlmarks, s. 138) 

    • Kommentar av bloggaren: “Detta är det mest klassiska och omtalade av alla fel i Ohlmarks översättning. Enligt honom är det alltså Merry och inte Éowyn som dödar häxmästaren av Angmar! Det mest upprörande är dock inte själva felet, som när man ser hur Tolkien formulerade sig, med (lite klumpigt) subjektbyte mitt i, faktiskt är ganska lätt hänt. Men att det dröjde nästan trettio år, till 1989, innan förlaget kom sig för att rätta det!? Dessutom blev det inte ens därefter rättat i alla utgåvor, utan det finns några nyare än så där felet står kvar. (I övrigt kan noteras ett annat fel i samma stycke: det står "med otroligt hugg" istället för "med ett otroligt hugg". Men det är ju en petitess i sammanhanget.)

[Original] “The Eye was rimmed with fire, but was itself glazed, yellow as a cat's, watchful and intent, and the black slit of its pupil opened on a pit, a window into nothing.” (Tolkien, FotR: II, 7)

  • [Ohlmarks översättning] “Ögat infattades i en rand av eld men var självt glasartat och gult som ett tigeröga, vaksamt och intensivt, och pupillens svarta springa var som ett schakt ner till helvetet.” (Ohlmarks, s. 432)

    • Kommentar från bloggaren: “Att därför översätta into nothing till "ner till helvetet", ett helvete dessutom som inte har någon plats i Tolkiens mytologi, är ett grovt felgrepp av Ohlmarks. (Inte heller tigrar hör hemma i den av oss kända delen av Midgård, varför översättningen av cat till "tiger" är mindre lyckad. Men det är mindre viktigt, även om såna missar förvisso är typiska för Ohlmarks.”

[Oirignal] “What's happened to your precious Nazgûl? Has he had another mount shot under him?” (Tolkien, TT: III, 3)

  • [Ohlmarks översättning] “Vad blev det av din oskattbara nazgûl? Kanske slagit ner på ett annat berg?” (Ohlmarks, s. 66)

    • Kommentar från bloggaren: “Det här är också ett av de mer klassiska och underhållande felen, som är svårt att utelämna från en sån här sammanställning. Ohlmarks förstod inte att mount inte bara kan betyda berg, utan även riddjur!”

Så snart jag insåg vem författaren var lade jag genast ifrån mig boken och ställde tillbaka den i bokhyllan. Det kan naturligtvis hända att hans översättning av landskapslagarna uppfattas som ett mästerverk av många filologer (vilket jag säger med en glimt i ögat, eftersom ingen översatt text någonsin kan uppnå fullständig perfektion). Tyvärr är det en risk jag inte har råd att ta, då jag uppenbarligen inte besitter en kompetens att ens kunna göra en rimlighetsavvägning om de fornnordiska orden. Tack vare min medvetenhet om just denna översättares tidigare brister i det tidigare verket som nämnts ovan, kunde jag åtminstone undvika risken att basera mitt arbete på en fritt tolkad översättning. Så kan det gå när man tror sig veta för mycket.



Kuriosa: Om säkerhet och trygghet i de svenska domstolarna

Innan jag påbörjade juristprogrammet och började närvara vid huvudförhandlingar var jag osäker på hur säkerheten fungerade och hur trygghetskänslan upplevdes i de svenska domstolarna. Tanken med detta blogg-inlägget är inte att skrämma människor att besöka Sveriges domsstolar. Tvärtom så uppmuntrar jag det.

Det visar sig att det finns flera kända historiska incidenter med dödlig utgång som inträffat i svenska domstolar, såsom: Bland de mest uppmärksammade finns Tingshusmorden i Stockholm 1971, där tre domstolsanställda miste livet, bombdådet i Eskilstuna tingsrätt 1996, då gärningsmannen själv omkom och en advokat skadades svårt, samt bombattentatet utanför Umeå tingsrätt 2003, där en man dödades.

Historiska incidenter

  • 1971 – Tingshusmorden i Stockholm

    Under en pågående rättegång den 11 februari 1971 i Stockholms tingshus öppnade den bedrägeriåtalade 25-årige Leif Peters eld och dödade en domare, en nämndeman och en vaktmästare. Händelsen skakade hela rättsväsendet och ledde till en nationell diskussion om säkerhet i rättssalar. Peters dömdes senare till livstids fängelse för morden. Tips: Det finns en P3-dokumentär (82 min) om morden.

  • 1996 – Bombdådet i Eskilstuna tingsrätt

    Under en bodelningsförhandling den 12 juni 1996 mot sin före detta hustru detonerade 50-årige Leif Roland Borg en sprängladdning i rättssal tre. Han omkom själv, och motpartsadvokaten Kristina Huldt förlorade en hand samt synen på ena ögat. Händelsen den ledde till en omfattande översyn och skärpning av säkerhetsrutiner i landets domstolar.

Säkerhetsläget idag: Trots ovanstående incidenter så vill jag ändå påpeka att sådana typ av allvarlig våldsdåd är idag ovanliga i Sveriges domstolar.

En anledning är bl.a. att nästan alla domstolar idag har bemannade säkerhetskontroller (sedan 2012 har en successiv utveckling av permanenta bemannade säkerhertskontroller upprättats, SOU 2009:78; Prop. 2011/12:63; SOU 2017:46; Prop. 2018/19:81). Det betyder att alla besökare som passerar in i lokalerna genomgår en säkerhetskontroll, med undantag för vissa yrkesgrupper såsom advokater och andra särskilt behöriga. Domarbloggen skriver att nämndemän använder vanligtvis personalingången, men kan vid behov passera säkerhetskontrollen, exempelvis om passerkortet har glömts.

Källa: Domarbloggen, Maria Erlandsson, 12 mars 2025, En dag i säkerhetskontrollen, https://www.domarbloggen.se/en-dag-i-sakerhetskontrollen/

Domstolsverket incidentstatistik 2022-2024:


 2022 2023 2024

Beslag överlämnat till polis (Ex. Misstänkt olagliga föremål som till exempel knivar och knogjärn)

 221 245 296

Hot (Ex. Hot kan framställas vid direkt möte eller inkomma via brev, e-post eller telefon. Kategorin omfattar hot av varierande allvarlighetsgrad)

 64 101 131

Ordningsstörning (Ex. Ordningsstörningar består ofta av störningar under förhandlingar t.ex. mobilanvändning eller personer som är högljudda. Det kan också vara händelser i de allmänna utrymmena på en domstol så som gräl mellan besökare.)

 155 254 138

Våld (Ex. En incident med inslag av någon form av fysiskt våld.)

 5 4 2
Totalt antal incidenter 445 604 567

2024: Enligt statistik från Domstolsverket genomfördes år 2024, 756 470 passager genom en säkerhetskontroll i Sveriges domstolar.

Vad tycker de lagfarna domare som jobbar på domstolarna om säkerheten då?

  • 2021: Utförde TT en enkätunderökning med 40 lagmän som respondenter. Samtliga ansåg att ordningen i stort är god eller mycket god. Majoriteten uppgav att de inte kände igen sig i de kaosartade skildringar som förekommit i media, även om vissa konstaterar att störningar ibland förekommer, särskilt i mål med starka känslor, lång häktningstid eller inslag av gängkonflikter.

Källa: Oliver Dagnå, 16 Juli 2024, Allt fler säkerhetsincidenter i svenska domstolar, https://bulletin.nu/allt-fler-sakerhetsincidenter-i-svenska-domstolar

Det bör dock noteras att ovanstående exempel inte nödvändigtvis säger något om den upplevda tryggheten hos personer som föreställer sig ett besök i domstol eller de som besökt en domstol.

Trots att jag anser att det i dag generellt sett är mycket säkert att besöka en svensk domstol, är det inte utan problem. Vissa huvudförhandlingar kan ändå upplevas som stökiga eller obehagliga, något som tyvärr ligger i omständigheternas natur av att besöka en domstol som behandlar människor som kan tänkas ha en större koppling till människor med våldskapital.

Ett illustrativt exempel på detta tycker jag ges av Lisa Flower i hennes rättssociologiska avhandling Emotional Interactions of Defence Lawyers in Swedish Courtrooms (2018), där hon under perioden september 2013 – april 2017 observerade brottmålsförhandlingar för att studera advokaters kommunikation vid Lunds tingsrätt. Flower beskriver ett domstolsbesök där hon upplevde en påtaglig otrygghet: “On one other occasion, I also decided to refrain from writing fieldnotes during the trial. This was because, when I had chosen the trial that I wanted to attend, there were five people waiting outside the courtroom, one of whom had a ‘fuck you’ symbol tattooed on the back of his head, all wearing leather jackets with logos emblazoned on them which looked to be showing membership to a motorcycle gang (a suspicion that was confirmed during the trial). When we entered the courtroom these five people smiled and waved at the defendant who was already seated in the courtroom (he had been in custody), and they then sat in the front row. All of this made me somewhat uncomfortable in openly writing notes. In the break of the trial I wrote in my notebook, I attempt to pluck up the courage to take out my notebook but to no avail (…) I am watched by two of them during the trial and I suspect that a third is watching me out of the corner of his eye (…) In the break, I go and sit around the corner to avoid the head-tattoo so that I can write my notes. I look up just in time to see one of the men coming towards me and I quickly hide my notebook and feel slightly ridiculous. (Fieldnote) Even though none of them confronted me, I still felt concerned for my safety.” (s. 92).

Kuriosa: Smörklicksmål (bagatellmål)

Smörklicksmål

Något jag ofta återkommer till i mina reflektioner är en poäng som togs upp på ett seminarie om juristrollen under T1. Vår Seminaireledare Sina Lidenhag, ställde en inledande intressant fråga (som jag parafraserar här) till oss efter att ha bara studerat juridik i ett par veckor: "Har ni märkt att det ofta är principer man tvistar om?". Denna relaisering som man får under de första veckorna på juristprogrammet får nog betraktas som ett grundläggande axiom inom juridiken. Dvs. det ligger för somliga parter väldigt mycket ego i att ta en tvist till domstol. Jag har sedan första terminen varit nyfiken på att se vart gränserna har gått för extremfall. Det är det detta blogginlägget ämnar att samla samt även föra vidare en rättskultur om termen smörklicksmål.

[Bild: När jag bläddrade igenom mitt fotoalbum från 2022 snubblade jag över den här skärmdumpen, daterad den 15 april 2022, från en Facebookgrupp om juridisk rådgivning. Anteckning till mig själv om bilden nedan: Känns som ett riktigt “bad breakup”]

En term för sådana typ av mål myntades av media från ett rättsfall från den dåvarande militärdomstolen Mål nr MB 229/1965 meddelad av Stockholms rådhusrätt den 21 september 1965. Urpsrunget var en värnpliktig, Sven-Erik Thalinsson, som på förättningen i Vaxholm den 16 Mars 1965 tog ett extra smörpaket (enligt gärningsbeskrivningen “en extra smörportion”) värde ca 10 öre (värde ca 1,27 kr idag (2025) med hjälp av SCB:s prisomräknare) i matsalen under frukosten. Han blev åtalad för snatteri alternativt tjänstefel. Han erkände gärningen och blev sedermera dömd för tjänstefel enligt 21 kap. 18 § brottsbalken och fick en disciplinbot på två dagar med fem kronor 50 öre a dag. Rättsfallet uppdagades i media och fick ganska snabbt epiteten av “smörklicksmålet” som sedermera blev ett återkommande begrepp under 60-80 talet för vad medierna använde som slagträ på bagatellartade rättsfall. Termen har senast förekommit i ett offentligrättsligt sammanhang i proposition 1981/82:41 om förundersökningsbegränsningar m.m., där det anges: ”BRÅ föreslår att utrymmet för nedläggning av förundersökning, när brott konstaterats, blir snävt. Sådan nedläggning synes egentligen bara kunna accepteras när brottet har så obetydligt straffvärde att utredning och lagföring närmast förefaller parodisk och kan föra löje över rättsskipningen (s.k. smörklicksmål).” Fallet blev även vid sin tidpunkt en notis i The New York Times med titeln, A Little Bit of Butter'.

Martin Borgeke och Mikael Forsgren i sin bok, Att bestämma påföljd för brott, beskrivit och definierat termen som: “smörklicksmål, dvs. i fall där straffvärdet är påtagligt lågt. (Termen smörklicksmål syftar på ett fall där en värnpliktig, som i stället för att ta ett smörpaketi matsalen, vilket var tillåtet, tog två stycken och åtalades för snatteri” .“Smörklicksmål = Mål angående åtal för brott med mycket lågt straffvärde, t.ex. ”snatteri” av godis”. (s. 55 och 903).

Sedan 2013 visar inga sökträffar i nyhetsdatabasen Retriever att termen förekommit i nyheter sedan dess, vilket tyder på att den håller på att dö ut.

Eftersom termen håller sakta på att dö ut så vill jag återuppliva den eftersom den bär på ett rättskulturarv med en tydlig rättshistorisk förankring och efterkommande rättskultur. Samt att termen är även användbarbar än idag.

Här nedan följer således en lista med tvister på bagatellartade mål (dock vill emellertid precisera att jag inte nödvändigtvis motsätter mig att rättsliga tvister förs även i frågor av en bagatellartad karaktär):

  • HFD 2021:34: En skånsk båtägare har vägrat följa myndighetens beslut om en årlig marknadskontrollavgift på 12 kronor. Båtägaren hävdar att Post- och telestyrelsen (PTS) inte kan ta ut en avgift för hans båtradio då den har en så kallad “rattmärkning” och då omfattas av EU:s direktiv om marin utrustning. Rättsfallet om denna tvist på 12 kronor gick ända upp till Högsta förvaltningsdomstolen.

  • KAMMARRÄTTEN I STOCKHOLM DOM Mål nr 2518-24: En förare vägrade betala en broavgift på 4 kronor och menade att den avgiftsfria vägen varit avstängd på grund av vägarbete, vilket tvingade honom att ta en avgiftsbelagd väg eftersom det, enligt honom, inte fanns några alternativ. Hovrätten hänvisade till 19 § i förordningen om infrastrukturavgifter på väg, som ger Transportstyrelsen rätt att avstå från att ta ut avgiften om det framstår som uppenbart oskäligt. Rätten betonade att detta begrepp ska tolkas restriktivt och att avgiftens låga belopp inte påverkar bedömningen. Enligt förarbetena krävs att den avgiftsskyldige varit tvungen att använda den avgiftsbelagda vägen, t.ex. vid olycksrelaterad omdirigering, för att kravet på oskälighet ska anses uppfyllt. I detta fall ansåg hovrätten att det inte var fråga om ett sådant tvång, utan snarare ett val till följd av en avstängning. Därför var det inte uppenbart oskäligt att ta ut avgiften, och överklagandet avslogs.

  • HOVRÄTTEN FÖR VÄSTRA SVERIGE B 6402-24: En 45-årig man åtalades för att ha fångat en öring som var två centimeter kortare än den tillåtna minimilängden på 45 cm. Mannen hävdade att han mätt fisken med hjälp av en frysbox och sina skor, och att den då uppmättes till cirka 47–48 cm. Han ifrågasatte Kustbevakningens mätskiva och menade att den visade fel. Tingsrättens nämndemän fann mannens berättelse trovärdig och friade honom där en skiljaktig tingsnotarie ansåg att öringens längd på 43 cm var klarlagd och att mannens mätmetod var otillförlitlig. Domen överklagades till hovrätten och hovrätten delade tingsnotariens bedömning. Mannen fälldes för brott mot fiskelagen och dömdes därför till 4 000 kronor i penningböter. (se även https://www.dagensjuridik.se/nyheter/oring-var-2-centimeter-for-kort-matning-mot-sko-haller-inte/)

  • NJA 2006 not 5: P.G. hade ansökt om inträde i Advokatsamfundet. I samband med prövningen avgav Justitiekanslern (JK) ett yttrande där man ifrågasatte hans lämplighet och hänvisade till erfarenheter från ärenden där P.G. agerat ombud. Yttrandet kompletterades med interna promemorior från byråchefer. P.G. ansåg att yttrandet innehöll osanna och nedsättande uppgifter och väckte talan om skadestånd mot en av JK:s tjänstemän, G.L., med 1 krona enligt 2 kap. 3 § skadeståndslagen (förtal enligt 5 kap. 1 § BrB). G.L. bestred ansvar och hävdade att yttrandet lämnats som ett led i myndighetsutövning och att det funnits skälig grund för de uppgifter som fördes fram. HD konstaterade att yttrandet lämnades inom ramen för JK:s myndighetsutövning och var en del av den lagstadgade ordningen vid prövningen av inträde i Advokatsamfundet. Även om uppgifterna potentiellt var nedsättande fanns det skälig grund för dem vid tidpunkten. Tjänstemannen hade förlitat sig på sakligt underlag (promemorior) och hade ingen anledning att ifrågasätta dessa. Eftersom skälig grund förelåg var förtalsansvar inte uppfyllt, och därmed förelåg inte heller något skadeståndsansvar.

Boksammanfattning: Domarliv och dömda själar (2007) - Erland Aspelin

Bakgrund

  • Hovrättslagman.

  • Utredare i: SOU 1964:58 Aktion mot ungdomsbrott, SOU 1968:55-56 Bot eller böter, SOU 1971:10, SOU 1973:13 Snyltningsbrott och försäkringsmissbruk, SOU 1973:26 Lag och rätt i grundskolan, SOU 1974:27 Mindre brott SOU, 1980:1 Fjorton dagars fängelse : minimitid för fängelsestraff : delbetänkande.

Allmänt

Det här var en lite speciell bok eftersom den ger ett självbiografiskt perspektiv från en domare och lagsftiningsutredares karriär från 1950-talet till 1996. Ska börja kort med säga att jag verkligen gillade titeln till denna boken. Boken skildrar författarens upplevelser på juristprogrammet i Lund och hans period som tingsnotarie i Östra Göinge domsaga på 1950-talet och sedermera den fortsatta karriären från hovrättsfiskal till tjänsten som hovrättslagman och statlig utredare. Berättelserna som är axplock från hans rättsliga liv ger en inblick i rättsväsendets vardag med detaljer om domstolsarbete, domstolsmål och hur det var att arbeta för bl.a. den excentriske häradshövdingens Carl Davidsson.

Boksammanfattning:

  • Syfte med skrivandet av boken: “Denna bok handlar om en domares vandring genom rättslivet från det han tar sina första osäkra steg in i juridikens värld till dess han lämnar banan för att njuta sitt otium. [...] En tanke bakom boken är att de som var med förr ska minnas den tid som varit. Och dagens unga domstolsjurister ska få veta hur vi som då var i början av karriären lärdes upp till domare. [...] Kanske boken kan vara av intresse för någon som bill följa utvecklingen under åren från 50-talets början till 90-talets mitt.” (s. 5)

  • När han reflekterar över sin tid som student i Lund: “Lund var en skön studentstad. Det akademiska livet levdes överallt. [...] Man uppträdde också som student med en säregen blandning av skepsis mot gamla normer och fördomar, intellektuellt snobberi kunskapstörst, tron på sin egen förträfflighet och en inbillad förmåga att kunna lösa livets problem.” (s. 6)

  • Hans introduktion till det juridiska lagspråket präglades av att han uppfattade det som egendomligt. I början av sina studier förstod han faktiskt inte mycket av texterna, vilket gjorde honom bekymrad. (s. 7–8)

  • Vad man läste på juristprogrammet i Lund under 1950-talet: “Enligt studieplanen tog det nio terminer för att läsa in en jur.kand som spände över brett fält med civilrätt, straffrätt och processrätt som den tunga bitarna. Det gällde att lära sig lagarna och kunna tillämpa dem. Genom flitigt studium av läroböcker och kompendier och personlig närvaro vid föreläsningar och seminarieövningar skulle grunden läggas till en fortsatt juridisk-karriär. [...] men något utrymme för kritiska analyser eller ifrågasättande av rättssystemets bärkraft fanns egentligen inte. (s. 6) [...] Vi betraktade lagarna som givna för att samhället skulle kunna fungera utan störningar. De ifrågasattes inte så länge de var i kraft. Att det fanns politiska beslut bakom lagstiftningen och att allmänhetens rättsmedvetande inte alltid stämde med lagstiftarens bekymrade oss inte. Frågan ställdes aldrig om lagarna var moraliskt försvarbara. (s. 8). En sak var att kunna lagarna, en annan att förstå dem. Men det var inte tal om att sätta in lagarna i ett rättspolitiskt sammanhang. Inte heller ifrågasätta dess innehåll eller diskutera förändringar i lagstiftningen. Utbildningen gällde - för att använda juridiskt språk - ‘de lege lata’, inte ‘de lege ferenda’.” (s. 12).

    • Det förutsätts att man följde föreläsningarna och var aktiv under seminarierna vilket uppgick till totalt några timmar per vecka. I övrigt fick man bedriva självstudier. I de större ämnena skulle man dock göra rättsfallsanalyser eller skriva uppsats. (s. 9)

  • Om hur det kunde vara för kvinnor som läste på juristprogrammet i Lund under 1950-talet: “Den ryktbare och av många fruktade Micha Markendag höll i den propedeutiska kursen. Han var en reslig man i medelåldern med stort huvud och kraftig hårväxt, påfallande buskiga ögonbryn över ett par gråmelerade, forskande ögon och en mun som stelnat i ett ansträngt leende. Det första mötet med denne rättslärde var minnesvärt. Först satt han tyst och lät blicken vandra runt församlingen. Sen öppnade han munnen och började tala med långsam, lågmäld stämma på skånskt idiom."Låt mej redan från början uppmana er damer att noga övertänka, om ni hamnat på rätt ställe", sa han. "Det finns många andra studievägar som kanske passar er bättre. Ni kan bli bibliotekarier eller småskollärare eller varför inte kosmetologer, mannekänger och sjukgymnaster. Alla behöver inte ligga i Lund och läsa vid universitetet. Framför allt inte läsa juridik. Jag vet av erfarenhet att många av er snart ger upp. Då är det bättre att aldrig börja. Så jag uppmanar er än en gång att noga övertänka, om ni valt rätt bana”. (s. 7)

  • Om kvaliteten på juristubtildningen i Lund på 1950-talet: “Man kan fråga sig om juristutbildningen vid 50-talets början svarade mot de krav som borde ställas på en jurist i karriären. Betraktad med nutida ögon förefaller den ha varit ganska mossbelupen. Den var inriktad på att tillgodose behovet av domare, åklagare och advokater som betjänade domstolarna. Men utanför utbildningen föll helt eller nästan helt många av de moderna samhällets problemområden [...] Ämnen som kriminologi, rättssociologi och rättspsykiatri hade inte utrymme på juristens schema och ämnen som socialrätt, företagsekonomi och internationell rätt fanns det inte mycket plats för.” (s. 11) “Pedagogiken hos seminarieledare var inte heller särskilt högtstående. Faktiskt lyckades de inte alltid reda ut begreppen.” (s. 12).

  • Under våren 1957 upphörde hans akademiska liv och det gällde att bestämma sig för yrkesbanan. Att göra notarietjänstgöring ansågs vara självklart. (s. 16).

  • Hur anställningsförfarandet som notarie på ett ting med en egendomlig häradshövding kunde gå till på 1950-talet: Aspelin beskriver om att en notarieplats blev ledig i Östra Göinge domsaga i Broby. Aspelin ringde notarien Ingeborg Höye som meddelade att häradshövdingen gärna ville träffa honom innan han bestämde sig för vem han skulle anställa. De bestämde att han skulle komma på anställningsintervju den kommande söndagen (s. 16-17). Resan gick genom Göingebygden till Broby, där tingshuset låg vid ett stort torg nära Gästis och kyrkan. En bred grusgång ledde till en pampig villa ett hundratal meter bort – domvillan, häradshövdingens tjänstebostad. När Aspelin stod och betraktade tingshuset kom en ung man fram, presenterade sig som notarie Kay Larsson och tog med honom för att hälsa på Ingeborg, som bodde i en fyra rum och kök stor notarielägenhet. Det var fullt möblerat och schangtilt, särskilt för en förste notarie. Även övriga notarier hade rum i tingshuset. De gick sedan till domvillan, där häradshövdingen väntade. Aspelin visste inget om honom, men Ingeborg beskrev honom som en ovanlig person. En tjänstekvinna öppnade dörren och neg, och sa att häradshövdingen höll på att klä sig. De steg in i salongen, vilket Aspelin fann märkligt sent på dagen, men han nämnde inget. Salongen var möblerad med antika möbler, vackra mattor och tavlor från sent 1800-tal. Ingeborg pekade ut ett fotografi föreställande en medelålders, tunnhårig man med små glasögon, liten näsa och smal mun – ett ansikte som utstrålade vällevnad. "Han är det", sa hon. Kort därefter kom häradshövdingen in i frack. Författaren hälsade och presenterade sig, och häradshövdingen förklarade sin klädsel med att han skulle på ordensmöte med frimurarna. Han frågade om författaren var frimurare, vilket han inte var. Häradshövdingen skämtade då: "Det går så många historier om oss. Notarien har väl hört att vi äter barn?" Det hade han inte. Därefter bytte häradshövdingen ämne och sa att det var mycket arbetsamt i Broby, att notarierna fick dra ett tungt lass, och att Aspelin kunde tala mer med Ingeborg om det. Aspelin svarade att han var van vid att arbeta hårt, hade varit engagerad i kårarbete, juridiska föreningen och nordiska juriststämman. Häradshövdingen verkade nöjd, tittade på klockan, reste sig och förklarade att han måste gå. Han bad Ingeborg ta hand om Aspelin och rapportera hur samtalet gått. Han tog på sig överrock, satte en svart kubb på huvudet, tog en käpp och lämnade huset. En vecka senare fick han besked om att han antagits som notarieaspirant vid Östra Göinge domsaga. Sötebrödsdagarna var nu förbi – nu väntade enligt honom själv bara “slit och släp i grottekvarnen”. (s. 17-18)

  • Hur det kunde gå till att jobba på på bl.a. Östa Göinges domsaga för en excentrisk häradshövding på slutet av 1950-talet:

  • “En dam bakom ett stort skrivbord tog emot mig. [...] När jag förklarat att jag var den nye tingsnotarien log on och sa att jag välkommen. [...] Efter allt hälsande förklarade hon att det var lika bara att jag började jobba med detsamma. Hon gav mig en hög med domstols akter som jag skulle titta på för att sen sitta vid protokollet vid huvudförhandlingarna. Utan att vara närmare insatt i en protokollförarens göromål förstod jag att allt skulle antecknas. Vid tingsrätten använde man inte bandspelare. Hövdingen vill inte ha det. “Varför inte”. “Nä, han vill inte att hans förhörsmetoder ska avslöjas”, sa Kay. “Du vet ju att muntlighetsprincipen gäller i rättegångar men allt vad som sägs från rättens sida tål inte att höras på”. (s. 19).

  • “Tingssalen var ålderstigen med möbler som nog funnits sen husets tillblivelse under 1800-talets mitt. Allmänhetens bänkar var av trä och målade med en ilsket grön färg. Åklagaren hänvisades till ett skrangligt bord i brunbetsad ek och en hög stol med skinnsits utan armstöd. Den tilltalades och hans försvarares placering var densamma fast bordet var något lägre. Framför domarbordet stod vittnesbåset med en uppslagen bibel som var efter många smutsiga edgångsfingrar. Höjda över menigheten satt rättens ledamöter bakom domarbordet som formats av ek och var böjt i en svag båge. De satt i sköna skinnstolar med stoppadearmstöd. Väggarna i salen prydess av porträtt av gamla häradshövdingar, flera av dem klädda i sommaruniform.” (s. 20)

  • Målsäganden Kvist som satt bredvid åklagaren kunde nu inte stilla sig längre. Han reste sig upp och hötte mot Jönsson. “Domar’n ska inte höra på den racka’n”, sa han. “Han ljuger som en katta jamar. Ja har kört bil i tretti år och nog hundan vet ja vad vänster är”. “Kvist får inte yttra sig nu”, förmanade Ingeborg. “Nu är det Jönsson som förhörs”. “Ja men en kan ju inte ta på sej vilken löjn som helst”, menade Kvist och satte sig ner. [...] Kvist kom också till tals och ville ha ersättning för skador på sin bil. Men skadeståndstalan var inte uppe i målet, så det yrkandet avvisade Ingeborg till hans stora förtret. Ingeborg förklarade att domen skulle meddelas senare under dagen och slog klubban i bordet”. (s. 21).

  • “Nya mål ropades och jag antecknade allt i ett rasande tempo, men stilen var delvis otydbar. Det skulle hämna sig när domarna skrevs. Var texten oläsbar måste jag fylla ut den med sådant som jag trodde att parterna sagt. Därmed kom många domar att vila på ganska osäker grund. Särskilt äventyrligt var det, när vittnesutsagor skulle redovisas. En utelämnad mening eller en till innehåller förvrängd mening kunde ha avgörande betydelse för utgången.” (s. 21).

  • “När alla målen var avverkade, samlades rätten till överläggning och man enades om domsluten utan närmare diskussioner. Ingeborg ville dömda misshandlaren till fängelse men några nämndemän muttrade och undrade, om det inte kunde bli villkorligt. De kände pågens föräldrar och han var egentligen rekorderlig, bara han inte fick sprit i sig, menade de. Nu när han skulle in i det militära gjorde de nog karl av honom.” (s. 22).

  • “Följande dag kom häradshövdingen hem från Stockholm och tog sitt arbetsrum i besittning. Han kom tidigt på morgonen, gick först ner till posten, där han hämtade dagens skörd i häradsrättens box, och vandrade sen tillbaka till tingshuset. När notarierna och kansliflickorna anlände satt han vid sitt skrivbord och gick igenom posten. Det var hans insats för dagen.” (s. 24).

  • Arbetsuppgifter som notarie ingick att: “arbeta på inskrivningsavdelningen, sätta upp lagsökningsutslag och beslut i andra ärenden, sitta vid protokolllet i brottmål och vid förberedelser i tvistemål, skriva förslag till domar och sätta upp förmynderskapsärenden” (s. 25).

  • Häradshövdingen ledde förhandlingarna med den gamle domarens auktoritet. Han visade tydligt irritation, när något inte behagade honom, höll åklagaren kort, förhörde den tilltalade med faderlig mildhet, i varje fall om han erkände brottet, visade förståelse för vittnenas nervositet och gav inte försvararna många tillfällen att agera. Varje mål stökades snabbt undan. Domen var ju given från början.” (s. 25).

  • “När klockan slog 12 avslutades tinget. Alla samlades utanför tingshuset, där en buss baxats in. [...] Färden styrdes till slotten Maltesholm och Ovesholm [...] Nånstans på vägen stannade bussen för det var tid att inta förfriskningar. Ett bord placerades i naturen och på det sattes smörgåstårtor, tallrikar och bestick. Öl var det gott om liksom brännvin. [...] Vid återkomsten till Broby blev det fest på Gästis med mycket god mat och dryck. Krögaren visste hur häradsrätten ville ha det. Alla blev upprymda och häradshövdingen svepte det ena glaset efter det andra. [...] Efter middagen kom groggbordet fram och han placerade sig i dess närhet. [...] Natten blev morgon när kalaset var slut. Kay och jag hjälpte vår hövding upp ur en djup länstol och fick honom på fötter. Sen skedde en remarkabel vandring över torget med häradshövdingen, stödd på oss två notarier, och i släptåget kom hans hustru, Ingeborg och min hustru arm i arm. Vandringen fortsatte till domvillan, där vi lämnade vår chef i tamburen. På vägen tillbaka till tingshuset sa Ingeborg att det inte sällan gick till på det här viset. Men dagen efter en blöt fest var hövdingen alltid pigg och nyter i sin fulla kraft och arbetade precis som vanligt.” (s. 25-26). 

  • “Åtalet mot ett f.d. kanslibiträde som försnillat stämpelmedel bekymrade häradshövdingen. Eftersom han var jävig skickade hovrätten assessorn Bertil Malm för att döma i målet. Före förhandlingen hade hövdingen ett samtal med nämndemännen. Alla kände ju flickan och visste att hon var en rekorderlig tös som råkat illa ut, sa han och erinrade om nämndemännens möjlighet att döma till villkorligt fängelsestraff. [...] Målet gällde grov förskingring. Under huvudförhandlingen erkände flickan brotten och klargjorde alla sina transaktioner, men kunde inte uppge något motiv. Åklagaren menade att det var fråga om allvarliga brott. Eftersom det saknades förmildrande omständigheter måste påföljden bli ett måttligt fängelsestraff. [...] "Villkorlig dom är utesluten”, sa Malm när rätten dragit sig tillbaka för enskild överläggning. Det fanns klara rättsfall från HD. Men nämndemännen tyckte att man borde ta personliga och mänskliga hänsyn i detta fall. De kände den åtalade som en snäll och rejäl flicka. Hon skulle inte må väl av ett fängelsestraff. Nog kunde det finnas plats för en villkorlig dom. Så Malm fann sig stå emot en enhällig nämnd. Domen blev tio månaders fängelse villkorlig dom, men han var skiljaktig. Åklagaren fann inte skäl att fullfölja talan till hovrätten. För häradshövdingen var det en stor lättnad.” (s. 27).

  • “Även häradshövdingen tyckte att snön började bli besvärande. Han trodde att han blivit snöblind för han såg vita fläckar. Jag menade att han borde söka en ögonläkare, det kunde vara hornhinnan som skadats. Vid den undersökning som följde konstaterade doktorn att häradshövdingen synfält var inskränkt och att det nog berodde på vällevnad. Han lev av en sjukdom som brukade förekomma i länder, där man drack mycket risbrännvin. Alltså blev han ordinerade att sluta dricka brännvin. “Det kan jag nog avvara fast det blir svårt till sillen”, sa han. “Jag tror jag nöjer mej med att dra in risbrännvinet". (s. 30).

  • Häradshövdingen kände sig trött och behövde en längre tids vila. Hovrätten var förstående och sände assessorn Ove R:son Nelander till domsagan som vikarie under våren och sommaren. [...] Ove var en varm, vänlig och humoristisk person. Han och jag blev mycket goda vänner. Redan dagen efter sin ankomst hade han sitt första ting i Broby. Han var väl förberedd och höll klubban med säker hand. Det var intressant att uppleva en domare som fullt ut tillämpade rättegångsbalken, lät parterna komma till tals utan att avbryta dem och såg till att målen blev ordentligt utredda. Att rätten inte tog upp målsägandens berättelse och vittnesmålen på band eller använde stenograf kunde Ove inte förstå. Han krävde att protokollföraren efter varje förhör skulle läsa upp sina anteckningar och få förhörspersonen att godkänna dem. Det ledde till att huvudförhandlingarna tog längre tid. På kvällen var det sedvanlig tingsmiddag och häradsdomaren tog till orda. "Det är en redig domare vi fått från Malmö", sa han. "Det liasom märkte vi på hans sätt att tala och hålla efter folket. Vi tycker också att han dömer redigt, så välkommen till Broby." (s. 30-31) 

  • “När en ny notarieaspirant skulle tillsättas fick vi in många ansökningar och Ove skulle välja ut den lämpligaste. Han ville gå på betygen och tyckte inte att vi behövde kalla in sökandena personligen. En genomgång av handlingarna visade att en var outstanding. Han hette Erik och hade genomgående tvåor i betyget. "Den mannen är det ingen som slår", sa Ove. "Vi behöver inte titta på honom". Men jag var betänksam. Han kanske var alldeles för teoretisk och verklighetsfrämmande. Vi kunde åka på en nit. Ove menade att den risken fick man ta. Det var inte möjligt att gå ifrån betygen. Så han anmälde till hovrätten att vi önskade anställa aspiranten med de höga betygen. Erik var en mörk pojke med stort svart hår. Blicken var sökande och gav intryck av viss osäkerhet. Man kan förstå att han blev skrämd av den höga arbetstakten. Nu kastades han direkt in i arbetet utan förberedelser. Kay och jag borde ha avsatt tid för att lära upp honom, men den fanns inte. Ove hade inte heller någon känsla för en notarieaspirants inkörningsproblem. En man med så höga betyg måste behärska målarbetet, så han sattes genast vid protokollet och fick börja med att skriva domsförslag.” (s. 32)

  • “Högtidligheterna började i kyrkan med en andaktsstund då prästen lyste frid över församlingen och sade några väl valda ord om Gud som var överdomare och källan till all rätt. Han varnade de närvarande juristerna för att förhäva sig och tro att deras världsliga domar var förmer än Guds. När den yttersta domen kom stod alla lika inför den Högste, det gällde, åklagaren, advokater och alla lika inför den Högste, det gällde domare, åklagare, advokater och alla andra som dömde människor. Jag hade lite svårt att hänga med i logiken, men förstod att prästen ville få ner oss jurister på jorden.” (s 34).

  • Vid detta ting var Aspelin ordförande i många mål, däribland ett mot en bagare i Glimåkra som åtalats för att ha använt icke justerade vikter vid uppvägning av skorpor och småkakor i påsar. Ansvarsfrågan var inte enkel. Bagaren hävdade att han trodde att vikter i en bagerilokal inte behövde justeras, och hans ombud menade att kakorna inte sålts efter vikt utan till ett fast pris per påse. Bagaren hade bara velat att påsarna skulle väga ungefär lika mycket. Argumentet ansågs övertygande, och rätten frikände honom. Nästa dag kom en tårta från bageriet till tingshuset. "Kan vi äta den?" frågade berättaren. "Det kanske räknas som muta." Häradshövdingen svarade: "Äsch. Här på landet visar man tacksamhet, och det ska vi bara vara glada för." (s. 37)

  • Under en längre tid var det så kallade kycklingmålet ett flitigt samtalsämne på kansliet. Det handlade om en man med en kycklingfarm som hade anlitat några japaner för att könsbestämma kycklingar – en uppgift de utförde med stor skicklighet, snabbt och enbart med ögats hjälp. Hönorna sparades, tupparna destruerades. Problemet var att verksamheten bedrevs svart, och inkomsterna hade inte deklarerats. Därför stod nu japanerna åtalade för falskdeklaration. När häradshövdingen insåg målets omfattning, bad han hovrätten om hjälp, då han var för belastad för att själv handlägga det. Hovrätten svarade positivt och skickade assessorn Georg Cronsioe som förstärkning. När målet ropades påföljande morgon var rättssalen fylld med både nyfikna åhörare och pressfolk – medierna Norra Skåne och Kristianstadsbladet hade redan skrivit en hel del om fallet. Nyfikenheten var så stor att till och med många från det lokala ålderdomshemmet kommit för att få en skymt av de japanska kycklingspecialisterna. Åklagaren inledde med att redogöra för att skattemyndigheten underkänt japanernas deklarationer eftersom bara en liten del av inkomsterna redovisats, och att de därför blivit upptaxerade – vilket låg till grund för åtalet. Georg såg dock en öppning och frågade om vad som hänt med skattebeslutet. Åklagaren bläddrade i sina papper och svarade att det troligen hade överklagats. Då hade beslutet alltså inte vunnit laga kraft. En av försvararna begärde då att målet skulle vilandeförklaras i väntan på ett slutligt beslut. "Ja," sa Georg, "det ser ut som om det här målet blir pannkaka." Ett lättat rättens ordförande kunde därefter meddela beslut om vilandeförklaring. Japanerna tycktes uppfatta det som en stor seger. Journalisterna rusade ut för att hinna skriva sina referat, och åhörarna från hemmet lämnade salen utan att riktigt förstå vad som hade hänt. Dagen därpå kunde man läsa i lokalpressen: "Japanerna frikända. Det blev pannkaka av målet, sa domaren." Aspelin vittnar om att Häradshövdingen var dock missnöjd – han hade hoppats bli av med målet helt. (s. 37-39)

  • “Vid det ordinarie häradstinget satt jag en heldag vid protokollet i ett mål om otukt med minderårig. En man påstods ha gett sig på sin 14-åriga styvdotter, men han nekade till alla anklagelser och menade att han var utsatt för en komplott. Flickan verkade inte särskilt övertygande, tyckte jag. Fyra vittnen skulle styrka att mannen tidigare visat egendomliga böjelser, men de kom bara med hörsägen. Bevisningen verkade alltså inte räcka för att fälla mannen. Vid överläggningen föreslog jag frikännande. Men häradshövdingen var av annan uppfattning. Han såg på flickans ögon att hon inte ljög. Och varför skulle hon ljuga på sin far? Det kunde finnas många skäl till det, menade jag. Hon kanske föraktade honom, han var ju hennes styvfar. Överläggningen slutade med att rätten beslöt om sinnesundersökning. Hövdingen ansåg att den som gav sig på sin dotter inte kunde vara klok. Detta mål var inte det enda i sitt slag. Jag höll fast vid att man inte kunde utgå från att målsäganden alltid talade sanning. När feministiska rörelser längre fram i tiden gick till angrepp mot domstolarnas bevisvärdering i sexualbrottmål ställdes rättssäkerheten i fara. Det fanns en påtaglig risk för att deras aktioner skulle leda till att oskyldiga dömdes.” (s. 39

  • Häradshövdingen tog tre veckors tjänstledighet för att ägna sig åt 63 expropriationsmål som inkommit, vilket innebar att Aspelin fick agera i hans ställe. Målen planerades till förhandling och syn i mitten av maj, men häradshövdingen visade inget intresse för själva arbetet. Han förklarade för Aspelin att det stora antalet mål – 63 stycken – lät så överväldigande att hovrättspresidenten kände sig tvingad att bevilja hans ledighetsansökan. Förberedelserna överlät han dock med glädje till Aspelin, eftersom denne ”gjorde det mycket bättre”. När det var dags att handlägga målen reste de tillsammans till Loshult, där två nämndemän, överlantmätaren och SJ:s distriktschef anslöt. Ärendet gällde att ta mark i anspråk för att bredda järnvägen. SJ hade lagt ett ersättningsbud, men markägarna ville ha mer. För att förenkla synen hade SJ ställt en dressin till rättens förfogande, och hela sällskapet åkte utmed de aktuella marklotterna på spåret. Eftersom lotterna liknade varandra, föreslog häradshövdingen ett gemensamt pris. Teknikern räknade, och snart nådde parterna en överenskommelse. Häradshövdingen förklarade för berättaren att ersättningen borde sättas något högre än SJ:s ursprungsbud – då skulle markägarna känna sig som vinnare, och SJ ändå vara nöjt, eftersom de alltid räknade med prutmån. När berättaren påpekade att man kanske behövde ta ställning till jordägarnas yrkanden om intrångsersättning, svarade hövdingen att allt kunde bakas in i en klumpsumma. Det räckte att skriva i domarna att ”rätten gjort en helhetsbedömning” – det lät övertygande. På detta sätt kunde de 63 målen klaras av snabbt – på en dag och en förmiddag. Därefter föll det på berättarens lott att skriva domarna, medan häradshövdingen kunde fortsätta sin tjänstledighet i ytterligare fjorton dagar. (s. 39-40)

  • “Arbete saknades inte. Omfattande mål fyllde uppropslistorna och vi måste sätta ut extra ting. Vid ett sådant förekom målet mot en våldtäktsman som fick fem års straffarbete. Vid ett annat gällde det våldtäktsförsök. Häradshövdingen var frustrerad över alla dessa sexmål. Det var som om djävulen slagit sig ner i hans domsaga, sa han. Såna mål förekom nästan aldrig förr. Jag trodde att det möjligen berodde på att flickorna förr inte vågade anmäla våldtäkter. Men häradshövdingen ville hellre skylla på att männen blivit oroligare i byxorna. Det var väl den sexuella frigjordheten och lössläpptheten som bar skulden. Under fjorton dagar var jag förordnad som häradshövding och ledde ensam domstolen. Det var naturligtvis äventyrligt att lägga ansvaret för verksamheten på en ung notarie, men det var kutym vid domsagan att så skedde.” (s. 43)

  • Häradshövdingen var känd för att passa på att lämna ifrån sig de svåra målen när han hade en vikarie på plats. (s. 69)

  • Arbetet vid Oxie och Skytts häradsrätt blev mer krävande än han hade väntat sig, särskilt eftersom häradshövdingen ofta var sjukskriven eller tog semester och överlät sina mål till Aspelin (s. 85).

  • Arbetsbelastning:

  • “En stor del av nyårsdagen 1959 satt jag och skrev på domen i ett expropriationsmål mellan två herrar och Soby kommun. Det brådskade för den skulle ges om en vecka. Först framåt eftermiddagen lämnade jag kansliet, men då var domen ännu inte klar. Mitt dåliga samvete för att jag hade så lite tid för familjen plågade mig. På trettondagen låg i alla fall domen på häradshövdingens bord.” (s. 37).

  • Han beskriver att arbetsbördan var så stor med ting, domskrivning, fastighetsjusteringar och förmynderskapsärenden att han tvingades arbeta kvällar på kansliet – till sin hustrus förtret,  (s. 69).

  • Varje onsdag höll Aspelin ordinarie ting, och utöver det tillkom extra ting och förberedande sammanträden. Många mål var tunga och tidskrävande, som ett stort otuktsmål – det verkade som om han var predestinerad för den typen av ärenden – och ett om våld mot polis. Domarna fick han skriva kvällar och nätter. Han arbetade även som inskrivningsdomare, skötte personalärenden och deltog i hyresnämndens sammanträden. Aspelin reflekterar att hans barn tyckte nog att han var en dålig far, eftersom jag aldrig hade tid för dem utan bara ägnade sig åt tråkiga arbetsuppgifter. (s. 85)

  • “Första dagen som fiskal på hovrätten fick han rådet av aspiranten Margareta. Ledamöterna. Många av dem var tydligen kufar.”Du måste lära dig rådens egenheter”, sa hon. “Anpassa dej till deras idéer och ställ upp på deras villkor. Annars går det illa. Tänk på att alla inte vill ha en effektiv fiskal. En vill ta det lugnt och blir irriterad, om du sätter ut för många mål. En annan gillar inte att du föreslår ändringar av domar. Han vill alltid fastställa blankt. Sen har du hårdingen som är som en hök och inte ger dej nån chans när han är på ett jädrans humör”. “Har man inte själv nåt att säga till om`” undrade jag och tänkte på min tid i häradsrätten, där jag hållit egna ting. “Nä, inte ett skit. Du ska veta att en aspirant i hovrätten är mindre värd än en notarie.Han får inte göra något självständigt. Knappast ens vidimerade avskrifter”. (s. 50) “Då är det ju en tillbakagång”. “Ja visst är det. En återgång till apstadiet” (s. 51).

  • Exempel på att även en domare kan begå fel: Häradshövdingen hade också lagt ett expropriationsmål på hans lott, troligen i all välmening för att fiskalen skulle få erfarenhet av sådana mål. Aspelin var dock inte särskilt glad över denna gest. Målet var mycket tekniskt och gällde mark i Hanaskog som kommunen skulle ta i anspråk för allmänna platser. Aspelin nämner att han kände inte särskilt kände till beräkningsgrunderna, men hade tur som hade överlantmätaren och länsarkitekten som skickliga experter. De satte igång sina beräkningar och snart kunde de tillsammans presentera ett pris som parterna accepterade. Resultatet blev tillfredsställande, och han nämner att han var glad över att målet inte överklagades till hovrätten, där bristerna i beräkningsunderlaget troligen hade uppdagats.  (s. 69).

  • Hur det kunde se ut när han som hovrättsfiskal observerade sina kollegors hovrättsförhandlingar: Aspelin nämner att följa hovrättens förhandlingar var en speciell upplevelse. Hugo Backman hade som vana att gå omkring i rättssalen, och stod ofta vid fönstret och blickade ut medan parterna lade fram sina sakframställningar eller advokaterna pläderade. Tage Lundquist satt kvar i sin stol, ofta insvept i en filt på grund av sin frossa, medan hans hörapparat emellanåt gav ifrån sig ett visslande ljud. Om en plädering drog ut på tiden kunde han plötsligt avbryta med ett: "Ah, advokaten, sluta!". Samtidigt kämpade Curt Bergström med ryggsmärtor och grimaserade, medan den fjärde ledamoten gungade på sin stol – något som en gång ledde till att han välte baklänges och försvann bakom domarbordet. Om målets utgång ansågs självklar, skippade man överläggning helt. Backman nöjde sig med att nicka åt sina kollegor, som besvarade gesten. Därefter tog han fram en färdigtryckt lapp med texten "Hovrätten fastställer häradsrättens/rådhusrättens dom", skickade den till fiskalen – och så lämnade ledamöterna salen. (s. 58)

  • Om hur upplevelsen kan vara att vara med och utreda en SOU:

  • Det fanns tillfällen då utredningen nästan höll på att läggas ner, men att de alltid till slut lyckades övervinna alla svårigheter.  (s. 83)

  • Betänkandet SOU 1968:55-56 "Bot eller böter" låg äntligen i tryck. Det var skönt att se resultatet av många års arbete fullbordat inom dess bruna pärmar. Betänkandet var omfattande, 497 sidor, plus bilagor. Ingen kunde anklaga utredningen för att ha slarvat fram sitt arbete. [...] Betänkandet mottogs mycket positivt av remissinstanserna och ledde till att fylleristraffet (16:15 BrB) togs bort ur lagboken. Drygt 125 000 fyllerier varje år skulle därmed inte längre straffbeläggas. (s. 110)

  • Om hur det var när brottsbalken skulle träda ikraft: Vid årsskiftet skulle brottsbalken träda i kraft, vilket väckte oro och ogillande bland många domare. De tillhörde en mer konservativ skara som motsatte sig förändringar i det invanda rättssystemet. För att förbereda domarna inför övergången anordnade justitiedepartementet brottsbalkskurser runt om i landet. I mitten av oktober var det Malmös tur. Tillsammans med hovrättens domare satt han på skolbänken när Per-Erik Fürst och Erik Holmberg introducerade dem i det nya dömandet. Lektionerna gjorde oss medvetna om att det kommande året nog skulle bli utmanande för dem. Den gamla strafflagens systematik hade brutits upp, och de möttes av nya kapitel, paragrafer, brottsrekvisit, gränsdragningar mellan brott och en helt ny allmän del. Dessutom infördes ett nytt påföljdssystem grundat på en annan ideologi – tron på behandlingstanken och påföljdernas positiva effekter. Endast spillror av det gamla fanns kvar. Aspelin undrade hur man skulle hinna sätta sig in i allt detta? På kvällen samlades kursdeltagarna till middag på restaurangen Kung Karl, men stämningen var inte glädjande. Många var förtretade över att utbildningen inte hållits tidigare, och två dagar ansågs otillräckligt. Rättssäkerheten ansågs hotad av reformen. Den andra kursdagen fortsatte med att Alvar Nelson gick igenom den nya brottskatalogen och Holger Romander berättade om följdförfattningarna. Tiden räckte inte till för frågor eller diskussion, och många lämnade kursen med olösta frågor släpandes. Utanför kurslokalen hörde Aspelin, Håkan Moberg säga: "Gud bevare Sverige för detta spektakel." Han svarade att det nog skulle ta tid att lära sig allt nytt. Herman Schunnesson skrattade och sa att det nog skulle bli en långsam övergång, där man till en början dömer efter både gamla strafflagen och nya brottsbalken, precis som när rättegångsbalken infördes. Aspelin sade att det var många som aldrig lärde sig den balken heller och tänkte på sin gamle häradshövding. (s. 88). […] I justitiedepartementet oroade man sig för att domstolarna inte dömde i enlighet med intentionerna i brottsbalken, som trätt i kraft den 1 januari 1965. Enligt dem förekom alltför många fel i rättstillämpningen, som dessutom var ojämn. För att höja domarnas kompetens anordnades därför en ny brottsbalkskurs i nästa sista månaden av året. (s. 97)

  • Om att arbeta med ett gigantiskt tvistemål och vara osäker på typen av skatterättslig juridik: Aspelin berättar att han varje dag under maj månad arbetade intensivt med Dunkermålet. [Aspelin skriver inte vad det målet innebar. Men antagligen var det den gigantiska arvstvisten i Henry Dunkers eftermäle som dog 1962 och som då hitills var Sveriges mest förmögne man]. Som ständigt gav upphov till nya problem och bekymmer. Han var osäker på hur många av arvsskattereglerna skulle tolkas och reflekterade om att han nog behövt en skatteexpert vid sin sida. Särskilt svåra var de matematiska uträkningarna av arvsskatten, eftersom han inte ansåg att han var särskilt duktig på aritmetik. Det dröjde ända till efter sommaren innan målet kunde föredras inför avdelningen på hovrätten. Det tog han tre dagar att föredra. Hans kollega Håkan Moberg höll med om det mesta och sade och nickade instämmande, men de övriga ledamöterna hade många frågor. Slutligen godkändes Aspelins förslag till beslut i stort sett, men att fortfarande behövde göra uträkningar för att fastställa skattebeloppet. Det krävdes ett yttrande från Riksskatteverket för det. När det emellertid kom, ägnade Aspelin “flera dagar” åt att räkna fram arvsskatten där allt tillslut verkade stämma. Enligt Aspelin var Håkan Moberg och de andra ledamöterna nöjda. "Skönt att bli av med den skiten", sade Aspelin. Beslutet sattes upp veckan därpå och undertecknades. Han noterade att inga av ledamöterna ville reservera sig. (s. 95-96)

  • “en domare som söker sanningen når aldrig längre än till sannolikheten för dess existens - LB Assár” (s. 169) [Dock in min efterforskning kan jag inte finna ursprunget till det citatet eller vem den personen var]. Trots avsaknad av tydlig källa syftar Aspelin förmodligen på ett epistemologiskt problem i juridiken: att domaren inte kan nå "sanningen" i absolut bemärkelse, utan endast bedöma sannolikheten att något är sant. Det anknyter till den bevisvärderande funktionen i domstolar som Aspelin anspelar på där sannolikhetsbedömningar är centrala.

  • Om införandet av nämndemän i hovrätten under 1970-talet: När en ny generation domare tog över i hovrätten förändrades atmosfären märkbart. Umgänget mellan hovrättsråd, fiskaler och biträden blev mer naturligt, och den tidigare översittarmentaliteten försvann. Samtidigt låg det i luften att fiskalerna fortfarande prövades, vilket innebar att det inte rådde full jämlikhet. En ny erfarenhet för Aspelin var nu atttvå nämndemän deltog i rätten. Inledningsvis var han, liksom många kollegor, skeptisk till nämnd i hovrätten, eftersom det upplevdes som en belastning. Med tiden kom han dock att omvärdera den inställningen, då nämndemännen visade sig passa in väl i verksamheten. (s. 171).

  • Om hur den kulturella och sociala atmosfären har förändrats sedan han började arbeta vid hovrätten på 1960-talet fram till mitten av 1990-talet: “Det var en annan tid, fjärran från den jämlikhet som nu tycks råda mellan hovrättsråd, assessorer, fiskaler och beredningsjurister. [...] Den tiden är också förbi när de unga flickorna på kanslierna neg för hovrättsråden. Atmosfären i ‘huset’ är helt annorlunda i dag.” (s. 5)

  • Aspelin reflekterar om att våldtäkter var de mest svårbedömda brotten, ofta utan annan bevisning än målsägandens berättelse. Under debatten kring Sexualbrottsutredningens betänkande framfördes uppfattningen att kvinnors anmälningar om övergrepp inte borde ifrågasättas, eftersom de sågs som offer för ett mansdominerat samhälle. Samtidigt menar Aspelin att det inte gick att bortse från risken för oriktiga anmälningar – exempelvis i situationer där tjejen efter samlaget ångrat sig efteråt, skämdes eftersom hon hade en pojkvän eller föräldrar eller i efterhand som hon nyktrat till insåg att hon deltagit i något hon egentligen inte ville. (s. 177)

  • Aspelin reflekterar om sina rutiner i livet när han arbetade på hovrätten: Vardagen blev ganska så inrutad. Dagen började med att vakna upp runt åtta tiden på morgonen, följt av ta sig till hovrätten där förhandlingar eller föredragningar startade som vid tiotiden. Vid femtiden bar det hemåt för middag, följt av kvällsarbete med inläsning av mål, domskrivning och stundtals lite TV-tittande. (s. 181).

  • Aspelin reflekterar om att det hörde till att en domares vardag innebar ofta insyn “i människors elände och sociala misär”: Något som enligt honom oftast lämnade en bitter eftersmak – särskilt i narkotikamålen kändes tunga. Ett fall gällde sonen till en känd kulturpersonlighet i Lund, en ung man som fallit offer för 60-talets flower-power-rörelse. Han hade följt med i en ungdomskultur som krävde frihet från ansvar, något vuxenvärlden betraktat med en viss lättsamhet. Nu syntes konsekvenserna: från hasch till heroin, och nu ett vrak i rättssalen – utmärglad, gulblek, stripigt hår, livlösa ögon, skakande kropp. Han stod åtalad för att ha sålt stora mängder heroin för att finansiera sitt eget missbruk. Tingsrätten hade dömt honom till två års fängelse, men han begärde skyddstillsyn. Aspelin reflekterar: “Naturligtvis var ett fängelsestraff inte den rätta påföljden för en människa som var så nergången. I stället borde han dömas till vård på sjukhus, där det fanns medicinsk och social expertis som kunde ta hand om honom. Prognosen var inte god.” Försvararen talade för vård, men tycktes själv sakna hopp om en ändrad påföljd. Hovrätten kunde inte göra annat än att fastställa fängelsedomen. Vad som hände honom efteråt är okänt, men Aspelin befarar att han “gick under”  (s. 182)

  • Om även professionella domare ibland gör fel i sin juridiska metod: Året 1979 började med snöstorm, trafikkaos och igenkorkade vägar, vilket gjorde att han inte kunde ta sig till hovrätten. Istället satt han hemma och arbetade på ett domsförslag i ett komplicerat fastighetsmål. Under arbetet upptäckte han dock att parterna på ena sidan saknade saklegitimation, eftersom fastigheten hade överlåtits till en annan ägare. Detta borde han ha upptäckt tidigare, så slutresultatet blev att deras talan måste avvisas. (s. 185)


Boksammanfattning: Mannen på barrikaderna (2017) - Pelle Svensson

Allmänt

Boken är en biografisk skildring av brottmålsadvokaten Pelle Svenssons liv och gärning. Den tar sin början i en barndom präglad av en tuff uppväxtmiljö i ett arbetarhem med en alkoholiserad far och följer honom genom en framgångsrik träningskarriär till hans livsgärning som brottmålsadvokat under tre decennier. Boken behandlar flera uppmärksammade rättsfall, såsom Quick-, Palme- och da Costa-fallen, men rymmer även mer personliga reflektioner om rättssystemet, möten med Gud, alkoholmissbruk, intresset för poesi och horoskop m.m.

Kan jag rekommendera denna bok till en juriststudent? Nja, inte riktigt. Som tidigare nämnt handlar boken inte enbart om juridik, utan rör sig också genom en rad olika ämnen om författarens liv och åsikter. I vissa delar förekommer felaktigheter (som jag senare har jämfört andra källor) och vissa resonemang tenderar att bli upprepande och som gör boken något osammanhängande. Även om boken bygger på författarens personliga erfarenheter, hade även vissa delar vunnit på att vara mer precist formulerade och bättre strukturerad. Bokens styrka ligger dock i de rättsfall som lyfts fram på ett transparent sätt – här finns flera värdefulla insikter och lärdomar att hämta som jag verkligen uppskattade. Dessa få delar utgör verkliga guldkorn för den som är intresserad av det praktiska rättslivet. Trots detta uppväger inte dessa delar helhetsintrycket, och därför kan jag inte med gott samvete rekommendera boken till juriststudenter.

Boksammanfattning:

  • Syftet med boken enligt honom: är att läsaren får svar på frågor om vad som hänt honom efter åren som känd advokat. Han ger en personlig och närgången skildring av uppväxten i ett barnrikt arbetarhem under Socialdemokratins välfärdsbygge, samt av de stora och svåra mål han arbetat med och hur arbetet successivt kom att ta över hela hans liv och till slut hota hans hälsa. Boken är hans livsberättelse och ett sätt att bemöta den orättvisa kritik han menar sig ha fått under hela sin karriär. (Svensson, s. 9–11 och baksidan

  • Hans väg till att etablera sig som självständig brottmålsadvokat präglades tidigt av en stark vilja till oberoende. Efter avslutade praktikår 1977 tackade han nej till ett erbjudande från Henning Sjöström om att ansluta sig till byrån på Juristhuset. I hans egna ord: "Min roll var ensamvargens, den som alltid skulle stå på egna ben och inte vara beroende av andra" (s. 20).

  • Ville bli lärare från början men hoppade av lärarutbildningen för att börja läsa juridik i stället för att vara med och skipa rättvisa. (s. 36).

  • Läste in jur.kand examen på två år: Han tog jur.kand.-examen med toppbetyg på två år och började arbeta som jurist 1977. År 1980 blev han advokat med specialisering inom brottmål och var verksam som sådan fram till 2017 (s. 12, 40, 103 och 198).

  • Han syn på juridiken: “Inom juridiken finns få utrymmen för misstag.” (199)

  • Han stötte på ett motstånd från en referensperson som i sin ansökan till advokatsamfundet som tvivlade på hans juridiska kompetens pga hans idrottsbakgrund: “Vid ansökan om att bli medlem av advokatsamfundet skrev chefen vid Sundsvalls tingsrätt i ett intyg att jag klarat praktiktjänsten utan större anmärkningar, men han ansåg att jag ännu inte borde bli advokat eftersom jag ägnade mycket tid åt idrotten. Därför kunde det finnas brister eller luckor i mitt juridiska kunnande och att jag ännu inte nått den erfarenhet som krävdes för att bli advokat. Själv blev jag mycket förvånad. Mina betyg var i toppklass och idrottandet hade jag ju lagt bakom mig. Det här var första gången jag fick känna av att det kunde vara till nackdel för mig att ha varit brottare i världselitklass. [...] Nåväl. Advokatsamfundet gav mig möjligheten att bemöta de negativa påståendena. De nöjde sig med min förklaring och jag fick min advokatbehörighet” (198-199).

  • Med en bakgrund som elitidrottare, med två VM-guld, ett OS-silver, två EM-silver, tre EM-brons och tretton raka SM-segrar. beskrev han sin advokatstil så här: "Jag var en fighter även på juridikens brottarmatta.” Samt att han gillade rampljuset och framgångarna. (s. 33). Han beskrev sin egen advokatkarriär som kontroversiell då han under slutet av 1980-talet och hela 1990-talet företrädde flera uppmärksammade och svåra brottmål, bland annat Lindomemordet, Bombmannen, kidnappningsförsöket av Peter Wallenberg och Åmselemorden (s. 11).

  • Om hans advokatstil att inte befatta sig med andra jurister i rättssalen eller att använda sig av det juridiska språket: Pelle Svensson berättar att han tidigt i karriären valde att bryta med advokatkårens traditioner. Han umgås inte med andra advokater, låter sig inte bjudas på lunch av åklagare och håller sig under rättegångars pauser alltid nära sin klient istället för att samtala med andra jurister. Han undviker att delta i föreningar där han kan stöta på kollegor, som Rotary eller Lions, och vägrar att använda det särskilda juridiska språk som han menar att klienterna ändå inte förstår. Han avstår även från att samåka med åklagare vid exempelvis syneförrättningar för att undvika risken för jäv och för att skapa största möjliga förtroende hos klienten. “En journalist bad mig en gång att beskriva den typiske juristen. Jag svarade snabbt. - Det är en person klädd i mörk kostym, hög krage och kravatt, talar ett högtidligt språk, går med struttande gång, har handflatorna utåt och ser ut som om han gjort något i byxorna. Denna magstarka beskrivning var inte tänkt för offentligheten, men journalisten återgav ordagrant i sin tidning vad jag sagt.” (s. 199–200)

    • Tillägg: i en artikel från Legally Yours (Dagens juridik) från 2007 utalade Svensson sig såhär om det citatet: “Mer än 30 år senare vill han nyansera uttalandet. – Det där får du sätta på minuskontot. Man ska inte utmana så hårt. Dessutom hade jag fel. Få jurister passade in på den beskrivningen. Och idag är de nog ännu färre.”

    • Tillägg: I samma artikel (ovan) från Legally Yours (Dagens juridik). “Jag kom aldrig i kritstrecksrandigt. Jag tillägnade mig aldrig något högtravande, juridiskt språk. Jag ville vara på det jordnära planet. Den attityden gav honom många klienter. – Någon av dem sa ”först var jag hos Silbersky men han pratade bara juristspråk, det var så svårt att förstå. Klienterna gillade att jag var en vanlig kille.”

  • Han blev kritisk till det amerikanska brottmålsjurysystemet efter utgången i O.J. Simpson-rättegången, där Simpson friades trots att han enligt Svensson “ansågs vara överbevisad.” (s. 106)

  • Enligt Svensson beskrev han det roligaste uppdraget i karriären: En fårägare i norra Värmland sköt en varg som i språnget var på väg att attackera ett lamm. Vargen dog direkt och mannen åtalades för brott mot fridlysningslagstiftningen. I media blev hans klient benämnd som “vargmördaren” av vargens vänner. Svensson åberopade bland annat 2 § djurskyddslagen, som stadgar att “Det åligger djurägaren att väl vårda och skydda sina djur”, samt en äldre bestämmelse i jordabalken som medger att rovdjur får saklöst dödas om det intränger i villaträdgårdar eller tomt- område som har samband med människors boning, han menade att beteshagen omfattades av detta. Sist men inte minst åberopade han Jesus och dennes liknelse med fåraherden och hans hundra får: “Om du förlorar ett får så lämnar du de övriga nittionionde och söker det hundrade”. Enligt Svensson blev domslutet en kompromiss. Det blev en fällande för olaga jakt men med påföljdseftergift på grund av lagkonkurrens. Klienten överklagade inte, då han utsatts för hot från vargvänner (s. 111).

  • Om en pågående kultur av de lege ferenda jävsproblematik i domstolarna: Han insåg tidigt att juridikens värld har två sidor: en offentlig där rollerna mellan domare, åklagare och advokater framstår som tydligt avgränsade och objektiva, och en dold där stark kollegialitet och vänskapsband råder bakom kulisserna. Det kunde handla om att domare och åklagare tillhör samma politiska parti, är med i samma föreningar som Rotary, sitter i samma idrottsstyrelser eller till och med är gifta över yrkesgränserna. Särskilt på mindre orter blir dessa relationer tydliga, men enligt honom uppmärksammas de sällan som jävsgrundande. Den rättssökande, särskilt om denne kommer utifrån, får sällan kännedom om dessa band. Enligt honom och sitt starka rättspatos ledde till att han reagerade kraftigt och är förvånad att det inte vänskapsband utgöra jäv (s. 199).

  • Ett exempel på ett av de få tillfällen han känt skam eller feghet i sin roll som advokat under karriären: “Jag känner än i dag skam för min egen feghet som ledde fram till att Johans mördare blev frikänd.” Där han försvarade föräldrarna till elvaårige Johan Asplund, som försvann från sitt hem i Sundsvall den 7 november 1980. Vittnesuppgifter tydde på att Johan frivilligt följt med sin styvfar, som tidigare hotat att skada hans mamma genom att ge sig på Johan. Trots misstankar, lögner i polisförhör och märkligt beteende efter försvinnandet släpptes styvfadern fri och åklagaren vägrade väcka åtal. öräldrarna drev då ett enskilt åtal med honom som ombud. Mannen fälldes enhälligt i tingsrätten men frikändes senare av hovrätten, där ordföranden Håkan Winberg (tidigare justitieminister) var gift med den advokat – Ulla Greta Winberg – som föräldrarna först kontaktade för att driva det enskilda åtet och som avrått föräldrarna från att gå vidare med åtal. Han tog upp frågan med föräldrarna. “Skulle vi anföra jäv mot självaste hovrättspresidenten? Skulle han döma på sådant sätt att han gav sin advokathustru rätt? […] Att han inte påverkades av sin hustru, att de inte diskuterade bevisläget vid middagsbordet.” Och säger att frågan var utomordentligt svår men att han i samråd med föräldrarna tog beslutet tillsammans att inte våga anta utmaningen och att det som var avgörande för beslutet var att en jävsförklaring kunde skapra ett hårt tryck på de övriga domarna i samma hovrätt och att de inte skulle kunna stå emot. Rykten skulle liksom surra. Domen i hovrätten blev att pappan blev enhälligt frikänd. Trots katastrofen efterskänkte finansminsiterns Kjell-Olof Feldt föräldrarnas rättegångskostnader som var på nästan en miljon kronor. Svensson skriver om han kunde göra om målet idag så skulle han ha anmält jäv mot ordföranden och sedan begärt att överklagande skulle flyttats till en annan hovrätt. (s. 205-211).

  • Om att så tvivel: Vid en frivillig militärövning anordnad av sjövärnskåren drunknade fem unga pojkar när deras segelbåt förliste under en hastigt uppkommen storm. Övningen utgick från Oskarshamn mot Byxelkrok via Blå Jungfrun. Trots lugnt väder vid avfärd, möttes de oerfarna ungdomarna snart av ett stormigt hav. Fyra av fem båtar nådde land, men den femte gick under. Fänriken som hade ansvar för följebåten tog sig iland först, och samtliga i olycksbåten drunknade; den femte kroppen hittades först ett år senare. Kaptenen åtalades för vållande till annans död på grund av att han inte på ett nogrannare sätt följt upp väderförhållandena. Fänriken som företrädes av Svensson åtalades för att ha övergivit pojkarna på stormande vatten. När huvudförhandlingen inleddes var stämningen hätsk. Pojkarnas efterlevande fanns på plats i rättegångssalen och utanför demonstrerade allmänheten med plakat såsom ”Här behövs inga advokater - åk hem! Ge dem livstid - vi får inte våra döda pojkar tillbaka!”. Som han menar på redan hade dömt de åtalade påförhand. Fyra båtar hade rotts i land men frågan var vad som hade hänt med den femte? För åklagaren gällde det att styrka kausalitet om vad som direkt gjorde attden femte båten gick under. Masten på olycksbåten hade brutits av men varför hade den inte brytits av på den övriga båtarna? Kunde det vara materialfel? Hade pojkarna i den båten försökt vända på grund av rädsla? Åklagaren kunde visa att några av de pojkar som kommit i land hade urin och avföring i byxorna. En ytterliggare invändning som han och den andra advokaten kom med var att en fiskare hade vid tillfället avbrutit sin trålning på grund av vädret och lämnat fiskeredskapen i vattnet. Kunde det vara så att olycksbåten hade fastnat i nätet? Åklagaren kunde inte fastställa den verkliga olycksorsaken. De åtalade blev frikända. Även om befället brustit i sitt ansvar då det inte gick att med visshet styrka sambandet mellan befälens felaktiga handlande och att den femte båten gick under med fem pojkaras död som följd (s. 200-205).

    Jävsinvändningar: Svensson nämner att han redan från början av karriären ville sätta jävsfrågorna främst men att problemet med att t.ex. anföra jäv mot ordföranden är som att kasta en “handgranat i en kyrka” och att få advokater därav inte vågar ge sig på det. Han beskriver första gången han anmälde jäv. Det var i s.k. Sjövärnsmålet vid Oskarshamns tingsrätt. Huvudförhandlinge leddes av en auktoritäre och storvuxne och åldrig rådman vid namn C.G. Wargelius. En “domare av den gamla stammen, som gjorde precis vad som föll honom in. […] van att bli åtlydd.” Som dessutom utmanades av Svensson själv som enlig hand själv ansågs vara en känd stockholmsadvokat med värlsmästare titel i brottning och juristvärldens uppkomling. Huvudförhandlingen enligt honom gick hyggligt fram till då Wargelius började med utfrågningen av en av de två tilltalade i målet (kapten Pettersson) med frågan: – Vad sysslar Pettersson med i det civila? Pettersson, märkbart nervös, svarade att han var gymnasielärare i matematik, fysik och kemi. Wargelius bemötte svaret med ett förvånat och nedlåtande "Jaså, verkligen." Svensson reagerade. Den nedlåtande tonen avslöjade, enligt honom, en redan färdig uppfattning hos domaren om Petterssons skuld. Han vände sig och nickade till sin advokatkollega och tog sedab mod till sig, reste sig upp i rättssalen och begärde paus. Wargelius avslog hans krav "Beviljas inte." Svensson insisterade: "Vi advokater behöver samråda med våra klienter i en viktig sakfråga." Då gav Wargelius efter, något förvirrad: "Då tar vi väl paus då." När han och hans kollega väl var utanför rättssalen slog de upp lagboken och tittade i rättegångsbalken. Bland de tolv jävsgrunderna som fanns med passade den elfte punkten bäst: “Om det eljest föreligger någon omständighet som är ägnad att rubba förtroendet för domaren i målet, då ska han inte vara med och döma längre.” När de väl kom in i rättssalen igen tog Wargelius till orda och skulle fortsätta förhöret. Svensson hade fått uppgiften att framföra jävet. och reste sig upp, stramade upp sig och kände hur tävlingsinstinkten från sin idrottskarriär fortfarande fanns där inom honom och sade: "Herr ordförande, de åtalade har i samråd med sina försvarare beslutat att anföra jäv mot er." . Enligt Svensson hade ingen tidigare vågat utmana domaren offentligt, särskilt inte inför publik och en betyande medianärvaro. Wargelius blev märkbart överrumplad och försökte först avfärda invändningen med “Jaha. Men så kan man inte göra.” och föreslog att de skulle fortsätta huvudförhandlingen. Men när Svensson, som fortfarande stod upp sade att det inte var något skämt och högläst hänvisade till lagtexten, blev allvaret uppenbart honom. Wargelius mun smalnade och blicken blev hård och ställde frågande om vilka skäl de hade för att begära en sådan åtgärd och om det skulle gälla hela rättegången? Svensson svarade med “Det gäller enbart er, herr domare” och påpekade att ordföranden inte själv fick pröva jävet mot sig själv utan att det ska lämnas över till en annan domare. Förvirringen i rättssalen växte – och huvuförhandlingen avbröts. Han och hans kollega förstod att lagmannen måste samråda med andra jurister om den uppkomna situationen. Efter ungefär trettio minuter återupptogs förhandlingen. En ny domare hade nu tagit plats som ordförande, då frågan om jäv skulle behandlas. Det visade sig att även denne domare arbetade vid samma tingsrätt dvs. den nya domaren hade Wargelius som chef. Svensson och hans advokatkollega uppfattade detta som problematiskt. Skulle den nya domaren verkligen våga diskvalficiera sin egen chef? Därför framförde de ett jävsyrkande även mot den nye domaren. Enligt Svensson blev domare smått chockad ut. Situationen i rättssalen blev kaotisk och domstolen tvingades ta ytterligare en paus. Kontakt togs då med hovrättspresidenten vid Göta hovrätt som till sist höll med advokaterna: ingen domare från samma tingsrätt kunde pröva jävsfrågan. Efter fyra timmars väntan anlände en pensionerad domare från Västerviks tingsrätt för att ta över. Parterna fick nu redogöra för varför de ansåg att Wargelius var olämplig att fortsätta leda målet. Efter överläggning meddelades att Wargelius själv valt att kliva åt sidan. Det var både en förlust och en seger, en förlust eftersom jävsfrågan aldrig prövades i sak. JK tog även ett initiativ till tillsyn och prickade Wargelius för att ha betet sig olämpligt. I efterhand granskade Justitiekanslern (JK) ärendet på eget initiativ. JK kritiserade Wargelius för olämpligt uppträdande och konstaterade att han uttryckt sig på ett sätt som visade en förutfattad negativ inställning till en av de åtalade. Då Wargelius närmade sig pension nöjde sig JK med en varning. Samtidigt kritiserades den inlånade domaren för att ha låtit Wargelius avgå frivilligt, istället för att jävsfrågan prövades i sak (s. 200-205).

    • Tillägg: JK beslutet som Pelle refererar till är “Beslut 1985-10-30 Dnr 1501-85-22”. Enligt rapporten så gick det inte alls till på det sättet som Svensson framför i sin bok. JK konstaterade mycket riktigt olämplighet men inte prickning i formell mening (vilket är en disciplinär sanktion, som JK inte utdömde). → Svensson överdriver alltså rättsföljden. JK gav en kritisk tillrättavisning, men inte ett disciplinärt ingripande. → Svenssons formulering “prickade Wargelius” är retoriskt, inte juridiskt korrekt. Han placerar sig tydligt som den som både initierar, formulerar och framför jävsinvändningen. Hjelt nämns endast som kollega och medbeslutsfattare, inte som huvudperson. Advokat Hjelt var den som formellt inlämnade handlingar och skrivelser till tingsrätten under förhandlingen, bland annat i jävsfrågan. Det finns ingen indikation i JK:s genomgång att Svensson personligen förde jävsinvändningen.

  • Erfarenhet av att anföra jävsinvändningar: Svensson uppskattar att han under sin karriär framfört ca 50 jävsyrkanden varav han har fått bifall i ca 45 stycken av dem. (s. 205).

  • Om rattfylleri och dömd till att sitta i fängelse, alkoholmissbruk och suicidförsök: År 2003 dömdes han till två månaders fängelse för rattfylleri. Han beskriver hur spriten blivit hans bäste vän när han var utarbetad och stressad – en total utbrändhet. Utbrändheten kallar han en svår sjukdom, och vid tillfället då polisen tog honom för rattfylleri var det hans andra självmordsförsök. Han tog sin första sup som sextonåring men började inte missbruka alkohol förrän vid trettio års ålder. (s. 232)

  • Hans hustru blev hans advokatsekreterare (s. 42).

  • Han lyfter fram hur vissa advokater, som t.ex. Thomas Magnusson, betalade ur egen ficka för att möjliggöra kompletterande utredningar för att nå framgång med ett resningsfall – och även att journalister ofta spelar en avgörande roll i arbetet i dessa fall.

    • Ex. I Kalamarksfallet lade Thomas Magnusson ner omkring 300 000 kronor av egna medel på en alternativ utredning. Magnusson har själv tappat räkningen på hur många timmar han arbetat ideellt med fallet. På frågan av Josefsson om frågan varför han engagerat sig så starkt svarade han: "Man får bara ett sånt här fall under sin livstid. Det här var min baby. Jag kunde inte låta bli det. Det kändes så fel att låta en människa sitta oskyldigt dömd.” Pengarna har bl.a. gått till att betalat mordutredarna Jan Olsson och Peter Karlsson. Utan deras kompletterande insats hade Kaj Linna enligt Josefsson sannolikt inte haft en chans. Josefsson understryker att det ofta inte räcker med advokatens arbete – i många fall där resning beviljats har även journalister spelat en avgörande roll. Han skriver: "Förklaringen är snarare att journalisterna gör ett nödvändigt utredningsarbete. HD kan i princip inte omvärdera gammal bevisning, hur tokigt tingsrätten och hovrätten än värderade den när domen föll. Det krävs ny bevisning, och det är inte alltid det finns någon advokat som kan gräva fram den.” Ett tydligt exempel är Sture Bergwall-fallet, där SVT:s Hannes Råstam tillsammans med advokat Thomas Olsson genomförde en omfattande granskning som annars sannolikt aldrig blivit gjord. I fallet Kaj Linna bidrog DN-journalisten Stefan Lisinski med research som användes direkt i resningsansökan. (s. 195)

Källa: https://www.aftonbladet.se/kultur/a/x2nn8/sa-har-kan-vi-inte-ha-det-i-en-rattsstat

Boksammanfattning: Så vitt jag minns (2018) - Holger Romander

Allmänt

Kort och gott: Jag skulle inte rekommendera denna bok till en juriststudent. Även om den bitvis bjuder på intressanta sociokulturella anekdoter från författarens juridiska liv – främst från tiden som tingsnotarie på 1940-talet och hovrättsdomare på 1950-talet – ger den inte många djupare insikter om juristrollen. Det mest givande är i stället de inblickarna av vardagslivet i domstolsväsendet före och strax efter rättegångsbalkens reformering. Dessa delar ger ett par bilder till förståelsen av svensk myndighetens rättskulturerlla aktörer under en period av förändring. I det avseendet fungerar boken snarare som en rättskulturell tidsbild än som en bok som ger tidslösa insikter juristrollerna. Jag tycker dock att det är lite fascinerande att författaren, vid 94 års ålder och genom diktamen till sin dotter författade dena boken med vissa väldigt klara detaljer om sitt liv. Författaren avled två år efter publikationen. Nedan har jag sammanfattat det jag fann mest intressant och som jag tar med mig från att ha läst denna boken.

Sammanfattning av författarens karriär:

  • Hovrättsråd.

  • Riksåklagare.

  • Rikspolischef.

  • Byråchef för fångvårdsstyrelsen.

Boksammanfattning:

  • Enligt honom, och den karriärväg han valde, var hans goda betyg helt avgörande för karriären efter juristprogrammet: “Läste juridik efter lite mindre än två år med cum laude i samtliga ämnen. Bland studenterna sas allmänt att man inte skulle sträva efter överbetyg utan så fort som möjligt få godkända betyg för att utan dröjsmål komma ut i förvärvslivet, där varje år var betydelsefullt. Det här med betyg stämde inte i mitt fall, de blev helt avgörande för min framtid. Det är därför som jag har redovisat dem, väl medveten om att det kunde uppfattas som outhärdligt skryt.” (s. 33–34).

  • Om sin första arbetsintervju för att få sitta ting – och det smått absurda i anställningsförfarandet: “När man var färdig jur kand gällde det att sitta ting. Det var ont om platser för tingsnotarier. Just då fanns det bara två i landet, en i Köping och en i Vimmerby. jag skickade in ansökningshandlingar till båda ställena. Häradshövdingen i Sevede och Tunaläns domsaga i Vimmerby nappade först på den korta långreven. Han ringde och föreslog att jag skulle komma ned till Vimmerby för att se om jag kunde trivas med domsagan. Jag reste med tåg till Vimmerby och mottogs av häradshövdingen, som hette Emil Severin, i hans tjänsterum på tingshuset. Begreppet anställningsintervju var okänt men praktiserades ändå i olika former. Emil Severins förhör var mycket koncentrerat. Han ställde bara tre frågor och utrymme för allmänt prat fanns inte. Hans första fråga hade ingen uppenbar relevans för arbetet som tingsnotarie. Den löd: Spelar notarien Vira? Detta är ett kortspel som i likhet med bridge kräver fyra man runt spelbordet och var ett tidsfördriv som häradshövdingen och tre nära vänner till honom ägande stort intresse. Olyckligtvis skulle en av de fyra lämna Vimmerby och man var på det klara med att det inte skulle gå att hitta en värdig fjärde man in Vimmerby, men så kom man på att häradshövdingen kunde lösa problemet genom att anställa en Viraspelande tingsnotarie. Mitt svar på frågan var nej.” (s. 34). “Den andra frågan hade viss betydelse för arbetet på tingshuset men inte för sådant arbete som tingsnotariens förväntades utföra. Frågan lydde: Skriver notarien maskin? Svar nej. Detta var bekymmersamt eftersom domsagan inte hade mer än en enda kanslitjänst och den var dessutom bara på halvtid. Den innehades av en medelålders man som delade sin dag mellan sjukstugan, där han var syssloman, och tingshuset där han var kanslist. Han led av någon from av atrofi i båda händerna och kunde inte skriva maskin med mer än en knoge på varje hand. Detta fungerade men gick långsamt. Man hade därför svårt att hålla rimliga expeditionstider i allmänhetens ärende som kunde röra bouppteckningar, gravationsbevis, lagfarter eller inteckningar. Att det var så dåligt beställt med kansli hjälp hade en historisk förklaring. Håradshövdingarna fick tidigare själva bekosta de kansli biträden som de ansåg sig behöva. Det kunde då vara frestande att hålla nere kansli tjänsterna på ett minimum och räkna med att tingsnotariens skulle klara en del av kansliarbetet. Emil Severins tredje fråga var förbryllande: Har notarien ordnad ekonomi? På den frågan kunde jag naturligtvis inte svara nej utan sa att jag överhuvudtaget inte hade någon ekonomi. Därmed var audiensen slut och jag återvände med tåget till Stockholm i något dyster stämning eftersom jag hade offrat en vacker sommardag utan mening och dessutom fått betala kalaset själv. (s. 35). “Någon vecka efter mitt besök i Vimmerby ringde häradshövdingen och meddelade att jag hade fått tjänsten. Andra sökande hade troligen gett i varierande utsträckning mera positiva svar på frågorna vid anställningsintervjun men häradshövdingen hade inte kunnat bortse från att jag med mina betyg hade slagit dem med flera hästlängder.” (s. 36–37).

  • Kulturen av en arbetsmoral präglad av ansvarsskjutande och hierarkiska privilegier för häradshövdingen: “En del häradshövdingar hade ovanan att samla ihop alla så kallade surdegar och andra besvärliga mål till ett ting mot slutet av året och så fann de att de behövdes en veckas ledighet när det där tinget skulle hållas. Häradshövdingen i vara praktiserade denna arbetsmetod.” (s. 48).

  • Om tiden som notarie i en landsortsstad: en översikt av arbets- och levnadsförhållanden, arbetstid och status: “En advokat hade på 1930-talet gett ut en bok med titeln Det var en tjusande idyll, där han skildrade livet för en tingsnotarie i en landsortsstad och hans första stapplande steg in i hovrätten. När jag nu blickar tillbaka på mina år som tingsnotarie i Vimmerby kan jag inte sammanfatta tiden där bättre än med orden Det var en tjusande idyll.” (s. 37). “Det första jag gjorde i Vimmerby var att under högtidliga former avlägga domared. Notarierna bodde gratis på tingshuset. Tingshusvaktmästaren borstade skorna och gick ärenden. Hans hustru stod för städning och tvätt. Inte heller för detta betalade vi något. Taxeringsmyndigheten uppgav vid vår förfrågan att vi inte skulle betala skatt eftersom det inte var arbetsgivaren staten utan tingslaget som tillhandahöll dessa förmåner. Vi nöjde oss med det svaret. (s. 37). “Notarierna hade hög status i staden och var eftertraktade i sällskapslivet, där höjdpunkten var maskeradbaler. Men så mycket tid för nöjen hade vi inte för vi arbetade 60-70 timmar i veckan. Arbetet började klockan 9. Klockan 12 blev det två timmars lunchuppehåll. Sedan arbetade vi vidare till klockan 9 på kvällen. Vi arbetade också på lördagar och söndagar men då var det kortare arbetstid, 5-6 timmar. Varje morgon klockan 9 och klockan 2 på eftermiddagen satt Emil Severin i sitt tjänsterum med dörren öppen för att kontrollera att vi var på plats i tid.” (s. 38)

  • En sammanfattande skildring av nämndemannauppdragets status, kultur och sociala tradition: “Det var eftertraktat att bli nämndeman, ett hedersuppdrag som medförde gott anseende i bygden. Blev man nämndeman skulle man enligt tradition bjuda nämndemännen i domsagan och notarierna på kalas. Fyllde man till exempel 50 år var man nästan tvungen att hålla stort kalas. Jag har ett särskilt klart minne av ett kalas hos den sympatiske nämndemannen i Djursdala. Kalaset började klockan 2 på eftermiddagen och pågick långt in på natten. Gästerna - enbart mn - samlade på gårdsplanen vid mangårdsbyggnaden och så kom nämdnemansfun ut på trappan och bjöd in på en smörgås. Denna visade sig bestå av ett bord me ett otal läckerheter, det mesta tillagat med gårdens egna produkter. När alla var mätta och belåtna gick man utomhus för att sträcka på benen och kanske gå bakom knuten för att lätta på trycket efter öl och brännvin. Efter en stund, en halvtimme eller så, kom nämndemans frun åter ut på trappan och bjöd in på en smörgås. Denna var likadan som den föregående, lika många anrättningar och lika fräscha. Alla goda ting är tre. Det bjöds på en tredje smörgås, också denna med lika många och goda anrättningar. Efterrätten var självfallet ostkaka. Industriellt tillagad ostkaka fanns på den tiden inte att köpa i Frödinge, en liten by strax utanför Vimmerby. En sån möjlighet skulle ändå inte ha utnyttjats. Ostkaka lagades hemma med möda och kärlek. Måltiden avslutades med kaffe. Till kaffet bjöds brännvin utom notarierna som fick konjak eftersom de var “fint folk”. Inget tal hölls.” (s. 41).

  • Om sin tid som hovrättsjurist: kollegial anda, föredragningskultur och krav på professionalitet: “Åren i Jönköping va en fin del av mitt liv. Arbetet i en kollegial domstol passade mig väl. Det fördes dagligen intressanta och inte sällan djuplodande överläggningar inför en dom. Det rådde fin anda inom fiskal åren och det var ett gott arbetsklimat. [...] Flertalet mål avgjorde utan muntlig förhandling. I stället grundades hovrättens dom på föredragning av en hovrättsfiskal. Det ställdes stora krav på föredragningarna. Det skulle vara väl disponerade så att knäckfrågan i målet blev belyst, Parternas argumentation och bevisning skulle i relevanta delar presenteras fullständigt och opartiskt. Oväsentligheter fick inte tynga föredragningen, upprepningar var en styggelse. Föredragningen skulle avslutas med förslag till dom. Föredraganden borde bemöda sig om en välmodulerad och lagom stark röst. Störande dialektala inslag accepterade inte. Förmåga att föredra mål var avgörande för om en aspirant skulle godkännas eller spräckas.” (s. 46). 

  • Om rollen som domare i ett av tidens mest uppmärksammade mål: “När jag under en tid tjänstgjorde som tingsdomare i Tveta, Vista och Mo häradsrätt kom halmplattemålet på min lott. Målet uppmärksammades på sin tid i hela landet. I Jönköping med omnejd var intresset enormt stort. Det målet tvistade parterna om vem av dem som hade uppfunnit en metod att med användning av halm tillverka dörrar med särskilt stor stabilitet och ljudisolering. Det som intresserade allmänheten var partsställningen i målet. Käranden var en verkmästare vid tändsticksfabriken i Jönköping, svarande ett industriföretag i Forserum för tillverkning av dörrar. Allmänheten fann snabbt att detta var en David kamp mot Goliat [...] Parterna tvistade också om den rättsliga betydelsen av att uppfinningen inte var skyddad av patent. Processen pågick i flera dagar med 96 vittnen som spretade i olika håll. [...] Sittplatserna i sessionssalen räckte inte till på långa vägar så många åskådare blev stående längst bak i salen. [...] Visst kunde jag avvisa alla som inte hade sittplats men jag befarade att det skulle leda till oroligheter som skulle störa rättegången. Inne i rättssalen förekom inga opinionsyttringar eller andra störningar. Numera hanterar man en sådan situation genom att sätta upp en tv-skärm i ett annat rum men den möjligheten fanns inte då.” (s. 53-54). 

  • Om hans medverkan till etableringen av termen "åtalsunderlåtelse" i svensk juridik: “Jag återvände till justitiedepartementet 1964 som lagbyråchef för straffrättsbyrån. Arbetet där var helt inriktat på följdfråganingar inför brottsbalkens ikraftträdande. Något dataregister över författningar fanns inte på den tiden så vi fick på annat sätt leta reda på alla författningar som på ett eller annat sätt kunde beröras av den nya balken. [...] Under vårt arbete med följdförfattningarna ställdes vi inför ett terminologiskt problem. Många unga lagöverträdare fick åtalseftergift. Detta var ett rättsinstitut som ingen vill avskaffa men namnet måste ändras. Man efterger inte någonting som är en för del för mottagarna. Efter mycket funderande kom jag på order åtalsunderlåtelse. Underlåtelse har i allmänhet en negativ innebörd, man talar till exempel om underlåtelsesynd. Ordet åtalsunderlåtelse har inte nån sådan negativ underton, det betyder bara att man avstår från att straffa en lagöverträdare. Den som kan lite danska känner nog igen ordet.” (s. 64-65). 

Källa: TT, Tidigare polischefen Holger Romander död, 2020-01-27, https://www.svd.se/a/e8BXb4/tidigare-polischefen-holger-romander-dod

Så tar du ansvar som student: Om möjligt. Är det någonting du inte gillar. Ge konstruktiv återkoppling för att förbättra utbildningen till närmsta utbildningsansvarig till jf

Jag skickade nyligen ett mejl till utbildningsansvarig i Juridiska föreningen i Umeå med en synpunkt på en nyss avslutad kurs. Formuleringarna i mejlet är kanske inte perfekta – jag tenderar att skriva lite förhastat, vilket inte är den mest eftersträvansvärda egenskapen för en blivande jurist. Så fy skam på mig för det.

Men syftet med detta blogginlägg är inte att visa upp ett välformulerat klagomål, utan att inspirera till att våga bidra till förbättringar på juristprogrammet – för framtida kursare.

Vi har alla en röst, och det är först när vi använder den, på rätt sätt och till rätt mottagare, som vi får en möjlighet att påverka med en verklig betydelse. Tidigare generationer av juriststudenter har gjort just detta (och inte gjort detta) och det är anledningen till varför utbildningen ser ut så som den gör just nu för dig.

Kommer nedanstående vädjan till utbildningsansvarig leda till förändring? Kanske — kanske inte. Men jag väljer i alla fall att använda min mandat som juriststudent för att försöka bidra till en förändring så att framtidens jurister kan få en ännu skräddarsydd utbildning.

2025-02-11

“Hej utbildningsansvarig!

Jag har precis avslutat och fått betyg i fördjupningskursen Human Rights Law (15 hp) på termin 7, som även ingår i magisterprogrammet med inriktning mot konstitutionell rätt och mänskliga rättigheter vid Umeå universitets juristprogram.

I kursens examinerande slutmoment ingår det att lämna in en uppsats på max 4000 ord (exklusive försättsblad, fotnoter och källhänvisningar). Problemet är att man inte får någon reell eller konkret återkoppling på sitt arbete när uppsatsen väl har blivit bedömd. Innan bedömningen ges två tillfällen för vägledning av en lärare, men därefter får man ingen vidare feedback.

Om man efter betygsättningen mailar examinatorn och begär en betygsmotivering får man tillbaka ett dokument där poäng per kriterium redovisas (se bifogad bilaga) samt en eller två korta och ofta otydliga meningar som motivering.

Jag vill poängtera att jag är nöjd med mitt slutbetyg och inte ifrågasätter examinatorns bedömning – det är inte det detta handlar om. Det jag ifrågasätter är bristen på ordentlig återkoppling och vägledning i relation till de kriterier vi bedöms efter på den kursen.

Här är några exempel:

"Use of legal sources and grounding in relevant research. Legal sources have been used in a very good way.". Okej, men vad innebär "in a very good way"? Hur kunde jag ha gjort det ännu bättre? Som student vill jag ha tydligare vägledning och konkreta exempel på vad som kan förbättras.

"Relevancy and deeper understanding: It is a very relevant topic, discussions are also relevant but there is an imprecise use of concepts which reflects the description of the problem as well as the analysis."

Här förstår jag att examinatorn är kritisk och att jag kunde ha förbättrat något. Men vad exakt menas med ”imprecise use of concepts”? Hur påverkade detta problemformuleringen och analysen? Oavsett hur mycket jag vrider och vänder på denna korta kommentar kan jag inte förstå vad jag borde ha gjort annorlunda.

Detta är ett genomgående problem i de betygsbedömningar vi har fått på kursen. Utan tydligare återkoppling blir det svårt att utvecklas akademiskt, och det känns som en förlorad möjlighet att faktiskt lära sig av sin egen prestation. Jag vill att framtida studenter helt enkelt ska få bättre kvalitet i återkoppling när de går denna kursen i framtiden.

Med vänliga hälsningar.

/X”

Uppdatering: 2025-02-13: Fick detta som svar av utbildningsansvarig:

“Hej, Jag har tagit del av ditt medelande och kan förmedla detta till kursanavarig för den berörda kursen. jag vill först bara förtydliga om du själv önskar få mer feedback eller om det endast handlar om framtida kurstillfällen?”'

Uppdatering: 2025-02-13: Respons från mig:

Hej [Utbildningsansvarig] ! Jag tar gärna emot en bättre betygsmotivering än den jag fått. Så svar på din fråga är: både och. Mvh

Uppdatering: 2025-02-14: Svar från utbildningsansvarig:

Okej, I så fall har jag ett par följdfrågor.

Vilken lärare var det som rättade din uppsats?

Har du varit i kontakt med dem och bett om ett förtydligande om den feedbacken du har fått, annars skulle det kunna vara ett bra första steg.

Jag rekomenderar även att du får med dina synpunkter i kursutvärderingen om du inte redan gjort det.

Uppdatering: 2025-02-17: Respons från mig:

“Vad bra! Då mejlar jag examinatorn och begär ett förtydligande. Den lärare som rättade uppsatserna var K. Åström.

Jag begärde inte ett förtydligande tidigare eftersom jag inte var medveten om att det var möjligt att be om en extra motivering förrän nu. Två av mina kurskamrater hade samma uppfattning. Det bör också nämnas att masterprogrammet har flera utbytesstudenter från länder utanför Europa, där andra akademiska traditioner och regler gäller. Vissa av dem kanske kommer från utbildningssystem där det inte är praxis att kunna begära ytterligare underlag för sin betygsmotivering.

Kursutvärderingen hade deadline den 11 februari 2025, samma dag som vi fick våra betyg. Vi informerades på Canvas kl. 14:40 om att betygen skulle bli tillgängliga i Ladok senare samma dag och att vi behövde mejla Karin om vi ville ta del av betygsmotiveringen. Detta innebar att vissa studenter fick sin betygsmotivering först en eller flera dagar efter att kursutvärderingens deadline hade passerat. Jag hann därför inte lämna in kursutvärderingen i tid för att ge relevant återkoppling om detta, och jag antar att andra studenter hamnade i samma situation. Jag vill därför att du lyfter ytterligare en viktig aspekt: tidsramen för kursutvärderingen var alltför snäv, vilket förhindrade kursen från att få in väsentlig återkoppling kopplad till det primära examinerande momentet.”

Uppdatering: 2025-02-17: Svar från utbildningsansvarig:

“Okej,

Tack så mycket jag kommer ta med mig det här, förhoppningsvis löser det inom kort”

Uppdatering: 2025-02-28: Svar från utbildningsansvarig:

Hej, Jag har nu haft en dialog med [Examinatorn] och hon tar till sig kritiken och kommer förmedla den till den som blir kursansvarig nästa termin

Källa: [1], [2], [3]

Utifrån ovanstående meningsutbyte utspelade sig följande mail mellan mig och examinatorn:

2025-02-18

“Hej [Examinator]! Jag skulle vilja be om ett förtydligande angående betygsmotiveringen. Jag är nöjd med betyget, så min fråga rör inte det, utan snarare hur jag ska tolka och förstå din återkoppling för att utveckla mitt akademiska tänkande, min rättsvetenskapliga metod och mitt skrivande. Jag har nämligen svårt att dra nytta av, konceptualisera och förstå din feedback.

1.      “Aim and method (3) The aim is clearly stated and the method is described in a very good way.”

Jag förstår att syftet och metoden beskrivits på ett bra sätt, men jag undrar om det finns något jag kunde ha gjort för att förbättra denna del ytterligare?

2.      “Use of legal sources and grounding in relevant research (3) Legal sources have been used in a very good way.”

Jag tolkar detta som att jag har gjort välgrundade val av rättskällor, men jag undrar hur jag kunde ha använt de valda rättskällorna ännu bättre i relation till uppsatsens syfte? Hade du någon specifikt du tänkte på i åtanke?

3.      “Relevancy and deeper understanding (2) It is a very relevant topic, discussions are also relevant but there is an imprecise use of concepts which reflects the description of the problem as well as the analysis”.

Detta är den del av betygsmotiveringen jag har svårast att förstå och där jag skulle behöva mest vägledning. Jag har analyserat formuleringen men kan inte riktigt förstå vad som avses. Är det konceptet judicial independence som är otydligt och behövde förfinas? Skulle du kunna konkretisera vad du syftar på här?

4.      Language, formalities and structure (2) Language is good, as well as formalities and the structure. Different ways of referring to sources is however being used.

Jag är osäker på vad som specifikt är fel i min referenshantering. Jag är medveten om att det finns vissa formalia fel, men kan du ge något konkret exempel vad du syftar på vad det gäller brist på olika hantering av referenshanteringen. Jag har följt mallen så noggrant jag kunnat, och utan specifik återkoppling riskerar jag att upprepa samma misstag i framtida uppsatser.

5.      “Argumentation and independence (3) The arguments and analysis shows a relatively high level of independence.”

Återigen, gällande punkt 1 – fanns det något specifikt du tycker att jag kunde ha förbättrat?

Jag uppskattar verkligen din tid och hjälp med detta! 

Mvh

/X”

2025-02-18: Svar

“Hej X,

Jag kan göra ett försök en lite snabb förklaring nu av vad som avsågs:

1. Det hade varit önskvärt med ett mer tydligare ”hur” du använt källorna, hur den internationella rätten passar in i den svenska rättskälleläran. Vad gäller syftet så är forskningsfrågorna något ”större” än vad huvudsyftet är.

2. Källorna är i det stora hela bra, och det är ett stort material. Det blir lite spretigt i en sån här kort uppsats, doktrin hade kunnat användas för att knyta ihop det.

3. Det gäller främst andra delen av ditt syfte, där sambandet mellan domen och slutsatserna blir otydlig bla då begrepp som tex ”external influences” och ”political preassure” inte tydligt kopplas till domen och den situation som följde av domen kan bero på flera olika saker.

4. Du använder flitigt fotnoter, men ibland även paranteser när du refererar.

5. Hade varit önskvärt med en mer nyanserad argumentation utifrån den dom som utgör förutsättningarna enligt syftet.

Hoppas det blev lite tydligare.

Vänligen

[Examinator]”

Källa: [1]

Sammanfattning: Jag använde mitt mandat för att belysa ett strukturellt problem i kursen – den bristfälliga återkopplingen på examensuppsatser – och drev frågan sakligt, respektfullt och målinriktat tills jag fick ett faktisk gensvar. Jag är inte helt nöjd med examinatorns återkoppling men jag nöjer mig med att stanna där. Mitt agerande bidrog till att åtminstone väcka medvetenhet till utbildningsansvarig och kursansavarig om ett förbättringsbehov på programmets återkopplingsprocess.

Boksammanfattning: Från min sida skranket (2014) - Carl-Oskar Klint

Allmänt

Boken handlar om författarens reflektioner efter 30 år som verksam advokat. Författaren beskriver att syftet med boken är att "berätta något om vad jag har upplevt" och även att "komma in på några stickspår för att ge min bild av vissa företeelser" (s. 9).

Jag tycker att boken är delvis upplysande och en frisk fläkt, särskilt när författaren reflekterar över sitt tidiga beslut att sluta med straffrätt och istället ägna sig åt civilrätt. Förutom detta, och några andra små insiktsfulla glimtar om advokatens roll och de utmaningar som kan uppstå, anser jag dock att boken inte är värd en hel genomläsning. Detta beror delvis på att boken innehåller för många återberättade historier – om du inte är mycket intresserad av advokat- och ombudsrollen. Annars räcker det gott att läsa min sammanfattning nedan av det jag fann mest värt att ta med sig.

Boksammanfattning:

  • Tog juristexamen 1974 (s. 10).

  • En kort sammanfattande reflektion om sin tid som notarie i Mölndalstingsrätt och skillnaden mellan att studera å praktisera juridik: “Det var en härlig början på yrkeslivet. Där fanns en familjär stämning och jag fick roliga, skiftande arbetsuppgifter. Men det var också något av en chock när det gick upp för mig hur lite jag kunde om juridikens tillämpning i praktiken. Studierna på min tid ägnades lite väl mycket åt att t.ex. analysera skiljaktiga meningar i Högsta domstolens domar, på bekostnad av kunskaper om det praktiska” (s. 10).

  • Reflektion kring notarietid, mentorskap och domarrollens betydelse i förlikning: “Lagmannen var den sympatiska Carl-Anton Spak. [...] Han var omtyckt av alla, särskilt oss notarier som han uppmuntrade och stärkte i våra gryende juristegon. [...] I Norrköping fick jag en fantastik mentor i min verksamhet framöver, rådmannen Tod Widebeck. Hans inspiration och vägledning har jag haft glädje av livet igenom. Han levde efter devisen att som domare skriva enligt de tre E:na: enkelt, entydigt och elegant. Jag kom sedermera under min tid som advokat att - med olika motpartsombuds goda minne anlita honom flitigt som medlare i olika infekterade och svåra mål [...] Tod inledde alltid med att lägga borta titlarna och uppträda inbjudande och jämbördigt, vilket förde med sig att de tvistande parterna fick förtroende för honom. Det verkade som om de lyssnade på hans råd ungefär som en nära vän. Han lyckades förlika samtliga de fem tvister jag med motpartsombudens godkännande anlitat honom för att medla i. Utan tvekan var detta till gagn för parterna.” (s. 11)

  • Enligt hans erfarenhet som advokat bör medling krävas oftare – kanske till och med krävas: “Enligt min uppfattning borde medling ske oftare än vad som nu är fallet, och kanske borde vi advokater i större utsträckning informera våra klienter om möjligheten [...] Alltför ofta upptäcker parterna för sent hur otroligt dyrt det blivit att processa [...] Kanske vi rentav borde ha obligatorisk medling i vissa fall, så att medling måste ske innan mål tas upp till prövning.”  (s. 11)

  • Reflektioner kring vårdnadsmål utifrån kollegors erfarenheter: “Jag har aldrig åtagit mig uppdrag rörande vårdnad, men har genom kollegor hört om hur makar - som tidigare älskat varandra - kan bedriva hänsynslös smutskastning för att vinna i rätten. Påståenden om misskötsamhet är legio, liksom att barnen skulle ha misshandlats. Än värre har det i några extrema fall påståtts att mannen begått incest”. (s. 11-12).

  • Förslag på nämndemanreform: “det borde räcka med en nämndeman i första instans och att juristdomaren har utslagsröst.” (s. 16).

  • Efter tingstjänstgöringen började han år 1976 arbeta som fiskal vid Kammarrätten i Göteborg (s. 16). År 1978 fick han anställning vid advokatfirman Malmström och Malmenfelt. "Bure Malmström var dess chef. Han tillhörde den gamla skolan som satt med klockan på morgnarna och prickade av de anställdas ankomsttid. Denna byrå ägnade sig uteslutande åt fastighetsrätt" (s. 20).

  • Hur han fick anställning hos Henning Sjöström och hur det var att arbeta på en välkänd advokatbyrå: ”Efter tre år blev jag advokat. Jag kände då att jag ville ägna mig åt annan juridik än fastighetsrätt. Det lockade mig särskilt att få pröva brottmål. Då hade jag en god vän som arbetade hos Henning Sjöström, som ordnade en lunch med denne på Operakällaren. Efter lunchen var jag anställd. Jag antar att hans intresse för mig delvis berodde på de otaliga tvister han haft med Bure Malmström i dennes egenskap av samfundets ordförande och att det inte var utan glädje i hatten att kunna ta över en utbildad advokat från denne. Henning erbjöd mig mycket generösa villkor, bl.a. delägarskap.” (s. 27). “[...] Ganska snart insåg jag att mitt byte var en fullträff på många sätt. [...] Hennings skickliga hantering av olika uppseendeväckande mål förde med sig att han var en ‘Rainmaker’ – en advokat som får väldigt många klienter – av sällan skådat slag. Utan tvekan var han den mest kända advokaten i Sverige. Därför hörde klienter av sig från Ystad till Haparanda i olika angelägna ärenden. [...] [Henning] krävde samtidigt att alla gjorde sitt bästa för att vinna dem. Detta ledde till en god stämning och framåtanda. [...] Samtidigt möttes man av en förväntan när man infann sig på en förhandling i landsorten och kom från Juristhuset. Självklart bidrog detta till att vi förberedde oss noggrannt. [...] Ibland styrde slumpen vem som fick förmånen att uppträda i något av de allra största målen i Sverige (de flesta sådana hamnade hos Henning). Det gav i sin tur sådant eko att den tursamme advokaten i regel fick sitt stora genombrott.” (s. 29).

  • Om hans första brottmål: “Redan första veckan ringde Henning Sjöström på interntelefonen och bad mig komma ned till sitt rum. Han berättade att han kontaktats av en upprörd familjefar, vars son blivit häktad, misstänkt för häleri. Både far och son var missnöjda med den advokat som rätten hade förordnat som offentlig försvarare [...] Väl på plats visade sig inte vara en alltför omfattande egendom som tillgripits. Jag kände mig ganska besvärad under förhandling, då den entledigande advokaten satt längst ner i salen och surt övervakade det hela. Efter att rätten hållit enskild överläggning kallades berörda parter in i salen för meddelande av domen. Denna löd bl.a. att min klient omgående skulle försättas på fri fot. Klienten och särskilt fadern blev oerhört glad, han rusade fram och kramade mig hårt. Han var orakad så jag kände hur det stack i den högra kinden. Plötsligt började han plocka upp hundralappar ur fickorna och stoppa på mig alldeles framför rättens ledamöter. Jag kände mig mycket obekväm och återlämnade demonstrativt sedlarna, samtidigt som jag förklarade att jag inte kunde ta emot dem. Väl åter på kontoret påföljande dag, sökte jag upp Henning och berättade vad som hänt. När jag kom till händelsen med de återlämnade sedlarna, sade han på sin kräva norrländska: ‘Det var dumt gjort! Gåvor får man ta emot’: (s. 27-28). 

  • Hur han på anekdotiskt viss beskriver den sällsynta talangen som advokaten Henning Sjöström hade: “Henning hade en sällsynt förmåga att nå framgång i sina mål [...] Bo Thorén berättade att Henning önskats hans biträde i ett ärende där den legendariska restaurang mannen Tore Wretman kände sig besviken efter att ha sålt sina livsverk Operakällaren, Riche och Stallmästaregården för villigt till tre anställda. [...] Henning begärde en omförhandling av avtalet och sammanträffade med köparsidan [...] Bo berättade att mötet blev helt misslyckat, då köparsidan helt enkelt hävdade att bindande avtal träffats [...] Efter mötet framförde Bo sin pessimistiska synpunkter om möjligheten att göra någonting åt saken till Henning. [...] Henning sade då överraskande nog att ett nytt möte skulle ordna så snart som möjligt. Vid detta inledde Henning med att berätta om hur Tore Wretman, efter hela fem års renovering av Operakällaren, erbjöd [tidigare anställd] att bli kökschef. Detta samarbete ledde till att Operakällaren blev den ledande restaurangen i hela Norden. Han frågade [den tidigare anställde] om inte allt detta bidragit till att han först blev hovköksmästare och fem år senare hovtraktör. Henning berättade också om hur mycket Tore hade uppskattat deras samarbete. Stämningen blev ytterst känsloladdad och till slut föll [den tidigare anställde] i gråt. Efter en stund erbjöd sig köparsidan att erlägga en tilläggsköpeskilling på en miljon kronor. [Mot Ombudet] kunde då inte behärska sig, utan framförde i upprörda ordalag att man som advokat inte borde bete sig på detta sättet. Henning replikerade: “Om man ser till resultatet, undran jag vem som företrädde sin klient bäst!” (s. 33).

  • Om när en försvarare kan behöva göra sin egen utredning, om hur det kan vara att få utstå hot och om hur det kan te sig om att få en trogen klient: Hans klient drev en pub i Södertälje. Vid ett tillfälle tvingades klienten att: “[...] avvisa en allt för upprymd besökare med dåligt ölsinne. Det skedde ganska sent på dygnet [...] [Klienten] skulle bege sig hem, stod den avvisade gästen på pass och kastade sig över honom. [Klienten] lyckades dock värja sig. Antagonisten föll då baklänges, slog huvudet i trottoarkanten och skadades mycket allvarligt. Ambulans tillkallades och skadan visade sig så svår att mannen blev förlamad. [...] Åtal väcktes mot [Klienten] för grov misshandel och vållande till kroppsskada. [Klienten] kontakta Juristhuset och ville ha Henning som försvarare. Av tidsskäl kunde Henning inte åta sig uppdraget, utan rekommenderade istället mig. Vid en första genomgång av förundersökningen observerade jag att alla omständigheter kring händelsen inte var tillfredsställande utredda. [...] Jag gjorde en egen kompletterande undersökning. [...] Endast några dagar före den utsatta huvudförhandlingen kontaktades jag per telefon på kvällstid mitt hem av en person som påstod sig vara anförvant till den skadade. Han började ställa frågor rörande min familj, hur gamla mina barn var etc. på ett sätt som var ytterst hotfullt och obehagligt. Jag kontaktade Henning om samtalet och han stöttade mig genom att hänvisa till den rådande statistiken att sådana hot sätts i verket i endast någon procent av fallen. Efter samråd med min hustru fattade jag mod till mig och beslutade att fullfölja uppdraget. Vad hade jag då fått fram genom min undersökning? Hos SMHI kontrollerades vilka klimat- och väderförhållanden, som rådde den aktuella natten. Det visade sig att vädret från att ha varit kallt, saligt om på ett sätt som medfört blixthalka på de ställen där det funnits snö på marken, vilket var fallet här. Jag undersökte också vilken typ av skodon den skadade hade haft på sig och det framkom att han burit cowboy boots - en typ av ridstövlar i läder. De är inte ens vid normala förhållanden betjänta att gå i med sina kraftigt sluttande klackar. Med dessa omständigheter redovisade, delade domstolen min uppfattning att en själv vållat olyckan. [Klienten] hade endast satt upp sina armar för att värja sig, varvid den anfallande mannen så att säga föll på eget grepp. Hans berusade tillstånd i förening med halkan och de olämpliga skorna medförde att benen försvann under honom och att han som en olycklig följd av fallet slog huvudet i trottoarkanten. [Klienten] friades [...] Detta ledde till något oväntade följder för min del [Klientens] stora släkt hade en hus advokat. [...] Alltnog kom det en dag ett bud från [denna husadvokaten] med en diger bunt av handlingar. Det visade sig vara ett tiotal olika civilrättsliga ärenden, som alla hade ursprung i [Klientens] släkt och dess överhuvud. Jag var inte ens tillfrågad, utan plötsligt kom alla dessa ärenden högst oväntat över till mig! Självfallet hade jag inget att erinra mot detta, men det var en ganska märklig händelse med hänsyn till att det handlade om helt andra saker än det försvarsuppdrag jag just fullgjort.” (s. 37-39).

  • Om sin första och sista gång att försvara en mördare: “Sommaren 1982 [...] Henning ringde mig och frågade om jag var beredd att åta mig ett mordförsvar. ‘Nu har du möjligheten att få ditt riktiga elddop’, sa han. ‘Det är först när man haft ett ‘Crime Capitale’ som man verkligen kan kalla sig försvarare'. Jag godtog förslaget - om än med viss tvekan .Det följande är inte det minsta uppbyggligt, men jag har valt att ändå berätta det för att ge en bild av vad en brottmålsadvokat kan få uppleva. Bakgrunden var att paret [...] levt ett lyckligt liv tillsammans i mer än 10 år. De bodde i en söderförort i Stockholm i ett litet 1950-talshus som [klienten] lagt ner stor möda på att rusta upp. Plötsligt en dag inträffade en händelse som ställde tillvaron på sin spets. [Klienten] kände sig dålig, besökte läkaren och fick efter diverse provtagningar beskedet att han led av en obotlig cancersjukdom och hade mindre än ett år kvar att leva. Parets relation efter detta besk blev mycket ansträngd. [...] [Makan] bekymrade sig mycket över hur hon skulle klara sig efter [klientens] frånfälle [...] medan [klienten] mera tänkte på sin egen situation, han skulle ju dö. [Klientens] tillstånd försämrades alltmer och jag kan inte tro annat än att detta även påverkade hans mentala hälsa. Han uppträdde alltmer obehärskat och svartsjukt. Särskilt oroade han sig över om [makan] när han var borta omgående skulle skaffa sig en ny man. Relationen dem emellan blev allt sämre och en dag utbrast makan att hon inte längre stod ut och att hon ville skillnad. [Klienten] blev mycket upprörd [...] Till slut tappade han fullständigt kontrollen och kastade sig över makan, när hon precis lagt sig för att sova. Med all kraft tog han stryptag om, hennes hals [...] För sent insåg han vad han gjort och hans försök att väcka henne till liv var förgäves. Slutligen valde han att kontakta polisen och anmäla sig själv. [...] [Klienten] ville till en början inte ha någon offentlig försvarare. Sedermera, när åtal väcktes, ändrade han sig och vände sig till juristhuset varvid Henning rekommenderade mig. [...]  Förhandlingen skedde en dag i mitten på juli [...] vid min sida satt [Klienten] som nu blivit allt sämre, vilket inte minst framgick av att hans ansiktshud gulnat. Åklagaren gjorde sin sakframställning [...] Att under dessa förhållanden ta del av bilder på den stackars mördade kvinnan var någonting av det absolut värsta jag varit med om. Det var bara med yttersta ansträngning jag kunde hålla tillbaka illamående. Saken befanns uppenbar och [Klienten] fälldes till ansvar. Mitt yrkande om att han skulle genomgå en rättspsykiatrisk undersökning bifölls. Med [klientens] alltmer försämrade tillstånd drog den undersökningen tu på tiden och kunde inte avslutas innan han avled. Först en tid därefter kom min reaktion över vad jag varit med om. De fruktansvärda bilderna återkom i mina tankar och även bilden av den svårt sjuke och djupt ångerfull mördaren. Inte heller infann sig någon känsla av att jag utfört något stordåd genom att försvara en person som gjorde det mest förbjudna. [...] Händelsen gjorde att jag bestämde mig för att aldrig mer försvara en mördare. (s. 40-42).

  • Om varför han sedan slutade att med att jobba med brottmål: “Vad var då orsaken till att jag några år senare inte ville fortsätta med brottmål? Till en början ska sägas att brottmålen hade en spänning och nerv i sig som tvistemålen inte kan uppbringa. På frågor om skillnaden att agera i olika mål brukade jag svara att med brottmål hade jag roligare saker att berätta när jag kom hem. En annan sak som kännetecknar brottmål är att de kräver mindre förberedelser och därmed mindre arbete än vad tvistemål i regler kräver. Jag sticker ut hakan mot brottmåls kollegor, men det är ingen tvekan om att det är betydligt bekvämare att gentemot åklagarens påståenden framföra olika invändningar och teorier, som man egentligen inte behöver styrka. Det är ju ändå åklagare som har bördan att bortom rimligt tvivel bevisa den åtalades skuld. Många av brottmåls kollegorna nöjde sig med att läsa igenom förundersökningsprotokollet för att därefter infinna sig i rätten. Det hände också att några enstaka försvarare inte ens bemödade sig med att göra detta. [...] Mina skäl att lämna brottmål bakom mig var egentligen två. Det första var att jag hade svårt att kombinera ett större brottmål med tvistemålen. De senare krävde sådana arbetsinsatser och kontakter med klienter och tilltänkta vittnen, rättsutredningar etc. att jag omöjligt kunde en längre tid kunde avsätta tre dagar i veckan för ett större brottmål [...] Det andra och mer avgörande skälet till att upphöra med brottmål var att jag började ifrågasätta om jag var lämplig att försvara vid brott av särskilt svår karaktär. Exempel på detta var en suput som misshandlat sin kvinna brutalt. Åsynen av bilderna på henne i polisens förundersökningen var skrämmande! Hur kunde någon bete sig så svinaktigt? Den enda förklaringen som kunde ges var att han missbrukade alkohol och att han i berusat tillstånd blev patologiskt svartsjukt. Hans sak blev inte bättre av att han nekade till gärningen och påstod att hon fallit i en trappa. Inställningen var inte särskilt trovärdig, men han var orubblig när jag försiktigtvis antydde detta. [...] Jag fick verkligen stålsätta mig vid genomgången av förundersökningen och söka påvisa att det inte kunde uteslutas att skadorna uppkommit på det sätt han hävdat. Kvinnan hördes som målsägande, men hon mindes ingenting av händelsen. [...] När han väl avtjänat straff var det dags igen. Samma kvinna hade välkomnat honom med öppna armar och trott sig kunna omvända honom. Men det hela upprepades, den här gången ännu allvarligare. Han begärde på nytt mitt försvar vilket jag dumt nog åtog mig. Bilderna på den misshandlade kvinnan var ohyggliga. Jag hade svårt att inte bli illamående vid granskningen. Plötsligt slog det mig under förhandlingens gång att bredvid mig satt en fullkomligt avskyvärd person, som jag inte kunde känna den minsta sympati eller förståelse för. Mitt förakt växte i takt med förhandlingen fortskred. Saken gjorde inte bättre av att han var i ett bedrövligt utsupet skick och luktade hemskt. Ju mer min avsky växte, desto mer gled mina tankar in på att jag försummade annat jobb som kändes mer angeläget och dessutom gav bättre timersättning. Det krävdes ett stort mått av självbehärskning att försvara detta vrak till människa och jag vore oärlig om jag påstod att jag gjorde ett bra jobb. Efteråt kände jag mig helt tom inombords och beslutade mig på stående fot att aldrig mer åta mig ett brottmål försvar. [...] Tidigare hade jag vid middagar eller i andra sammanhang mötts av den evigt återkommande frågan: ‘Hur kan du som advokat försvara en brottsling som har begått ett riktigt illdåd?’ Svaret var givet: alla brottslingar måste i ett rättssamhälle vara berättigade att erhålla ett försvar - oavsett hur allvarlig brottet är. Efter händelsen med kvinnomisshandlaren blev svaret detsamma. Dock lade jag till: ‘men inte av mig’. [...] Efter 1985 har jag inte åtagit mig ett enda försvararuppdrag.” (s. 50-55).

  • Om att ha tur att med rätt tidpunkt kunna påverka resultatet för en klient: “[Klienten] på Fårö hade en make [...] Han ägnade sig åt företagsamhet med mindre lyckat resultat, vilket ledde till att verksamheten gick omkull och försattes i konkurs. Då han engagerade sig i detta som fysisk person, ledde det till att alla hans tillgångar drogs med i fallet. Dessa inkluderade en ytterst attraktivt fastighet på Sudersand. Där fanns en permanentbyggnad som [Klienten] bebodde sedan makarna separerat. Konkursförvaltaren hade till [Klientens] förtvivlan bjudit ut fastigheten till försäljning. [...] Jag reste till Fårö så snabbt jag kunde och fick då av Karin veta att detta permanenthus och två gäststugor till stora delar hade bekostats av henne och att hon också kunde styrka detta med olika kvitton. [...] För att stoppa försäljningsprocessen, stämde jag raskt in konkursboet vid Gotlands tingsrätt med yrkande att få fastställt att [Klienten] hade en dold äganderätt till fastigheten. [...] En uppgörelse kunde därefter uppnås till villkoret att [Klienten] övertog fastigheten mot att hon övertog ansvaret för de banklån som belastade denna. [...] Endast ett par månader senare inträffade en händelse som gjorde [Klienten] än mer belåten med förlikningslösningen. Högsta domstolen meddelade nämligen 1984 en prejudicerande dom, som innebar att en dold ägare vid konkurs inte längre åtnjöt skydd för sina anspråk i förhållande till den öppne ägarens borgenärer. Det var naturligtvis en ren sinkadus att tvisten hann förlikas innan detta avgörande kom och extra roligt att jag hade turen att i sista stund kunna hjälpa [klienten] ur knipan” (s. 43-44).

  • Om oprofessionellt uppförande av motpartsombud och erfarenheten av att att så långt som möjligt undersöka hur god betalningsförmågan är hos motparten: “Tvistföremålets värde motiverade inte en hel skiljedomstol. [...] För att begränsa den ekonomiska risken föreslog jag motpartens ombud att vi skulle enas om en gemensam skiljeman - en hovrättslagman. [...] Därefter kallades det till ny förhandling. Väl där möttes vi av en motpart som i mitt tycke uppträdde mycket oproffsigt. [Motparten] och hans ombud hälsade endast på ordföranden innan mötet öppnades. [...] Vi fick framföra våra yrkanden från ömse håll. Därefter inledde jag min sakframställning. När den hunnit en bra bit på väg sträckte sig plötsligt [motparten] tvärs över förhandlingsbordet och stack till [Klienten] en handskriven lapp. Jag lät mig inte störas utan fullföljde min framställning, men när jag var klar kunde jag läsa lappen. Där stod i spretig stil: ‘Byt advokat’. (s. 57). [...] en månad senare kom domen och den gick oss tyvärr emot. [Klientens] bolag skulle därmed betala, dels [motparten] ombudskostnader, och dels själva skiljeförfarandet. [...] Då hände något oväntat. [Klienten] berättade för mig att hans bolag, som kort tid efter förhandlingen hade reglerat min arvode faktura, saknade medel för att betala vad skiljedomen innehöll. Han tvingades därför att omgående försätta bolaget i konkurs! Detta ledde i sin tur att [motparten] inte bara fick böra sina egna kostnader, utan dessutom betala skiljeförfarandet. [...] En annan lärdom som kan dras av detta är att så långt möjligt undersöka om det finns betalningsförmåga hos motparten, innan man drar igång en process. En vinnande dom kan man naturligtvis rama in och sätta upp som väggprydnad, men den tappar i övrigt sin mening när den inte kan verkställas. Efter den dagen blev jag betydligt mera försiktig i min verksamhet. Vid misstanke om dålig ekonomi hos motparten, rekommenderade jag alltid klienten att träffa en uppgörelse i godo. Det är självklart bättre att få en överenskommen ersättning - även om den är lägre än man tänkt sig - än att sätta allt på ett bräde och riskera att inte få någonting alls och dessutom svara för egna kostnader.” (s. 57-59).

  • Om de subtila råd man kan ge sin klient i ombudsrollen:

    • “Det dröjde inte länge förrän han fick ett nytt ‘gulduppdrag’, nämligen att första den av media nämnde ‘guldkungen’. Denne var en företagsam ung man som i inhyrt privatplan gjorde regelbundna turer till Schweiz och tog med sig stora partier guld hem. Någon guldhandlare måste ha känt av den illojala konkurrensen, fått upp ögonen för vad som skedde och sedan tipsat polisen. […] Jag fick vikariera för [hans kollega] och besöka ‘guldkungen’ i häktet. Han verkade tämligen obekymrad och visade mig stolt ett exempel på sin nyvunna rikedom - en Rolex klocka där visartavlan var omgärdad av briljanter. Den hade minsann kostat mer än 100 000! I vilken valuta glömde jag att fråga, men jag gjorde honom uppmärksam på att om han viftade för mycket med klockan kunde åklagaren få syn på den och ta den i beslag, med risk för förverkande i händelse av fällande dom.” (s. 30).

    • “Skatteverket beslutade att omgående av honom fordra 900 000 kronor i retroaktiv moms. Inte nog med det - beloppet skulle betalas omgående vid äventyr av utmätning och exekutiva åtgärder. [...] Han kontaktade mig och berättade om sina problem. Jag erbjöd mig att biträda honom vid en förhandling med kronofogden för att uppnå ett anstånd. [...] Tidpunkten infann sig och jag var på plats när [Klienten] kom åkande i en stor Rolls Royce med privatchaufför för den gemensamma färden till kronofogdemyndigheten i Solna. Han var lyhörd för mitt försynta påpekande att han kanske borde parkera några kvarter från kronofogdens lokal. Väl framme lyckades vi nå en betalningsanstånd genom att [Klienten] ställde säkerhet för skulden. Därefter följden en lång process i skattedomstolarna och den påförda skatten kunde till [Klientens] glädje halveras. Detta ärende gjorde mig till [Klientens] ‘husadvokat’ och jag hjälpte honom under en lång följd av år. Han kunde ibland ringa mig på kvällstid i bostaden.” (s. 60-61).

  • Om hans klient som fick en hjärnblödning när avtalet väl hade undertecknats: “Den gamle doktorn hade blivit bitter och magsur på gamla dar, på det sätt som gamla män ofta blir när de får ålderskrämpor och känner sig nonchalerade och icke behövda av sin omgivning. Doktorn bebodde en stor villafastighet i Djursholm. Denna del ägdes med en något yngre bror. [...] Det hade fungerat väl, men när brodern flyttade därifrån till ett äldreboende ville ena av hans döttrar överta lägenheten. Därför behövdes vissa kompletterande avtal noggrant reglera detta [...] Någon tid därefter infann jag mig tillsammans med brodern och dennes dotter för att diskutera det presenterade förslaget. Motparten hade inget eget ombud närvarande, men biträdde av hustrun och ett av sina barn. Våra diskussioner inleddes i god anda och efter att mycket noga  på tomtkartan ha gått igen hur det gemensamma nyttjandet skulle gå till, lästes avtalet igenom och skrevs under. Plötsligt verkade ´det som om doktorn kom på något han förbisett eller var missnöjd med. Hans humör svängde på en gång och han reste sig upp, märkbart irriterad. Han började peka på en punkt på tomtkartan, medan han ivrigt försökte säga någonting utan att få fram ett ljud. Pekande fortsatte fram och tillbaka och hans finger påminde osökt om näbben på en hackspett. Plötsligt stannade han mitt i en rörelse och vi hörde en djup suck. Han stirrade rakt ut i tomma intet och stod orörlig som en staty.  Vi förstod alla att någonting allvarlig hade inträffade och skyndade till hans hjälp, [...] Ambulans tillkallades och han fördes till sjukhus. Påföljande dag fick vi veta att han avlidit på grund av den hjärnblödning han drabbats av inför vår våra ögon! Det var utan tvekan det mest omskakande jag varit med om i min verksamhet.” (s. 107-108).

Boksammanfattning: Vem fan är du? (2021) - Peter Althin

Allmänt

Boken handlar främst om författarens egna reflektioner kring sina erfarenheter som jurist och försvarare under åren 1969–2016. Är du intresserad av försvararrollen kan denna bok vara värd att läsa, och den kan även ge en intressant inblick i ombudsrollen.

Jag kan börja med att säga att det inte är en särskilt bra bok, men den erbjuder ändå några värdefulla insikter i försvararrollen och hur en advokat i detta fall ser tillbaka på sin karriär och värderar sina erfarenheter. Bokens största styrka är ärligheten med vilken författaren beskriver sina misstag i livet, till exempel sin oförmåga att hitta balans mellan karriär och familjeliv. Trots framgången som advokat var han kanske inte lika framgångsrik när det gällde att förena yrkeslivet med familjen som belyses med följande citat ur boken: ”Skulle jag gjort samma val idag? Vet inte! Jag borde ha hittat en bättre balans mellan arbete och familj och tydligare lyssnat in andras behov. Den gyllene medelvägen. Men jag nådde aldrig dit. [...] Varför fann jag den inte? [...] Många i min generation visste inte bättre. Vi ifrågasatte inte på det sätt vi borde ha gjort, istället borrade vi ner våra huvuden och körde på. Säkert i tron att vi var oumbärliga.” (s. 202) ”Men allt är inte kamp. Jag känner stor tacksamhet för hur livet blev.” (s. 206)

Boksammanfattning:

  • Författarens inre motivation: Under gymnasietiden drömde författaren om att bli försvarsadvokat och kämpa för samhällets utslagna, utsatta och svaga (s. 20). Efter juristexamen hade han länge planer på att börja forska, en dröm som snabbt avskräcktes när han upptäckte de baksidor som präglar akademin: ”Alla var tvungna att hålla sig vän med rätt personer för att komma ifråga för akademiska titlar och samtidigt hitta en egen väg. [...] Blotta tanken på lismerier fick det att vända sig i magen på mig. Tankarna på forskarkarriären försvann därför ganska snabbt” (s. 54–55). Samtidigt fortsatte han att söka tingstjänster, men hade även planer på att studera ekonomi, något han precis hann påbörja våren 1969 (s. 76–77). Kärnan i hans motivation var en stark vilja att kämpa för rättvisa och lika möjligheter. Med juridiken som verktyg ville han stå i den svages ringhörna och försvara dennes rättigheter i ett samhälle som ofta upplevdes som fientligt. ”Visst ville jag tjäna pengar. Men pengar har aldrig varit avgörande för mig” (s. 96).

  • Han drömde om att bli försvarsadvokat under gymnasietiden och ville kämpa för de utslagna, utsatta och svaga i samhället. (s. 20) “Efter juristexamen hade jag under en period långtgående planer på att börja forska. Det var en dröm för mig [...] Men jag avskräcktes när jag såg baksidorna av det akademiska livet. Alla var tvungna att hålla sig vän med rätt personer för att komma ifråga för akademiska titlar och att samtidigt hitta en egen väg. [...] blotta tanken på lismerier fick det att vända sig i magen på mig. Tankarna på forskarkarriären försvann därför ganska snabbt (s. 54-55). “Jag fortsatte visserligen att ansöka om tingstjänster men hade samtidigt planer på att börja studera ekonomi. [...] Jag hann precis påbörja mina ekonomistudier våren 1969.” (s. 76-77). [...] Jag ville kämpa för rättvisa och lika möjligheter för människor. Med juridiken som verktygslåda var min strävan att stå i den svages ringhörna och kämpa för dennes rättigheter och möjligheter i ett samhälle som upplevts som fientligt [...] Visst ville jag tjäna pengar. Men pengar har aldrig varit avgörande för mig” (s. 96).

  • Hade sitt sista mål den 22 januari 2016. Och han uppskattningsvis arbetade sammanlagt ca 154 000 timmar att som jurist och advokat: “En normalarbetsvecka varade 70 timmar, och jag hade i genomsnitt fyra veckors semester per år som dock ofta avbröts av att jag tog på mig olika uppdrag. Antal sjukskrivningar går att räkna på en hand och några vab-dagar har jag aldrig ansökt om. När det var dags för helg fick jag ofta migrän. Huvudvärken försvann inte förrän det var dags att jobba igen. Så här höll det på i stort sett varje helg.” (s. 194)

  • Intresset för juridiken: “En anledning till att jag började intressera mig för juridik var att jag under 50-talet tog del av Vilhelm Mobergs synpunkter på den svenska rättsrötan och hans pamflett gällande Haijbyaffären och den republikanska idén. En ännu större anledning var den uppmärksammade domen 1948 mot amerikanen Caryl Chessman som mot sitt nekande dömdes till döden [...] Det var inte så mycket skuldfrågan som upprörde. Det handlade i stället främst om att förstå hur dödsstraffet kunde finnas i USA [...] Jag kunde helt enkelt inte (och kan fortfarande inte) förstå hur en stat som propagerar icke-våld har dödsstraff. Men det handlade också om att förstå varför Chessman inte fick ett bättre försvar och varför han tilläts försvara sig själv (s. 68) [...] Han hade svårt att hitta bra advokater. Hade han haft ett bättre försvar hade han kanske inte dömts till döden. Jag såg detta som ett slags rättvisans lotteri”. (s. 69) [...] Ett ytterligare avgörande anledning till att jag valde juridikstudier bör i uppriktighetens namn nämnas. Det var den enda utbildning jag kom in på. Det enda som krävdes var studentexamen. Och det innebar att det var många som började läsa juridik, men också många som slutade. (s. 70). 

  • Började studera juristutbildningen 1962: Inledningsvis tyckte han att utbildningen var ganska trist. "Utbildningen var upplagd så att vi började med proppen (en grundkurs), sedan företagsekonomi och därefter nationalekonomi. Trista ämnen som inte uppmuntrade till vare sig fördjupning eller fortsatta studier. [...] Men sedan när jag började med straffrätt och processrätt, då jag var i Lund, kände jag att juridiken var något för mig. Att stå i en rättssal och försvara någon såg jag som oerhört spännande och utmanande. Det kändes lite som en tävling. En slags Davids kamp mot Goliat och jag ville stå på Davids sida och vinna mot jätten, staten”. Blev klar med juristutbildningen i december 1968 (s. 75). 

  • Om studietiden: “Många studenter festade mycket. Juridikstudenter utgjorde inget undantag i det avseendet. Den enda drogen vi använde var alkohol, vilket det dock ibland blev för mycket av.” (s. 70). 

  • När han tittar tillbaka på karriären ansåg han sig bäst som advokat i slutet av karriären (s. 21)

  • Trots sina framgångar i karriären så lyckades han inte skaka av sig rädslan av att inte räcka till: Att inte duga, att misslyckas. Och att denna känsla blev värre med åren vilket resulterade i att han mot slutet av sin karriär drog sig för att ta sig an uppdrag. Under sin karriär led han även av starka skuldkänslor om när han var med sin familj så hade han skuldkänslor för att han inte arbetade, och arbetade han så hade han skuldkänslor för att inte var med sin familj (s. 21).

  • Om hans erfarenhet att han fortfarande inte kan skaka av sig vissa förluster i sin karriär: “Jag minns rättegångar i vilka jag inte nådde framgång. Domar jag fortfarande inte kan förlikar mig med. Jag försöker skaka av mig dem. Men det går inte.” (s. 148). [...] Det har gått mer än trettio år sedan hovrättens dom men jag upplever fortfarande utgången som ett misslyckande. Jag gjorde allt jag kunde, men nådde inte ända fram och det grämer mig fortfarande (s. 154-155). 

  • Har totalt försvarat ca tjugotal personer misstänkta för mord i sin karriär och att han under sådana typer av åtal känt en större press som försvarare: "Varav hälften av dessa har lett till en friande dom [...] Det går inte att förneka att jag känt en större press på att prestera i detta fallen. Det är så att säga mer som står på spel.” (s. 176)

  • Kom inte in på notarietjänstgöring p.g.a. för dåliga betyg (s. 26 och 75): Under hösten samma år som han tog sin juristexamen skickade han in flera ansökningar till tingsrätter. Helt förvånad var han inte av att inte få notarieanställning. “Domstolarna var då, precis som nu, helt fixerade vid betyg”. (s. 76). “Varken självkänslan eller självförtroendet var på topp under denna period” (s. 76).

  • Hur han till slut halkade in på advokatyrket och tilltog ett knep för att få anställning: Såg en annons i Dagens Nyheter där en advokatbyrå i Stockholm sökte en biträdande jurist. Annonsen kunde inte komma mer lägligt enligt honom. “Advokatbyrån Nils-Erik Lundin sökte en biträdande jurist med intresse för erfarenhet av sjörätt. [...] Jag hade förvisso inga som helst kunskaper i sjörätt. Men tänkte att det nog inte spelade så stor roll.” (s. 77) “[...] Någon vecka efter att jag ansökt om tjänsten, utan att ha fått svar, ringde jag till advokatbyrån för att höra mig för om hur ärendet förlöpte. [...] Jag harklade mig lite försiktigt och försökte låta så vuxen och erfaren på rösten jag bara kunde. Jag minns att jag försökte tona ner min skånska dialekt. [...] En gladlynt sekreterare svarade [...] och sa att advokat Nils-Erik Lundin var i rätten under dagen. Jag förklarade mitt ärende att jag sökt arbete hos advokat Lundin och att jag av en händelse skulle befinna ig i Stockholm veckan därpå om advokaten då hade möjlighet att träffa mig en liten stund. Jag visste det var vågat att nästintill kräva att få träffa honom [...] Det kändes som om hon hade genomskådat mitt tafatta försök att verka världsvan. Jag hade bluffat och min bluff var nu synad (s. 79). [...] “Det dröjde bara några dagar innan sekreteraren ringde tillbaka och lät meddela att advokaten Lundin hade möjlighet att träffa mig torsdagen veckan därpå. [...] Jag fick övertala min mamma om att hon måste köra mig upp till Stockholm (s. 80). […] Mycket av anställningsintervjun blev det inte. Han berättade att det var tvåhundrafemtio personer som sökt tjänsten men att ingen annan än jag hade ringt och bett att få träffa honom. Och det tyckte han var så positivt att han redan där och då kunde tänka sig att anställa mig men att det fanns två problem: han inte kunde hjälpa till med bostad och vad gällde lön var han tveksam om det överhuvudtaget skulle utgå någon. [...] Det där med lönen var emellertid ett större problem. Jag var trots allt tvungen att äta och jag hade dessutom studielån att börja betala tillbaka. Efter viss diskussion  - som jag förträngt innehållet av- bes advokat Lundin sig för att anställa mig som biträdande jurist med en lön om tvåtusen kronor per månad. Två tusenkronor per månad den första juli 1969 var inte så mycket pengar men jag tackade ja efter att Nils-Erik gjort tydligt för mig att flera av de andra som sökt tjänsten varit villiga att arbeta utan någon lön alls. Ett måhända ännu starkare skäl till mitt svar var att jag ju inte var överhopad med erbjudande. Nils-Erik var faktiskt det enda jag fick. Så mitt förhandlingsläge var milt uttryck svagt; eller bättre uttryckt - jag hade inget alls.” (s. 82).

  • Om när han fått sin första anställning i väntan på att få börja förberedde sig under tiden i att studera processrätt. Han reflekterar också om sina förstå gång han någonsin var i en rättssal var när han blev anställd: “Under denna tid grävde jag ner mig i böcker som handlade om processrätt. Jag hade naturligtvis studerat och tenterat ämnet under studietiden men kunskaperna satt långt inne. Inläsningen kunde handla om sådana fundamentala kunskaper som var man sitter under en rättegång beroende på om man är käranden eller svaranden men också om hur en rättegång bedrevs rent praktiskt. Jag kom inte ihåg mycket av den processrätt jag läst på universitet och ville för allt i världen inte skämma ut mig om jag ganska snart skulle företräda någon i domstol”. (s. 85). “Min första insats i en rättssal skedde andra dagen på jobbet. Nils-Erik sa till mig att jag måste vara i rätten i stället för honom i ett ärende där han var god man. Jag fick förklarat för mig att det inte var ett svårt ärende. Jag skulle bara anmäla mig till notarien i domstolen och säga att vi inte fått tag på den person Nils-Erik skulle vara god man för. Det var det enda jag behövde göra, infinna mig och säga att vi fortsätter att leta efter personen.” (s. 85) [...] Detta hela var över på några minuter [...] Sätt till tidsutdräkt och förberedelser är detta det minst omfattande mål jag haft. Kanske är denna “framgång” inte så mycket att skryta över. Men det var mitt allra första egna mål. Och det första målet glömmer man aldrig.” (s. 86). 

  • Om att få tilldelat sitt första brottmål på kort varsel och den panik han kände då om att inte vara förberedd: Blev antagen till Advokatsamfundet 1974 efter fem års praktik på en advokatbyrå åt Nils-Erik Lundin. (s. 26). Efter inträdet i advokatsamfundet (veckan efter) fick han förfrågan av sin mentor Nils-Erik Lundin om han kunde rycka in för honom på kort varsel i ett brottmål. Han blev panikslagen eftersom han ej heller aldrig tidigare jobbat med brottmål. Han hade en dag på sig att sätta sig in i fallet, vinna klientens förtroende och prestera i rättssalen. Något som han med facit i hand tyckte var en orealistisk, dumdristig uppgift som han borde han eller hans klient blivit utsatt för (s. 31-32). En viktig lärdom av detta trauma var att han inte aldrig skulle ha det så om han skulle fortsätta jobba som advokat. Till följd av detta skrev han ner “försvarsadvokatens valspråk” och “ALLTID FÖRBEREDD” på ett vitt papper med svart tuschpenna häftade upp på väggen i kontoret som fick bli hans motto (s. 33-34). 

  • Om arbetsbelastning och skuldkänslor under sin karriär: Helgarbete ingick oftast i uppdraget som advokat. Han hade oftast svårt att ta ledigt med vetskap om att hans klient kanske satt häktad och mådde dåligt. Satt klienten häktad tänkte han att det då alltid kunde vara ett ypperligt tillfälle att besöka honom/henne oavsett om det var på en helg eller heldag som julafton eller nyårsafton (s. 32).

  • Om hans mentor (advokat Nils-Erik Lundin): “Han var, vill jag påstå, en av de första brottmålsadvokaterna som inte enbart satt bredvid sin klient utan också riktigt tog till vara sin klients intressen. Han intog en betydligt mer aktiv försvararroll än vad som då var brukligt. Han verkade för att ta fram alla uppgifter och all information som talade för klientens sak. Det var Nils-Erik [Lundin], Henning Sjöström och ytterligare några advokater som hade denna mer aktivistiska syn på försvararrolen, ett synsätt som starkt bidrog till förnyelse av försvararrollen och till att försvarsadvokatens yrkesidentitet, anseende och betydelse förstärktes. [...] Jag påstår att han under 1960- och 1970-talet var Sveriges mest anlitade brottmålsadvokat. Han syntes emellertid inte medialt eller på andra sätt offentligt av den enkla anledningen att han inte ville synas. Han ville jobba i det tysta.” (s. 97). [...] Jag såg upp till Nils-Erik även om vi, som sagt, var mycket olika människor. En likhet var [...] Att vi delade samma uppfattning om hur målet att nå framgång skulle uppnås. Det fanns inga genvägar. Man måste jobba extremt hårt. (s. 98). [...] Den klassresa han gjorde sågs inte med blida ögon. De flesta advokater på den tiden hade så att säga juristeriet i blodet. Det var vanligt att familjemedlemmar, eller i vart fall, medlemmar i släkten, var jurister och hade olika befattningar i samhället. Inte sällan va de också ekonomiskt väl bemedlade”. (s. 98) […] Han gav mig en chans när ingen annan gjorde det. Jag gjorde mina misstag men han lät mig växa genom dem. Han tog mig under sina vingar och jag kommer aldrig glömma vad han gjort för mig och vad han betytt för mig” (s. 104). Fördelen med att vara anställd hos Nils-Erik Lundin som var en av Sveriges mest anlitade brottmålsadvokater var att det alltid fanns uppdrag (s. 35). “Jag kan inte nog betona betydelsen av denna ständiga tillströmning av försvararuppdrag. Jag var alltid i rätten och blev på kort tid en ganska erfaren advokat” (s. 35). 

  • Om att han hela tiden strävade efter balans mellan advokatrollen och familjelivet men aldrig lyckades efterleva det: “Min pappa betonade ofta betydelsen av att finna balans i livet. Att hitta en medelväg mellan familj och arbete. Den gyllene medelväg min pappa förespråkade har jag strävat efter, men aldrig riktigt lyckats finna.” (s. 98-99). 

  • Om hans första mer medialt uppmärksammade mål och egoistiska uttalanden han gjort i rollen: Riganakosmålet (s. 40). Hans klient misstänktes för att vara den största heroin langaren i Sverige. (s. 37). Rättegången blev uppmärksammad av massmedia och hårdbevakas av Expressen. Redan när rättegången inleddes tog tidningen ställning i skuldfrågan och enligt tidningen var hans klient skyldig. Althin skrev då ett inlägg till Expressen med rubriken “Expressen en fara för rättssäkerheten" som även var ett slags ett öppet brev till en journalist (Per Wendel) som utpekade hans klient som skyldig narkotikabrottsling med bild och namn på honom i Expressen  - till hans förvåningen och glädje publicerades inlägget i tidningen (s. 38-39). När domen meddelades 1981 stod han och journalisten närvarande i domstolen för att läsa domen på varsitt håll - hans klient fick åtta års fängelse. “När jag läst klart vände jag mig mot Wendel, såg på honom och sa att domen kommer att överklagas till hovrätten. Jag tillade att jag skulle se till att Riganakos friades helt från ansvar för grovt narkotikabrott. Just när jag sagt det ångrade jag mig. Det kändes inte bra. Jag brukade inte vara så kaxig, men vid detta tillfälle kunde jag inte låta bli [...] Svaret från Wendel lät inte vänta på sig. [...] Han sa till mig att om [hans klient] friades helt från ansvar för grovt knarkbrott skulle han äta upp sitt presskort. [...] Så här i efterhand framstår hela situationen naturligtvis som två alfahannar som ägnar sig åt tuppfäktning" (s. 40). “Domen överklagades och fallet prövades i hovrätten. Tre saker kommer jag särskilt ihåg från prövningarna i tingsrätten och hovrätten. Det första var åklagaren som i tingsrätten valde att inte vända sig mot domarna när han pläderade. I stället vände han sig mot åhörarna. Det hela såg mycket märkligt ut och jag har aldrig sett en åklagare agera på det sättet, varken förr eller senare. Det andra [...] var en av domarna i hovrätten som efter att ha lyssnat på ett av åklagarens vittnen utbrast: “Dessa sagoberättande turkar”. Det är sällan man live får höra ett så pass kränkande uttalande från en domare. Tanken var nog inte att jag skulle höra tillmälet men han sa det med lite för stark röst så orden kunde inte undgå mig. Och det tredje jag kommer ihåg var utfallet i hovrätten. [Hans klient], som visserligen dömdes för några mindre allvarliga brott, friades helt från grovt narkotikabrott. Jag blev aldrig inbjuden till middagen där Wendel skulle äta upp sitt presskort. Hovrättens dom lugnade emellertid inte Expressen. En hel bilaga ägnades åt att försöka påverka Riksåklagaren att söka prövningstillstånd [...] Utan att nå framgång. (s. 41). En konsekvens av denna rättegången var också att han för första gången blev inbjuden att medverka i ett tv-program för att diskutera målet. I programmet deltog bland annat även den dåvarande justitieminister Carl Axel Petri. “En konsekvens av framgången i Riganakosrättegången blev att många personer som var misstänkta för narkotikabrott begärde mig som försvarare. En ytterligare konsekvens var att jag från denna tidpunkt kom att bli intressant för media. Ett tidigt exempel på de var att jag en tid efter Rigankosrättegången skulle försvara en flicka i Gävle tingsrätt [...] Varpå en tidning skrev att flickan begärt narkotikadvokaten”’. (s. 42). “En annan epitet som tidningarna gav mig efter Riganakosrätteången var ‘kändisadvokaten’. (s. 43).

  • Angående förberedelse, klientens förtroende och upplägg innan huvudförhandling: Det är omöjligt att vinna en klients förtroende om personen inte vet att försvararen är förberedd. “Det går inte att illa förberedd och med andan i halsen springa från den ena klienten till den andra [...] Det räcker inte att förbereda klienten på ett bra sätt, det måste ske på det bästa sätt. En klients förtroende är något som jag som försvarare måste göra mig förtjänt av”. (s. 33). Noggranna och ordentliga förberedelser är det viktigaste man kunde ägna sig åt som advokat. Om förhandlingen var utsatt till klockan tio, så var han i domstolen klockan åtta. “Nitiskt kanske? Inte alls. För mig började en huvudförhandling alltid före utsatt tid”. I domstolsbyggnaden brukade han letade upp ett tyst och ostört ställe för att gå igenom målet. “Oftast blundade jag. Jag visste vad vittnet hade sett, hört och sagt. Jag visste vad åklagarna skulle föra fram för bevisning, bevisningens styrka och hur jag skulle bemöta argumenten. Jag visste precis hur jag skulle inleda när jag fick ordet och vilka omständigheter som skulle poängteras extra mycket.” Han brukade också memorera utvalda sidor i en förundersökning så att han under förhör eller under en plädering kunde hänvisa snabbt till vad någon sagt. Vid dessa tillfällena brukade han även metodisk visualisera sin egen språkrytm, frasering, intonation, betoning samt pausering. Väl inne i rättssalen såg han sig själv som: "dirigenten och rätten var min orkester”. (s. 13-14 och 33).

    Retoriska knep han har använt sig av eller sett andra använda sig av inne i rättssalen: 

    • Om retorikens betydelse i försvararrollen: “Jag var nog en av få jurister som i början på 70-talet fördjupade mig i retorik och särskild då retorikens betydelse för brottmålsprocessen. […] Jag hävdar att alla människor har en retorisk ådra som är mer eller mindre utvecklad, lite som ett bollsinne. Men att vi måste öva upp denna förmåga just i syfte att bli bättre kommunikatörer.” (s. 199). För mig handlar all konst om kommunikation [...] Jag ser faktiskt en motsvarighet i försvararuppdraget och i retoriken. Uppgiften att kommunicera med såväl klienten som domaren. Rätt frekvens och klienten kan bli frikänd, fel frekvens och denne kan få tillbringa lång tid bakom lås och bom. Jag menar inte att retoriken står över juridiken. Domaren har naturligtvis att följa givna lagar och regler men när det handlar om att slå hål på åklagarens tes om ett händelseförlopp inbillar jag mig att retoriken kan få stor inverkan. Större än vad en enskild domare kanske skulle erkänna.”

    • Utgångspunkt i retorik: “Det går inte att från början veta hur man ska övertyga rättens ledamöter. Jag tror på att förenkla så långt det är möjligt. (s. 145).

    • Hans kast med en tom patronhylsa i rättssalen: När han var försvarare för en av de tilltalade i Malexandermålet, där tre medgärningsman som öppnat eld mot poliser som resulterade i att två polismän dog. Eftersom åklagaren påstod att det var tre skyttar var det inte klarlagt vem av dem som hade avfyrat de dödande skotten. “Patronhylsorna låg utspridda över ett granskas stort område och dessutom hade utredarna och ambulanspersonalen gått omkring på platsen och kontaminerat den.”(s. 17). Hans klient och de två andra medtilltalade förnekade mord så var Althins uppgift att försöka så rimligt tvivel. Han återvände till fotografiet om patronhylsorna som låg utspridda på brottsplatsen i förundersökningsmaterialet och fick en idé: “Tänk om jag kunde få domstolen att inse att platsen en patronhylsa landar på inte med nödvändighet säger något om varifrån själva skottet avlossade, eller för den delen vem som skjutit. Jag kan väl inte ta med en tom patronhylsa in i domstolen och låta den studsa runt på golvet [...] Jo, det kan jag. En tom patronhylsa måste det naturligtvis vara [...] Jag vägde för och emot att genomföra idén [...] Vart ska tvivlet in i pläderingen i så fall? Ska jag ta med den i inledningen? [...] Den verkliga bilden av lagmannen som med gapande mun och förvånad blick följde patronhylsans färd i luften tills dess den landade några decimeter framför honom” (s. 17-19).

    • Åklagarens retoriska knep med de upphängda blodiga kläderna: Althin blev försvarare till Benny Lilja i det kända bankrånet där gisslan hade tagits och innan rånarna flydde hade de skjutit in i en polisbuss där poliser som satt i bussen blev svårt skadade. “När vi kommer in i rättssalen var det första jag såg blodiga polisskjortor, jackor och byxor tillhörande de skjutna poliserna. Kläderna var upphängda op en ställning, väl synliga för alla i rättssalen. För att förstärka effekten ytterligare hade ställningen med kläderna placerats framför domarbordet. Jag var alltså ganska ny som advokat och blev helt tagen av åklagaren retoriska grepp. Upplägget var lyssnade, måste jag erkänna. Ett retoriskt mästerverk samtidigt som det var förödande för försvaret. Inte minst hos domstolens ledamöter blev reaktionen påtaglig. Ingen hörde vad någon annan sa. Allas blickar var riktade på de blodiga kläderna. När rättens ledamöter tittade på skjortorna såg de på de tilltalade på ett allvarsamt sätt. Hade jag varit mer erfaren hade jag bett ordföranden att ta bort kläderna.” (s. 101-102).

    • Om att ha med en hockeyväska i rättssalen för att motbevisa åklagarens påstående om att hans klient ska ha använt en sådan för att kasta över relingen på Finlandsfärjan: “Åklagarens teori var att [hans klient] hade strypt målsäganden i hennes lägenhet den 14 november, packat kroppen i en hockeytrunk, förvarat trunken utomhus till den 19 november för att senare samma dag ha tagit med sig trunken ombord på en Finlandsfärja och väl ombord kastat trunken över bord i vattnet. (s. 150). I domskälet skriver tingsrätten att det inte fanns några bevis för att [hans klient] vare sig ägt den ishockeytrunk som [den försvunna kvinnan] eller den snara hon ströps med. [...] Ingen hade heller sett honom med trunken. (s. 151). [...] Det första jag gjorde var att införskaffa en exakt likadan ishockeytrunk som målsägande hittats i. Jag var sedan tvungen att få fram något att fylla trunken med som vägde i varje fall 60 kilo, som [målsäganden vägde]. Tanken var alltså att visa hovrätten det omöjligt för [hans klient] att lyfta trunken och kasta den över relingen. (s. 151-152). [...] Vid denna tidpunkt hade jag en prao på advokatbyrån, Kajsa, som var ungefär lika lång som målsägande och som vägde runt 60 kilo, [...] Efter lite betänketid kröp hon ner i trunken. Hon passade perfekt. Jag var övertygad om att hovrättens ledamöter skulle förstå det orimliga i åklagarens påstående. [...] Någon dag före hovrättsförhandlingen ville några av kollegorna prata med mig. Kajsa hade kontaktat dem. Hon var osäker på om hon kunde ligga still i trunken. [...] Jag fick tänka om. Jag införskaffade i stället 60 kilo potatis som jag lade i trunken varop den forslades till hovrätten med bud. (s. 153) Med hjälp av domstolens vaktmästare placerades den sedan mitt på golvet i salen där förhandlingen skulle äga rum. (s. 154)  [...] Efter ytterligare en konstpaus och ett svep runt i salen med blicken betonade jag det viktiga: att det inte gick att lyfta den, i vart fall inte att lyfta upp den en meter. Som för att understryka det självklara i påståendet inbjöd jag rättens ledamöter att göra ett försök. Det var ingen som nappade på erbjudandet men jag hade gjort ett litet märke vid ena hörnet på golvet och efter en paus kunde jag se att trunken hade rubbats några centimeter. Någon hade alltså lyssnat till uppmaningen och gjort ett försök. (s. 154).

  • Om en domare som kastade en penna mot honom i rättssalen och att aldrig acceptera övergrepp av en domare: “Reflexmässigt krängde jag med huvudet åt sidan just i rätt tid för att undgå att bli träffad. Metallpennan kom farande mot mitt ansikte, men missade målet och smällde i väggen bakom mig med full kraft. Domaren som kastade pennan mot mig var i 50-års åldern. Jag var en ung nyutbildad jurist [...] Det var min första större rättegång. Jag var kärandeombud i ett fastighetsmål (s. 73) [...] . Händelsen fick mig att fundera över mitt yrkesval. Är det verkligen så här det går till i svenska domstolar? [...] Det kändes alldeles förfärligt. Jag tvekade om juristyrket var något för mig. [...] Minnet av pennan är inte ett öppet sår längre men jag har aldrig riktigt kunnat distansera mig från det. Varför gjorde domaren så? [...] Vad som spädde på obehaget och gjorde det hela än mer kränkande var att det vid bordet satt två domare till, i en så kallad tresits. Och ingen av de två övriga reagerade. (s.90). [...] Om samma händelse mot förmodan hade inträffat tio år senare hade jag naturligtvis agerat på ett helt annat sätt. Jag skulle ha skällt ut honom och anmält honom. (s. 91). Min uppmaning till alla jurister - och övriga - är att inte acceptera övergrepp. Stå på er! [...] En bidragande orsak till att jag inte gav upp har att göra med att det inte dröjde länge innan jag hamnade i samma domstol igen, med samma domare - när motpartsombudet blev utsatt av domaren. Han blev också utskälld för att inte ha varit tydlig med grunderna för sitt yrkande. Han fick dock ingen penna kastad mot sig. Jag insåg då att det var domaren det var fel på. Han ansåg uppenbarligen att det var genom kränkningar en rättegång skulle bedrivas. (s. 92-93).

  • Om hur det var att försvara mördaren på utrikesministern: “Mijalovic begärt att jag skulle försvara honom. Advokatreflexen slog till omedelbart och jag accepterade uppdraget. [...] Jag reagerade som jag tror vilken brottmålsadvokat som helst skulle ha gjort i samma situation.” (s. 112-113) [...] Jag kommer särskilt ihåg ett tillfälle när jag kom ut från en häktningsförhandling och nästan blev nedtrampad. En hord av journalister sprang inte bara mot mig, utan också på mig. Jag blev knuffad på och dragen i, mikrofoner trycktes upp mot mitt ansikte, det var kameror överallt och frågor skrek till mig på olika språk från alla håll. [...] fick svårt att andas och hade ingen möjlighet att ta mig därifrån. Situationen var helt absurd [...] Men värst var de hot och det hat inte bara jag utan också min familj fick utstår under denna tid. Jag fick hotfulla brev skickade både till advokatbyrån och hem. Och nästan dagligen fick jag motta hotfulla telefonsamtal. [...] Jag vet att hot ytterst sällan förverkligas så jag var i och för sig aldrig rädd för min eller familjens säkerhet. Men jag var samtidigt orolig för att färmst mina barn kämnde det otäckt.” (s. 114-116). “Jag väljer att återge några av de mindre hatiska meddelanden som nådde mig: 'Du har gjort mig och många andra sjuka', 'Blodtrycket höljs varje gång man läser hur du försvarar en terrorist med våra pengar', 'Du borde straffas', 'Det är svenska folkets pengar du bollar med. Vi börjar tröttna snart.

    • Han anser HD:s dom mot hans klient var en politisk dom: “Jag har min bestämda uppfattning om hur det hela gått till. Högsta domstolen hade redan bestämt sig för att döma Mijalovic till fängelse på livstid. [...] Att uttalanden i denna riktning var i minoritet och dessutom talade Socialstyrelsens rättsliga råd betydde föga. Jag kan inte på annat sätt än att den är politiskt motiverad. Högsta domstolen anpassade sig till det stora trycket från media och medborgarna och inte till den rättvisa juridiken krävde”. (s. 181-182)

  • Om den sovande ordföranden och hans erfarenhet om att påtala domaren om det: “Förhandlingen hade pågått i endast 45 minuter när jag upptäckte det som alla andra i rättssalen också sett. Ordförande satt något framåtböjd med stängda ögon. Han hade somnat! Jag har tidigare mött domare [...] som nickat till av trötthet, men jag hade aldrig upplevt en domare som somnat under en pågående rättegång. Med blicken sökte jag kontakt med de övriga advokaterna och sedan med åklagaren. Jag fick inget gensvar. Jag fick känslan av att de låtsades som om inget hänt. [...] Tankarna for i huvudet. [...] Varför gör ingen någonting? [...] Jag insåg att jag måste handla! ‘Är det inte dags att ta en paus’, hörde jag mig skrika rakt ut i salen. Åklagaren som förstod min avsikt instämde också han med hög röst. [...] Då vaknade ordföranden med ett ryck, tittade urvaket ut i salen och frågade så att alla hörde. ’Är det kanske dags att ta en paus?’ Det utbröt ett sorl i rättssalen [...] Men innan vi reste oss upp för att gå ut vände jag mig mot ordföranden och bad om ett samtal. Jag minns kollegornas min. En blandning av skräck och beundran. [...] Men samtidigt nyfikna på vad utgången skulle bli. Jag sammanträffade ensam med ordföranden i ett litet rum bakom rättssalen. Med barsk stämma frågade han vad det handlade om. [...] Svaret från mig kom lite försiktigt men tydligt: ‘Min klient vill inte bli dömd av en domare som är påtagligt trött!’. Han tittade på mig med en blick som inte var direkt fylld av beundran eller kärlek och närmaste skrek: ‘JAG ÄR INTE TRÖTT’ [...] Det som kom fram ur min mun var: ‘Så bra’. Samtalet var över. Jag lämnade rummet med en känsla av obehag. Vad skulle hända nu? Hade jag vänt domaren mot min klient? Mitt agerande riskerade i så fall att bli ytterst kostsamt. Jag visste att min begäran om ett samtal kunde sluta illa. [...] De övriga advokaterna och åklagaren väntade på mig när jag kom ut. Jag redogjorde för vad som sagts varpå något märkligt hände. De klappade om mig och gratulerade mig för ett modigt initiativ. Jag har varken förr eller senare fått en kram av en åklagare under en pågående förhandling. [...] det skulle visa sig att min rädsla varit obefogad. Under de följande rättegångsdagarna behandlade domaren mig med större respekt än någon gång tidigare. Faktum är att jag aldrig tidigare blivit behandlad på ett så respektfullt sätt av en domare. Han visste att jag hade rätt och uppskattade uppenbarligen att någon vågade framför sin åsikt” (s. 129-131).

  • Om att processa i HD och om att alltid tänka på klientens bästa: “Bostadsrättsföreningen hade stämt henne [..] Naturligtvis led jag med henne men detta var ett mål som grundade sig på en juridik som jag inte sysslade med längre. Det hade varit många ¨år sedan jag upprätt i fastighetsdomstol och då med mindre lyckats resultat. [...] Med desperation i rösten bönföll hon mig att ställa upp och hjälpa henne. ‘Jag har sett dig agera i Stockholms tingsrätt och jag vill inte ha någon annan advokat!’. [...] Inför förhandlingen i fastighetsdomstolen var jag mer nervös än vanlig. Jag hade som sagt inte stor erfarenhet av denna typ av juridik. (s. 134). [...] Bostadsrättsföreningens ombud lyckades få Högsta domstolen att ta upp målet. En prestation, då det verkligen inte är enkelt. Ytterst få mål prövas i högsta instans. För mig var det en stor överraskning som jag aldrig kunnat förutse. [...] Hur skulle jag göra nu? Jag hade aldrig tidigare företrätt någon i Högsta domstolen. Skulle jag övertyga [min klient] att välja en annan advokat? [...] Jag vägde skälen för och emot [...] Det hade gått bra såhär långt och jag trodde verkligen på att rättvisan var på [min klients sida]. Tiden fram till rättegången tillbringade jag som i en bubbla. Det fick inte bli fel. Jag kunde varje rad i handlingarna, tingsrättens och hovrättens domskäl och Högsta domstolens tidigare domslut i liknande fall. [...] Dagen för min premiär var inne. [...] När det var dags att gå in i förhandlingssalen hade jag ännu inte sett till bostadsrättsföreningens advokat. (s. 139). [...] Nu var frågan hur domstolen skulle göra. Antingen ställa in dagens förhandling eller invänta advokatens ankomst, vilket skulle innebära en fortsatt paus i ungefär en och en halvtimme. Domstolen beslutade att låta mig bestämma (s. 137). [...] det gällde att fatta beslut utifrån vad som var bäst för [min klient]. En tanke, inte den snällaste kanske, flög igenom huvudet. Om kollegan tagit fel på dag var han kanske inte helt förberedd. Jag vet ju hur jag själv brukade göra. Mycket av arbetet sker dagen för en förhandling. Så fick det bli [...] Efter nästan två timmar dök den saknade advokaten upp. Utomordentligt stressad, slipsen på sned, håret på ända och handlingarna i något oordning. När han öppnade portföljen rasade innehållet ut på golvet. Han svettades påtagligt när han skrapade ihop dokument och pennor i en liten hög innan alltsammans fanns in palts på bordet. (s. 138). Att tillvara en klients intresse innebär ett utnyttjande av alla lagliga medel. Jag skäms inte för mitt agerande.” (s. 139). 

  • “Jag funderar ibland på varför ingen av barnen blev jurist. [...] Kanske har jag varit ett avskräckande exempel på vad som krävs för att nå framgång? Jag har förstått att mina barn har en helt annan syn på vad som är viktigt i tillvaron. Jag kan se att de ägnar betydligt mer tid med sina barn än vad jag har gjort. [...] Många jurister i min generation inte såg det som konstigt med en arbetsvecka motsvarande 70 timmar är detta inget som lockar en yngre generation. [...] Jag uppfattar att mina barn har en helt annan självkänsla och ett helt annat självförtroende än vad jag någonsin haft. De är tryggare i sig själva helt enkelt” (s. 201-202).

  • Inställning när han träffar en klient för första gången: “När jag träffar en klient för första gången låter jag denne prata. Det är viktigt att jag får klientens egna ord på det som inträffat. Sedan ställer jag mina frågor [...] Har jag inte en klients förtroende kommer den inte vilja prata med mig. Eftersom den jag företräder oftast har begärt mig som försvarare hör det till undantaget att klienten saknar förtroende för mig.” (s. 175)

Boksammanfattning: I rättvisans tjänst (2020) - Johan Eriksson

Allmänt

Är du intresserad av försvararrollen så är den är denna boken värd en genomläsning. Boken skriven av advokaten Johan Eriksson består av ett antal axplock av mestadels hans egna erfarenheter som brottmålsadvokat. Johan skriver att syftet med författandet av boken var att: "berätta från insidan om de människor han mött. Om de skyldiga och oskyldiga. Och om livet som försvarsadvokat och hans tankar och moraliska dilemman. Om att försvara de som lever på livets skuggsida, men också om de som aldrig trott på att de behöver en försvarare.” (s. 7)

Boken skulle jag vilja säga fungerar som en lätt introduktion till ombudsrollen och speciellt försvararrollen. Man får lite glimtar till hur en vardag ur en försvarares liv praktiskt kan se ut. Jag tyckte detta var värdefullt och plockade upp en och annan insikt av advokatrollen som jag inte annars skulle kunna göra på juristutbildningen. Boken är inte perfekt. Den är långt ifrån den bästa boken skriven av en advokat som har blivit skriven eller kommer att bli skriven. I framtiden kommer det har skrivits mycket bättre böcker som kan erbjuda mer insikt - men tills dess att marknaden på sådana typer av böcker har fyllts upp av andra jurister eller försvarare - så har denna boken bra värde i att ge en väldigt lätt introduktionsbild om rollen och om vad yrket innebär. Jag kan därav rekommendera denna boken till de juriststudenter som är intresserade i ombudsrollen.

Boksammanfattning:

  • Hade nog inte kommit in på juristlinjen idag med de betyg han hade då: Han reflekterar att han nog inte hade kommit in på juristlinjen med de betyg som han hade idag då han inte var särskilt road i skolan och hade medelmåttiga betyg. (s. 10).

  • Inre motivation: Det som intresserade han mest var jobbet i domstol var att försöka sätta sig in i klientens situation och kämpa för deras sak. “Jag älskar nerven i rättegångar." (s. 12). Blev först anställd som advokat hos Björn Rosengren. Civilmålen förlorade mer och mer sin charm. Han ville företräda människor och inte företag. Kämpa i mål där enskilda personer ställdes mot staten. “Att stå på den svages sida var helt enkelt min grej”. (s. 12)

  • Inspirerades av andra advokater och studerade dem: Peter Althin, Claes Borgström, Thomas Martinson, Gunnar Falk m.fl. När han jobbade som målsägandebiträde så studerade han noga hur försvarsadvokaterna arbetade i rätten. Studerade deras förhörstekniker. Lyssnade på deras pläderingar. “Jag var som uppslukad av förhandlingarna. Så gott jag bara kunde försökte jag härma deras tekniker, eftersom det jag verkligen ville var att bli försvarare.” (s. 13).

  • Reflektion om arbetet som sådant om vad det ibland krävs och vikten av att axla sitt privatliv md stöd hemifrån: “Livet som brottmålsadvokat har många gånger varit krävande, både ur ett mänskligt perspektiv men också rent arbetsmässigt. Mina arbetsveckor har inneburit mycket lite utrymme för fritid. Ibland har det varit så krävande att all tid gått till arbete eller tankar på arbete. Detta har naturligtvis påverkat min familj. Utan [hans fru] hade det varit omöjligt” (s. 14).

  • Om hur det kan se ut att ha första mötet med sin klient och lite om hans arbetsmetod däri: “Jag frågar vad som hänt. Det är som att öppna en kran. Orden bara väller fram, forcerat och ostrukturerat”. (s. 20). “Jag måste få henne att ta det från början. Försöka hjälpa till att sortera tankarna. Jag vet att en invändning om nödvärn måste vara strukturerad. Detaljerna måste vara rätt. Känslorna begripliga för att försvara handlingen ska vara rimligt. Jag vet också att tidiga förhörsuppgifter i nödvärnsärenden är oerhört viktiga. Felaktiga eller utlämnande fakta kan få allt att framstå som en efterhandskonstruktion. På den tid som återstår innan förhöret börjar måste jag få något slags struktur. Försöka lugna [klienten] så gott det går.” […] “Jag försöker få struktur i berättelsen med hjälp av frågor”. (s. 21). “Vår genomgång verkar ha en lugnande effekt. Det är ofta så. Bara att berätta för en utomstående gör det lättare att berätta en gång till i förhöret. Får orden att flyta på ett annat sätt. Som om det obehagliga blir mindre obehagligt…” (s. 23).

  • Om hur han psykologiskt ger råd till sina klienter och om balansgången om att ge klienten förhoppningar och hur man allmänt kommunicerar detta:

    • Ex 1: “Ställ in dig på att det blir häktning imorgon. Det är mycket bättre att förbereda sig på det värsta. […] Under inga omständigheter vill jag i vart fall inge klienten falska förhoppningar.” (s. 25).

    • Ex 2: “‘Kommer jag bli dömd, Johan? Svar ärligt.’ [Klienten] tittar på mig med orolig blick. ‘Det hänger på kontrollantens vittnesmål, tror jag’. ‘Jag snurrade till det. Jag skulle aldrig ta något i en affär. Jag snattade inte ens när jag var ung. Det känns hemskt. Hemskt att vara åtalad’.  ‘Du får koncentrera dig på din berättelse, så sköter jag förhöret med kontrollanten’. Jag tittar honom stint i ögonen. Försöker skapa trygghet.” (s. 60).

    • Ex 3: “Jag tittar [klienten] rakt i ögonen. Talar långsamt. Vill att orden ska sjunka in. ‘Du måste försöka ställa in dig på det värsta. Det krävs inte så mycket för att bli häktad. Däremot krävs det stark bevisning för att du ska bli dömd. Är du oskyldig kommer det att visa sig.’ […] ‘Jag kan bara inte förstå hur man kan bli inlåst för något man inte gjort’. ‘Jag förstår det, men jag vill bara vara rak med dig. Förbered dig på det värsta’”. (s. 180).

    • Ex 4: “Jag slår en snabb signal till [klienten] och berättar om samtalet med åklagaren. Förklarar att läget trots allt ser bra ut och att det kanske finns en chans att han får ge hem på måndag. Efteråt hoppas jag att jag inte skänkt honom för mycket. Sådant kan slå tillbaks på psyket om han häktas.” (s. 183).

  • Har en princip om att inte bli en del av sina klienters privatliv. Men han har funderat på om han vid något tillfälle inte borde gå på sin klients begravning för att hedra klientens bortgång. Vid ett tillf’lle valde han i alla fall att skicka en bukett blommor i stället med texten “vila i frid min vän”. (s. 28).

  • Om att rollen som försvarsadvokat innebär även praktiskt mycket läsning: “Som försvarsadvokat läser jag väldigt mycket. De stora målen omfattar tusentals sidor med utredningsmaterial som måste gås igenom”. (s. 44).

  • Om att jobbet kan innebära arbete på helgerna också som förberedelse inför kommande arbetsdag inför en huvudförhandling: “Det är Söndag. Redan vid nio bestämmer jag mig för att gå till kontoret och förbereda måndagens mål. Egentligen hade jag tänkt göra det under veckan men som vanligt blev tiden knapp. [...] Det har gått några veckor sedan jag träffade mina klienter för att förbereda dem inför rättegången och nu det dags att fräscha upp mitt minne och genomföra de sista förberedelserna." (s. 44). 

  • Om hur hans arbetsmetod ser ut: “Som förberedelse försöker jag se det han [klienten] beskriver framför mig”. (s. 50). Dvs. Han målar en bild i sitt huvud om hur händelseförloppet har gått till.

  • Om hur han tänker när han en prognos inför en kommande huvudförhandlingen: “Jag försöker räkna ut hur rättegången kommer gestalta sig, vad det egentligen kommer att handla om. Eftersupningsutredningen är det allt det kommer att kretsa kring? Hur säkert är resultatet? Grannen vittnesmål får sannolikt ingen betydelse alls. Åklagaren har kallat honom främst för att förhindra att [klienten] plötsligt förnekar att det var han som körde. Åklagaren har dessutom kallat en eftersupningsexperten att vittna via länk. Jag gissar att klienten kommer att blid dömd för rattfylleri till dagsböter”. (s. 48).

  • Om rollen om att vara uppmärksam i en förhandling och hantverket om att bygga sympati inför rätten: “[klienten] är så inne i sin roll att han inte ser de ogillande blickarna från ordföranden. När det väl är min tur att ställa frågor inser jag att jag måste trycka på känsloknappen. Be [klienten] berätta hur det kändes när han blev stoppad på väg ut ur butiken. Det fungerar. [...] Några frågor senare framstår [klienten] som mer mänsklig.” (s. 61)

  • Hur det kan fungera med kommunikationen med sin sekreterare och att ibland finna sig i navet av aktuella händelser: “När jag väl fått en liten asiatisk buffé på tallriken plockar jag fram min mobil. Trettiosex mejl i inkorgen. Snabbt raderar jag ett tjugotal reklammejl. Återstår ett femtontal med verklig innehåll. Jag börjar med mejlen från [hans sekreterare]. Det första har rubriken ‘förhandlingen i eftermiddag inställd.’ [...] Nästa mejl från [hans sekreterare] ändrar förutsättningarna: ‘Ring så snart du kan. Nytt ärende’. Jag tittar på klockan. Kvart i ett. Kontoret är lunchstängt till klockan ett, så jag kan lugn i ro äta upp min mat. Som sällskap öppnar jag Expressen hemsida ‘EXTRA: Känd journalist anhållen för mordbrand.’ Två timmar senare stiger jag ur bilen utanför häktet i Sollentuna. Ett nytt människoöde att hantera. [...] Det lilla jag vet om mål har jag läst i Expressen.” (s. 66-67 och 69).

  • Hur ett telefonsamtal med en åklagare kan se ut: “Plötsligt piper det till i mobilen. ‘Johan’. ‘Hej, åklagare X här. Du hade sökt mig. Jag antar att det gäller [klienten]. Hon låter tjänstemannamässig. ‘Ja, jag ville ha lite information inför förhöret. Nu har vi redan haft det, men jag vill ändå gärna ha grunderna för anhållandet. Du kanske redan har hört att förhöret blev lite annorlunda’ ‘Jo, jag pratade med utredarna. Hon vill tydligen försvara sig själv.’ ‘Precis.’ ‘Grunden för anhållandet är att hon greps i sin chef trapphus med en preparerad tygväska. Jag påstår att hon planerat att sätta eld på chefens lägenhet. Enligt förhör med chefen har han haft en relation med [din klient] som hon inte accepterar att han vill avsluta. Därför är hon misstänkt för försök till grov mordbrand alternativt förberedelse till samma brott.’ ‘Okej.’ ‘Jag kommer att gå in med en häktningsframställning redan i morgon förmiddag. Jag tycker inte att det finns någon anledning att vänta med tanke på hennes inställning. Det verkar inte som om hon vill lämna någon förklaring.’ ‘Tack, då vet jag. ‘'Jag skulle gärna ha häktningen på eftermiddagen om det funkar för dig, jag är upptagen på förmiddagen.’ ‘Absolut, då lämnar jag in häktningsframställningen vid elvatiden’ ‘Toppen, ses i morgon.’ Jag lägger på. (s. 73-74).

  • Hur ett telefonsamtal kan se ut med en ordförande: “Efter ett par minuten dikterande ringer det i telefonen. ‘Rådman Y här, du ville tala med mig om [din klient].’ Rösten bestämd. ‘Ja hej. Jag träffade henne igår. Hon vill sköta sitt eget försvar.’ ‘Jaså, ja, det kommer jag inte att gå med på. Tror du att det hjälper om hon får någon annan?’ Hon skrattar lite, som om frågan är känslig. ‘Nej, hon vill inte ha någon försvarare. Ville inte ens tala med mig när jag försökte ringa nyss. Jag tänkte att du skulle veta det inför häktningsförhandlingen. Du får såklart gärna kolla igen om hon vill ha någon annan.’ ‘Jag förstår. Jag tar upp frågan med en gång vid förhandlingen. Jag kommer inte att acceptera att hon sköter sitt eget försvar.’ ‘Utmärkt. Då vet du att det kan bli lite annorlunda idag.’ ‘Ja, tack för att du informerade mig. Vi ses klockan tre.’ ‘Det gör vi. Hej då.’ Jag lägger på och tittar på klockan.” (s. 76)

  • Hur en häktningsförhandling kan gå till bakom stängda dörrar (s. 80-82).

  • Om att jobbet kan innebära mycket resande och att hotellen kan bli ens kontorsrum. “Värmen slår emot mig när jag går igenom den cigarrliknande gången ut ur flygplanet på Malmö Airport. [...] Tvåtusen femhundra sidor förundersökningsmaterial i en resväska och ytterligare en väska med kläder för den vecka i domstol som väntar. [...] Vid sextiden på kvällen är jag incheckad på mitt hotellrum. Jag pysslar så gott jag kan för att få ordning på det rum som en vecka framåt ska vara både mitt kontor och min bostad.” (s. 89)

  • Trick att få klienten att sluta oroa inför en kommande huvudförhandling. “Besöken så här nära inpå en rättegång är annorlunda, mer fokuserade. Allvaret gör sig påmint. Under den del av häktningstiden då inget egentligen händer har vi ofta spelat Yatzy. Jag har märkt att enkla sällskapsspel ofta göra de häktade på bättre humör. Under tärningskastandet blir stämningen vardaglig. De oroliga tankarna skjuts åt sidan för en stund och det får en närmast terapeutisk effekt.” (s. 91).

  • Om perspektivet att det kan väga extra tungt att försvara oskyldiga personer: “Trots att jag deltagit i många mordrättegångar vilar ansvaret varje gång tungt. Dessutom börjar jag på allvar undra om åklagaren har rätt. Något, som jag inte riktigt kan ta på, får mig att tänka att [klienten] är oskyldig. […] Jag har naturligtvis fått skyldiga människor frikända, säkert fått mördare frikända […] Men jag har lika säkert varit en del i att oskyldiga människor fällts för brott de inte begått. För mig är något sådant det värsta som kan hända. Tankarna på att jag skulle ha lagt upp målet på ett annat sätt, förberett mig lite till […] är svåra att bära.” (s.93)

  • Första intrycket i en huvudförhandling är det viktigaste: “Dörren öppnas till rättssalen. [...] Alla försöker få en skymt av honom, de misstänkta mördaren. […] Snabbtesta skuldfrågan genom att titta hur han ser ut när han kommer in. Det finns en del tidningskrönikörer som verkar ha gjort detta till en sport. Både klädval och hur de misstänkta beter sig när de kommer in i rätten läggs till bevisningen i skuldfrågan.” (s. 97)

  • Om de retoriska avvägningarna försvarare hela tiden laborerar med: “‘Herr ordförande. Detta är ett rent indiciemål. Som jag sa inledningsvis är [klientens] inställning den att han inte är den person som skjutit. [...] Han saknar helt motiv och var dessutom barndomsvän till Ibrahim. Jag tvekade något om jag skulle använda förnamnet eller om det blev för personligt”. (s. 100)

  • Om hur det kan vara att försvara en känd terrorist en av Sveriges mest hatade män: Om att han får samtal från ordföranden om han skulle vilja vara beredd att försvara en känd terrorist och så snart han tagit sig an uppdraget och lagt på luren så börjar det ringa i hans mobiltelefon. “Telefonen får ett eget liv. Jag trycker bort samtalen, som rinner in i en strid ström. […] Så snart jag tryckt bort ett samtal kommer det omedelbart ett nytt. Det är helt galet. […] [och de bestämmer tid] för förhör på Kronoberg om en timme. Telefonen fortsätter att ringa på samma sätt hela tiden. […] På väg till Kronobergshäktet börjar jag svara på inkommande samtal. Jag inser att allt annat är omöjligt. Det kommer inte att fungera att avstå från att svara. Jag måste hantera media. […] Redan när jag svänger in på Bergsgatan ser jag samlingen av journalister utanför ingången till Kronobergshäktet. […] Så fort jag kommer in på Ica ropar en av de anställda som jag känner sedan många år: ‘Terroradvokaten’. Tilltalet är skämtsamt men får mig att inse att alla vet. […] För mig handlar det nu om att planera, att tänka igenom hur kalendern ska skötas och att skapa tid för att hantera den oceanångare som målet helt säkert kommer att bli. Jag förstår omedelbart att jag inte kommer att klara av att sköta allt ensam. Jag måste få en medförsvarare. Både som avlastning men också som bollplank. Valt faller på Z […] ‘Johan du har fått en massa mail om [klienten] […] Jag tittar över hennes axel och förstår när jag ser rubriken i meddelandefältet: ‘Till den muslimälskande landsförrädaren Johan Eriksson’. […] En bit in i juni ringer en av utredarna och meddelar att [klienten] ska vallas. […] Hela projektet är extremt riskfyllt. Under inga förhållanden får det läcka ut att vallning ska ske. Att plocka ut Sveriges mest hatade man ur häktet och köra runt med honom i Stockholm är av naturliga skäl ett vanskligt projekt. […] Det enda jag och Z på förhand får veta är att vi ska befinna oss utanför infarten på polishusgaraget klockan 05.00. Z och jag är så försiktiga att vi inte ens skriver in i våra almanackor vad vi ska göra. Istället lägger vi in en helt påhittad bokning för att minimera risken för läckor.” (s. 216-217, 223, 225 och 236).

  • Om att förhålla sig ödmjuk om rollen som advokat och sitt kändisskap: “Jag vet att vissa nu uppfattar mig som stjärnadvokat. Att det finns unga jurister som, liksom jag kände inför Henning Sjöström, är blyga för att träffa mig. Men det är fel att tänka så. Jag är nämligen precis densamma som den unga jurist som för mer än trettio år sedan klev in på Björn Rosengrens kontor - om än något mer erfaren” (s. 248).

Information: Rättshaverister

Allmänt

Syftet med detta blogginlägg är inte att ge en heltäckande beskrivning av rättshaveristiskt beteende. Ambitionen är snarare att erbjuda en introduktion till ett välkänt beteende- och känslomönster som de flesta jurister förr eller senare kommer att möta i sin yrkesutövning. Samtidigt vill jag väcka en medvetenhet om vikten av att också kunna identifiera rättshaveristiska tendenser hos sig själv. För som två av de böcker som nämns nedan påpekar och som är viktigt att påpeka – vi bär alla på sådana tendenser.

Rättshaverister är något som man på juristprogrammet inte får några föreläsningar om. Fenomenet är ändå någonting som man tidigt som student tidigt har förstått som ett mänskligt fenomen. Trots att det saknas en entydig definition av begreppet, är karaktärsdragen hos en rättshaverist ofta något man känner igen. Min ambition är, som tidigare nämnts, att ge en introducerande översikt över vad detta beteende innebär – genom att lyfta fram hur personer med yrkeserfarenhet beskriver det och illustrera hur det kan ta sig uttryck i praktiken genom konkreta exempel.

Allmän framtidsprognos

Trots allt som har sagts och skrivits om rättshaverister har fenomenet fortfarande aldrig varit föremål för en systematisk genomlysning. Det har ännu inte tillsatts någon statlig offentlig utredning (SOU) med särskilt fokus på rättshaveristiskt beteende och dess påverkan på det svenska samhället. Däremot har ämnet berörts i periferin av ett antal SOU:er, till exempel:

  • SOU 2024:1 Ett starkare skydd för offentliganställda mot våld, hot och trakasserier :”I granskningsrapporten anges att trakasserier och hot är vanligt, främst från personer med rättshaveristiskt beteende, personer som är i affekt eller personer i en desperat situation”

  • SOU 2003:41 Förstärkt granskning av polis och åklagare: “Enheten i Linköping är av den uppfattningen att en tredjedel av anmälningarna görs av s.k. rättshaverister”

  • SOU 1999:69 Individen och arbetslivet: “Konsekvenserna av kränkande särbehandling, eller mobbning, kan i allvarliga fall leda till att någon får skulden och stöts ut från arbetsplatsen, ofta med långvarig sjukskrivning och förtidspension som följd. I vissa fall slutar den mobbade som rättshaverist i sitt försök att få upprättelse”

Det finns dock en riksdagsmotion från 1991 som föreslog att en utredning om rättshaveristiskt beteende skulle genomföras. Motionen (1990/91:Ju838) lades fram av Carl Frick (MP) med följande formulering: "... att riksdagen hos regeringen begär en utredning om de s.k. rättshaveristernas situation i syfte att klarlägga problemets art och omfattning samt föreslå åtgärder." Motionen avslogs dock och ledde inte till någon vidare utredning.

Prognos: Förr eller senare är jag övertygad om att det kommer att tillsättas en utredning för att kartlägga och analysera omfattningen av rättshaveristiskt beteende i samhället. Jag är också övertygad om att vi i framtiden kommer att ha utvecklat mer detaljerade och precisa modeller för att definiera detta beteende – med tydliga typologier och välgrundade psykologiska ramverk samt vägledning för hur individer med sådana tendenser bör bemötas.

Boksammanfattning: 69 tecken på att du är en rättshaverist (2013) - Mårten Schultz

Det är först och främst ingen bra bok. Jag rekommenderar ingen att läsa den. Det är en kort bok. Man läser igenom den på ca 20 minuter. Jag upplever att författaren kan ha varit något överambitiös och inte fullt ut tänkt igenom bokens upplägg – eller så missbedömde han helt enkelt formen och därmed den genomslagskraft verket skulle kunna ha. Det är svårt att föreställa sig att boken har lånats eller sålts i någon större omfattning. Den ursprungliga tanken bakom boken tycks dock ha varit god – en vilja att skriva något upplysande och informativt. Schultz uttrycker helt enkelt att hans syfte med att skriva boken var att bidra med ett upplysande och ett underhållande värde. “Rättshaverister är en av rättssamhällets ständiga samtalsämnen, men det finns förvånansvärt litet skrivet om dem.” […] “…är att också underhålla” (s. 5-6). Boken är byggd på egenupplevda och andra människors erfarenheter om rättshaverister. “Nedanstående 69 tecken på att du har blivit en rättshaverist är alla tecken som jag själv eller personer i min närhet påträffat i verkliga livet…” (s. 8).

  • Författarens allmänna kring psykologisk typologi och risken för begreppsmissbruk i mötet med rättshaverister: “Rättshaveristen kan dyka upp i alla möjliga juridiska sammanhang. [...] Många rättshaverister är trasiga människor, inte sällan ömkansvärda, fastnaglade i ett offertillstånd som de är oförmögna att ta sig ur. De förtjänar vår empati och framför allt förtjänar de att, precis som alla andra, att bemötas med respekt och värdighet. De flesta rättshaverister som jag själv har kommit i kontakt med är ingalunda några dumma eller onda människor. De är produkter av omständigheterna. Det sägs ibland att vem som helst kan bli en rättshaverist, under “rätt” omständigheter”  Det är möjligen en överdrift men nog ändå nära sanningen. Vidare är det inte sällan som rättshaverister framstår som obehagliga och hotfulla. Deras beteende får andra människor att känna olust och oro. [...] Rättshaverism är ett samhällsproblem. [...] Det förekommer [...] att rättshaveriststämpel missbrukas. Den trycks på människor med legitima anspråk och klagomål. Det är mänskligt och fullt legitimt att vara ledsen, förbannad och frustrerad när man utsätt för orättvisor. Det är också mänskligt och legitimt att låta sådana känslor komma till uttryck i ord [...] RÄTTSHAVERIST STÄMPELN BÖR AV DESSA SKÄL ANVÄNDAS MED STOR FÖRSIKTIGHET.” (s. 148-161).

Axplock av rättshaveristiskt beteende enligt boken:

  • “10. Du använder ovanligt mycket versaler och blandar versaler och gemener i ett och samma ord. “DETTA ÄR ETT TYDLiGT ExEMPel pÅ huR RÄTTSRÖTAN fått grepp OM VÅRA LAGMÄn”

  • “16. Du framför ofta dina påståenden som aggressiva frågor. Du framstår som inkvisitorisk. Du frågar, ofta i ovänliga ordalag, människor du inte känner om deras kopplingar till andra personer eller organisationer med en ominös underton”.

  • “33. Du kräver av domstolspersonal, myndighetsanställda eller utarbetade professorer att de ska lyssna i timmar när du berättar om ditt fall”

Boksammanfattning: Möta människor med rättshaveristiskt beteende : handbok för yrkesverksamma (2018) - Jakob Carlander, Andreas Wedeen

Om du vill fördjupa dig i rättshaveristiskt beteende och få vägledning i hur du kan bemöta människor med detta beteende – både professionellt och som anhörig – rekommenderar jag denna bok. Den är den mest omfattande och insiktsfulla på marknaden om rättshaverister, skriven av en psykolog och en psykoterapeut som har studerat fenomenet.

  • Historik om beteendet: Johan Ludwig Casper, psykiatrikern som redan 1857 presenterade den tidigaste kända fallstudien av tre rättshaverister.

  • Använd inte begreppet rättshaverist hur som helst, utan föredra istället uttrycket rättshaveristiskt beteende. Som författarna påpekar: ”Ordet ’rättshaveristisk’ är laddat med långa föreställningar och fördomar, samtidigt som det är ett begrepp med mycket tydliga och igenkännbara associationer. […] Idag saknas ett distinkt begrepp – och kanske även en diagnos – för den grupp människor som uppvisar detta beteende.” (s. 6) Vidare framhålls att: ”Rättshaverism är ett både viktigt och användbart begrepp, men begreppen ’rättshaverist’ och ’rättshaveristisk’ används ibland slarvigt och nedsättande.” (s. 7) Författarna rekommenderar därför: ”En bättre benämning är människor med ett rättshaveristiskt beteende.” (s. 14)

  • Rättshaverister finns i oss alla (en gradskillnad utifrån styrka och intensitet) (s. 26).

  • Skillnaden mellan rättshaveristiskt beteende och att framhäva klagomål eller ställa rimliga krav: Världen är fylld av personer som aldrig ger sig – och det är ofta en styrka. Exempelvis kan det handla om:

    • “Det kan vara […] dottern till mamman på ett äldreboende som påstridigt ställer krav, vilka inte är möjliga att uppfylla eller medicinskt försvarbart.”

    • “Klienten på socialkontoret som anmält sin handläggare nio gånger till IVO och nu som begärt alla handlingar på nytt, inklusive handläggarens egna ansökningshandlingar då hen fick jobbet som socialsekreterare.”

    • “Föräldern till ett barn på förskolan som kräver att varje rum ska var utrustat med övervakningskamera som inte litar på personalens kompetens.” (s. 13).

  • Rättshaveristens värld präglas däremot av en oförsonlig och misstänksam inställning, där en ständig kamp pågår med en aldrig sinande ambition att vinna ”kampen, kosta vad det vill.” (s. 13). “Det är bra att kunna protestera då vård, omsorg, skola eller socialtjänst brister i sina plikter och inte lever upp till de lagar och krav som finns på service, tillgänglighet, stöd, behandling, omvårdnad och gott bemötande. Det finns dock en grupp människor som kan driva denna process för långt genom att de blir aggressiva, omständliga, eller ställer krav som sträcker sig långt bortom rimligt, lagstiftning och vad verksamhet och individ mäktar med.” (s. 14)

  • Synonymer: “litigious behaviour, kverulansparanoiker, justice obsession syndrome.”

Verklighetsbaserade exempel hämtade från nyhetsartiklar och rättsfall som illustrerar rättshaveristiskt beteende:

  • “Öppenheten får inte missbrukas” (2014): “Ett av de mest uppmärksammade gäller en kvinna som under lång tid skickat i snitt 600 mejl varje månad till Kalmar kommun och krävt ut tusentals offentliga handlingar. Till slut nekade kommunen henne, men JO gav kvinnan rätt, och kommunen tvingas nu troligen inrätta en speciell tjänst - bekostad med skattemedel - enbart för att tillgodose kvinnans krav.”

  • Rättshaverist begär ut abortjournaler om och om igen (2023): “En man har tusentals gånger under flera årtionden begärt att få ut uppgifter om aborter utförda under 1970-talet. Mannen påstår sig ha haft en dröm där hans avlidna mamma berättat att hon gjort en abort och vill få ut handlingar som styrker detta. Regionen har om och om igen gett avslag, antingen med hänvisning till att sådana handlingar inte existerar, eller för att skydda sekretessen för andra kvinnor som gjort abort. [...] Bara det senaste året har mannen via över 700 brev begärt ut olika uppgifter från den aktuella regionen. Mannen har även i över 20 år förekommit i ett stort antal överklagade fall i kammarrätterna rörande i stort sett samma begäran och fråga varje gång. Det tidigaste fallet jag kan hitta är från år 2000 (Kammarrätten i Göteborg 2000-12-01 mål nr 6218-2000). Exempel på anmärkningsvärda formuleringar:

    • ”Handlingen skall ej styrka, att bäraren, av personnummer 29xxxx-xxxx, har druckit ett aborterat fosters blod.”

    • ”Den skall ej styrka, att bäraren, av personnummer 31xxxx-xxxx, missbrukade amfetamin.”

    • ”Att kopia av begärd handling ska lämnas ut där det endast framgår att den avsedda patientens efternamns begynnelsebokstav vid den aktuella tiden var en viss bokstav och i andra hand att kammarrätten ska ålägga regionen att lämna ut en avskrift av begärd handling, i vilken endast en viss bokstav framgår.”

  • “Sundsvallskvinna bakom 1676 rättsfall – har förlorat alla” (2024): “En Sundsvallskvinna ligger bakom 1678 mål i förvaltningsrätten i Härnösand de senaste 15 åren. Rättsfallen rör rekryteringsärenden. Alla utom två mål är avgjorda och kvinnan har aldrig fått rätt.” Exempelvis:

    • Mål nr 816-24 E: “Vid Barn- och utbildningsnämndens sammanträde den 31 januari 2024, § 11, redovisades delegationsbeslut gällande anställningar av X, Y och Z som barnskötare och Å som förskoleresurs på förskolor inom Sundsvalls kommun. [Klagande] överklagar besluten och yrkar att de ska upphävas. Därtill yrkar hon att den skoldirektör som yttrat sig i nu aktuella mål saknar rätt att föra kommunens talan och därför ska avvisas. Hon anför i huvudsak följande. Tillsättningsbesluten saknar stöd i skollagen och diskrimineringslagen. Barnskötare kan bara få anställning under ett år om det inte finns någon med lärarlegitimation att tillgå. Hon har missgynnats enligt diskrimineringslagen genom att inte kallas till intervju trots sina meriter. Vidare saknar tillsättningsbesluten laga stöd avseende utdrag ur polisens belastningsregister. – Till överklagandet har bl.a. förskollärarlegitimation bifogats”.

Källor:

Kuriosa: Jaha då var JUNO AI släppt - ett nytt steg inom paradigmskiftet som sker i juridiken

Jaha då var JUNO AI släppt - ett nytt steg inom paradigmskiftet som sker i juridiken. JUNO:s AI tjänst släpptes den 25:e September i år.

Den affärsjuridiska byrån Vinge sedan Januari i år är en av de första som började använda ett juridiskt AI-verktyg i sin verksamhet. Nyhetsbyren lexnova lanserade även en AI tjänst i April i år. Och jag skulle inte utesluta att en del andra byråer redan nu använder sig av AI-tjänster eller åtminstone kommer att börja göra det kommande året. Man kan i alla fall konstatera att detta året var det året som AI har fått genomslag som ett juridiskt verktyg i Sverige.

Med lanseringen av chatGPT i slutet av November 2022 förstod man att det då bara vara en tidsfråga inom en kort tidsrymd om att det skulle komma en AI som var anpassad för juridisk sökning av material och problemlösning. I ett blogg inlägg från förra sommaren skrev jag om att jag var med och beta-testade ett AI-verktyg. Och förstod redan då att utvecklingen hade gått sprikrakt uppåt.

Man förstod att det bara skulle vara en tidsfråga tills Norstedts Juridik med sin JUNO tjänst (som har tillgång till den mest dominerande och gedigna databasen av rättskällor på den svenska marknaden) skulle utveckla en AI tjänst. Och nu är den tjänsten här (dock inget som vi studenter har tillgång till ännu). Men att den finns innebär ett paradigmskifte skulle jag vilja säga. Nästa paradigmskifte är när företag kommer att lansera juridiska AI-verktyg så att vanligt folk får tillgång till något liknande också öppet på webben. Det kommer att förändra allting för åtminstone privatpersoner och göra juridiken åtminstone tillgängligt till vanligt folk (en form av “access to justice”). Detta är en utveckling som jag som juriststudent välkomnar och det tar bort lite av juristernas kunskapsövertag och makt genom att åtminstone ge en chans åt att göra juridiken och sina rättigheter mer åtkomlig för gemen man. Att jurister ska vara de enda som sitter på detta tydliga maktövertaget (kunskapsövertag) har jag aldrig tyckt varit normalt eller hälsosamt för ett samhälle. Sjukt att vi lever just nu i en tid där man får se och vara med i denna förändringen. Detta i sin tur kommer kunna knyta an till starkare rättsstatligaprinciper, rättssäkerhet och det demokratiska systemet i sin helhet.

Exempel på vad JUNO:s AI tjänst kan göra redan nu (undra då vad den kommer kunna göra när den har vidareutvecklas i framtiden?

Prompt: “Förklara skillnaden mellan taleändringsreglerna i brottmål respektive tvistemål?”

Inledning

Frågan om taleändring är en central och komplex det av processrätten, både i brottmål och tvistemål. Taleändring innebär att en part under pågående rättegång ändrar sitt yrkande eller de omständigheter som åberopas i stöd för yrkandet. Reglerna för taleändring skiljer sig mellan brottmål och tvistemål, och dessa skilinader är viktiga att förstå för att kunna navigera rättsprocessen effektivt.

Taleändring i tvistemål

Huvudregel och undantag

Enligt 13 kap. 3 § rättegångsbalken (RB) får en väckt talan i princip inte ändras. Det finns dock vissa undantag från denna huvudregel. Käranden får ändra sin talan om

1. Omständighet som inträffat under rättegången eller först då blivit känd. Käranden kan kräva annan fuligörelse än den som ursprungligen yrkats, om en ny omständighet inträffat under rättegången eller först då blivit känd för käranden

2. Fastställelseyrkande: Käranden kan yrka fastställeise enligt 13 kap. 2 § andra stycket RB

3. Ränta eller annan tilläggsförpliktelse: Käranden kan kräva ränta eller annan tilläggsförpliktelse som följer av huvudförpliktelsen

4. Nytt yrkande på väsentligen samma grund. Käranden kan framställa ett nytt yrkande om det stöder sig på väsentligen samma grund som det ursprungliga yrkandet

Dessa undantag är dock föremål for vissa begränsningar. Om ett nytt yrkande framtals efter att huvudförhandlingen påbörjats eller målet på annat sätt företagits avgörande, får det nya yrkandet avvisas om det inte utan olägenhet kan provas i målet. Ett yrkande enligt första stycket 2 eller 3 är att tillåtet i högre rätt.

Prejudikat och rättspraxis

I NJA 2016 s. 737 tillät Högsta domstolen (HD) en taleändring i en försäkringstvist där Företag A ändrade sitt yrkande från en fullgörelsetalan till en fastställelsetalan. HD konstaterade att en sådan ändring är tillåten om en ny omständighet inträffat under rättegången eller först då blivit känd för käranden. HD fann att de nya omständigheterna hade ett rättsligt samband med den ändring av yrkandet som Företag A ville göra 2.

I NJA 1990 s. 660 tillät HD en taleändring efter klanderfristens utgång i en arrendetvist. HD bedömde att de nya yrkandena stöder sig på väsentligen samma grund som de ursprungliga yrkandena, vilket är tillåtet enligt 13 kap. 3 § RB. HD betonade att en liberal tillämpning av reglerna om taleändring är lämplig i detta fall.

Litteratur

Litteraturen bekräftar att reglerna om taleändring i tvistemål är komplexa och att de syftar till att balansera behovet av rättssäkerhet och effektivitet i rättsprocessen. Enligt "Processens ram i tvistemål är det viktigt att undvika utdragna och tidsödande processer genom att begränsa möjligheterna till ständiga positionsbyten av parterna. "Rättegång. Andra häftet förklarar att undantagen från huvudregeln i 13 kap. 3 § RB tillåter vissa förändringar av yrkarıdet och grunden för talan, särskilt om en ny omständighet inträffat under rättegången

Taleändring i brottmål

Huvudregel och undantag

I brottmål är reglerna för taleändring mer restriktiva jämfört med tvistemål. Enligt 45 kap. 5 § RB får åklagaren inte ändra åtalet till att avse en annan gärning än den som omfattas av átalet. Åklagaren kan dock justera åtalet genom att precisera eller ändra de omständigheter som åberopas till stöd för åtalet, så länge det inte innebär att en annan gärning åtalas.

Jämförelse mellan brottmål och tvistemål

Flexibilitet och restriktioner

En av de mest framträdande skillnaderna mellan taleändringsreglema | brottmål och tvistemål är graden av flexibilitet. I tvistemål finns det flera undantag som tillåter käranden att ändra sin talan under vissa förutsättningar, medan reglerna i brottmål är betydligt mer restriktiva. Detta beror på att brottmål ofta involverar allmänna intressen och rättssäkerhetsaspekter som kräver en striktare kontroll över processen.

Nytillkomna omständigheter

Både i brottmål och tvistemål kan nytillkomna omständigheter utgöra grund för taleändring. I tvistemål kan käranden ändra sitt yrkande om en ny omständighet inträffat under rättegången eller först då blivit känd för käranden. I brottmål kan åklagaren justera åtalet genom att precisera eller ändra de omständigheter som åberopas till stöd för åtalet, så länge det intè innebär att en annan gärning åtalas.

Rättspraxis

Rättspraxis visar att domstolarna i vissa fall tillåter taleändring även i högre rätt, särskilt om det finns nytillkomna omständigheter som motiverar ändringen. I NJA 2019 s. 600 tillät HD en målsägande att höja sitt skadeståndsyrkande i högre rätt på grund, av en justering av åtalet. I NJA 2016 s. 737 tillät HD en taleändring i en försäkringstvist där nya omständigheter hade ett rättsligt samband med den ändring av yrkandet som käranden ville göra.

Slutsats

Sammanfattningsvis är reglerna för taleändring i brottmål och tvistemål utformade för att balansera behovet av rättssäkerhet och effektivitet i rättsprocessen. I tvistemål finns det flera undantag som tillåter käranden att ändra sin talan under vissa förutsättningar, medan reglerna i brottmål är mer restriktiva och fokuserar på att upprätthålla en strikt kontroll över processen. Rättspraxis visar att domstolarna i vissa fall tillåter taleändring även i högre rätt, särskilt om det finns nytillkomna omständigheter som motiverar ändringen.

Frågan är: När kommer AI bli ett verktyg för juriststudenter? Och hur kommer juristutbildningen behöva anpassa sig efter juridiska AI-verlktyg? För det är oundvikligt att utbildningen kommer behöva behöva tänka om ordentligt här - tänker insitutionerna rätt så kan de lyfta utbildningsnivån på en helt annan höjd här än tidigare. Men det kräver en helomvändning med vad de får fokusera på i utbildningen. Detta är åtminstone min förhoppning till framtidens blivande jurister.

Källor: [1], [2], [3], [4], [5]

 

Uppdatering: 2025-10-15: Hur går det med AI-utvecklingen och access to justice?

Såsom tidigare påpekat så går utvecklingen med AI i rasande fart. Men i det nuvarande skicket gäller att kunna hantera det korrekt och dessutom rätt verktyg.

Artikeln ”More people are using ChatGPT like a lawyer in court. Some are starting to win” av Jared Perlo (NBC News, 8 oktober 2025) handlar om hur allt fler människor i USA använder AI-verktyg som ChatGPT och Perplexity för att representera sig själva i rättsprocesser — ibland med framgång, men ofta med riskfyllda konsekvenser.

Ett exempel som lyfts fram är Lynn White från Kalifornien, som använde ChatGPT för att överklaga ett beslut om vräkning. Genom att låta AI analysera domstolsdokument, identifiera juridiska fel och utforma inlagor lyckades hon vinna överklagandet och undvika både vräkning och skulder på över 70 000 dollar. Hon underströk att “I can’t overemphasize the usefulness of AI in my case […] I never, ever, ever, ever could have won this appeal without AI.” En annan person i artikeln, Staci Dennett från New Mexico, hade blivit stämd för en företagsskuld och använde ChatGPT genom att be AI ”agera som en Harvard Law-professor” och kritisera hennes argument tills de var perfekta, lyckades hon nå en förlikning som sparade henne 2 000 dollar.

Men vi har även sett fall där både privatpersonr och jurister har verkligen förstört för sig själva också i processen genom att använda AI-verktyg. Forskaren Damien Charlotin har på sin hemsida dokumenterat över 280 amerikanska fall där AI använts felaktigt i domstol, ofta med fabricerad eller misstolkad rättspraxis.

Exempelvis Jack Owoc, energidrycksmiljardär för Bang energidrycker, fick böter och samhällstjänst efter att ha lämnat in rättsdokument med 11 påhittade rättsfall som ChatGPT fabricerat.

Ett tidigt och uppmärksammat fall är i processen Mata v. Avianca, Inc. inträffade i New York den 27e Maj 2023, där en advokat (Peter LoDuc) stod inför en domstolsförhandling efter att ha lämnat in en inlaga som innehöll sex påhittade rättsfall. Inlagan hade gjorts av hans advokatkollega (Steven A. Schwartz,) med hjälp av AI-verktyget ChatGPT. Domaren Castel i målet skrev i ett beslut att “6 of the submitted cases appear to be bogus judicial decisions with bogus quotes and bogus internal citations,", där han krävde att kärandens juridiska ombud skulle förklara sig. Schwartz, med över trettio års yrkeserfarenhet, erkände att han hade använt ChatGPT för att söka efter tidigare avgöranden men att han var ovetande att “its content could be false". Han uttryckte djup ånger över händelsen. De både advokaterna samt deras advokatbyrå blev sedermerade dsiciplinerade att betala 5 000 dollar vardera i böter. De beordrades dessutom att informera varje domare som felaktigt hade angivits som författare till de påhittade domarna om sanktionen.

Fenomenet har dykt upp lite var och där globalt. T.ex. Kanada 2024.

Även i Sverige skedde det första hittills kända fallet där en advokat å sin klientsvägnar lämnade i en inlaga med tio fabricerade HD-avgöranden. I domen stod att läsa att advokaten under huvudförhandlingen, lämnat in en handling med rubriken ”Rättspraxis som stöder [klientens] yrkande om skadestånd för lidande”. Advokaten tilldelades en varning av disciplinämnden för detta.

Forskare vid Stanford University och Yale University har i en artikel från i år undesökt tillförlitligheten hos moderna juridiska Ai-verktyg — såsom Lexis+ AI, Westlaw AI-Assisted Research, och Ask Practical Law AI — som marknadsförs som “hallucination-free” att de hallucinerar mellan 17 % och 33 % av gångerna. De betonar att AI kan vara ett bra hjälpmedel men kräver mänsklig kontroll och granskning men att jurister måste kontrollera källorna noggrant, eftersom vissa fel är subtila men allvarliga.

Källa: Magesh, Varun, Surani, Faiz, Dahl, Matthew, Suzgun, Mirac, Manning, Christopher D. och Ho, Daniel E. Hallucination-Free? Assessing the Reliability of Leading AI Legal Research Tools, Journal of Empirical Legal Studies, 2025, s. 1–27.

 

Uppdatering: 2025-09-01: “AI-fusket ökar vid Umeå universitet – lärare inför fler muntliga prov”

“Det var 2024 som de första fyra AI-fuskarna åkte dit vid Umeå universitet. […] Under hela förra året var det tio som stängdes av. Men redan innan höstterminen 2025 dragit igång står det klart att årets siffra blir högre. Hittills i år har 13 studenter stängts av.”

Jag vill understryka att AI naturligtvis också medför enorma utmaningar – och detta är bara ett av många exempel. Även om jag ovan har lyft fram dess potential, står samhället inför betydande svårigheter kopplade till teknologins utveckling, sett ur flera olika perspektiv och områden.

Källa: https://www.svt.se/nyheter/lokalt/vasterbotten/ai-fusket-okar-vid-umea-universitet-larare-infor-fler-muntliga-prov

 

Uppdatering 2025-10-22 – Kuriosa: Hur ser det ut med AI-verktyg för studenter?

Jag behövde nyligen resa till Lund för att ta del av två litteraturverk som inte fanns tillgängliga på något annat bibliotek i Sverige. I samband med det passade jag på att besöka Juridicum för att få in några timmars studier – och det slog mig hur många juriststudenter som använde ChatGPT som pedagogiskt hjälpmedel under sitt pluggande. Även om jag inte kunde kvantifiera det där och då, gav intrycket jag fick av de skärmar jag såg att ungefär var tredje juriststudent använde ChatGPT i sitt arbete. Studenten som satt bredvid mig läste till exempel en HFD-dom och ställde frågor om den till AI-verktyget.

 

Uppdatering: 2025-11-20 “Ett verktyg vi inte vill vara utan” – Så förändrade JUNO AI arbetet på Advokatbyrån Kaiding”

Dagens juridk har idag släppt en intervju med en delägare på advokatbyrån Kaiding om varför de valde att implementera AI-verktyget JUNO som en juridisk resurs. Avgörande för valet var inte enbart funktionaliteten, utan framför allt kvaliteten på det underlag som verktyget bygger på. “Inom juridiken är kvaliteten på källmaterialet helt central för att säkerställa korrekta och tillförlitliga resultat. […] fungerar som ett kraftfullt stöd i rättsutredningar”. En av de avgörande fördelarna är också möjligheten att ställa frågor baserade på anonymiserade fallbeskrivningar utan att riskera att bryta mot tystnadsplikten eller klientsekretessen. Dessutom är JUNO AI specifikt tränad på svenska rättskällor. När JUNO AI väl togs i bruk på byrån märktes effekten omedelbart. Verktyget integrerades snabbt i medarbetarnas dagliga arbetsflöden, inte minst inom rättsutredningar och kvalificerad juridisk analys. “Redan efter kort tid blev det en naturlig del av vardagen. Ser jag på min egen användarhistorik använder jag JUNO AI i princip dagligen – ofta flera gånger per dag”, berättar delägaren. Vilket har lett till både tidsbesparing och kvalitetsförbättring. Han säger också avstå från ett verktyg som JUNO AI skulle kännas som att frivilligt gå tillbaka till en tid då man fick slå i fysiska böcker istället för att göra avancerade sökningar i databaser och däri som ett sätt att möta framtidens krav på juridska tjänster.

Källa: https://www.dagensjuridik.se/native/ett-verktyg-vi-inte-vill-vara-utan-sa-forandrade-juno-ai-arbetet-pa-advokatbyran-kaiding/

Undersökning: Vilken är den bästa juridiska ordboken för jurister?

Detta blogginlägg utgör en undersökning och jämförelse av samtliga svenska juridiska ordböcker som har publicerats.*

  1. Juridikens termer (ca 5800 ord) - T. Andersson m.fl. (2015), ISBN: 978-91-47-11219-7

  2. Norstedts Juridiska Ordbok : Från A till Ö (x ord?) - S. Martinger, (2013), ISBN: 9789139103899

  3. Juridikens begrepp (ca 3500 ord) - S. Melin, (2013), ISBN: 9789176786505

  4. Juridik - ord och begrepp (ca 1000 ord) - K. Lundberg m.fl., (2017), ISBN: 9789152347355

  5. Juridiska ord och begrepp (ca 1900 ord) - A. Rembe m.fl., (1998), ISBN: 9789164801159

[*] Detta inlägg kan komma att bli inaktuellt om några år, då utvecklingen tydligt går mot att fler och mer enhetliga, kostnadsfria juridiska ordlistor blir tillgängliga på nätet – både från myndigheter och företag (som t.ex. här, här och här). Och inte minst kommer AI verktyg att ersätta dessa böckerna (även om sådana verktyg ännu inte finns tillgängliga i skrivande stund) inom en överskådliig framtid. Det nuvarande begränsningarna som finns med de digitala ordlistorna är att dem inte är lika omfattande i mängd av antalet termer och brister i kvalitet av beskrivningar. Därav detta blogg-inlägg med att undersöka de juridiska ordböckerna).

Syfte: Att undersöka och analysera de utgivna svenska juridiska ordböckerna ur ett juridiskt perspektiv samt att rekommendera den bok som är bäst lämpad för juriststudenter (med hänseende till kvalitet, ekonomi och antalet ord).

Urvalskriterier av de fem orden som ska undersökas i varje bok: I denna undersökning har fem juridiska termer valts ut, vilka juriststudenter vanligtvis möter och behandlar under utbildningens gång. Urvalet av termer baseras på följande kriterier: ett typiskt svenskt juridiskt uttryck som förekommer både inom och utanför processrätten; en juridisk princip med olika betydelser beroende på rättsområde; ett ofta använt straffrättsligt begrepp; ett juridiskt latinskt uttryck, ett karakteristiskt avtalsrättsligt och anglosaxiskt juridiskt begrepp.

Metod: De fem utvalda juridiska begreppen har slagits upp i respektive ordbok och därefter jämförts. För varje ord har kommentarer gjorts med utgångspunkt i nedanstående bedömningskriterier. Utifrån dessa kommentarer har en samlad bedömning gjorts, vilket lett fram till en slutsats om vilken ordbok som rekommenderas i första hand.

Bedömningskriterier av ordböckerna för denna recensionen: korrekthet, tydlighet och fullständighet.* **

[‘] En lingvist skulle sannolikt ifrågasätta både metod och kriterier som används ovan. Detta blogginlägg är dock en enkel och översiktlig praktisk undersökning med fokus på juriststudenter.

[**] Det finns ett djupare värde i ordböckerna, nämligen deras pedagogiska funktion som hjälpmedel och verktyg för att inte bara förstå juridiska uttryck, utan också kunna fördjupa sig i dem. Även om dessa ordböcker främst fokuserar på att förklara den juridiska innebörden av ett ord, missar de ofta vikten av att även förstå och behärska ordets användning i det allmänna språkbruket – vilket också är viktigt för en jurist.

Fem juridiska uttryck för ”yrkande” från ovanstående ordböcker som jämförts:

1. Juridikens termer: yrkande = enl. processr. terminologi en av part till rätten riktad framställning, att rätten ska meddela dom av visst innehåll, t.ex. att motparten ska betala en skuld.

2. Norstedts Juridiska Ordbok: yrkande = är en av part framställd begäran av myndighet ska meddela avgörande av visst innehåll. Åklagaren kan t.ex. yrka att domstolen ska döma den tilltalade för bedrägeri till fängelse. Likaså kan i ett tvistemål käranden t.ex. yrka att domstolen ska förplikta svaranden att till den förre utge visst kapitalbelopp jämte ränta, varpå svaranden yrkar att käromålet ska ogillas

3. Juridikens begrepp: yrkande = Parts begäran att *domstolen ska meddela *dom eller *beslut med visst innehåll. I *tvistemål ska en ansökan om *stämning bl.a. innehålla ett bestämt *yrkande. I *svaromålet ska *svaranden ange i vad mån *kärandens yrkande medges eller bestrids – i senare fallet också grunden för detta. Vid *huvudförhandlingen ska sedan *käranden framställa sitt yrkande och svaranden ange om han medger eller bestrider detta. I *brottmål ska *åklagaren framställa sitt yrkande vid huvudförhandlingen. Det vanliga är att detta görs genom att gärningsbeskrivningen i *stämningsansökan läses upp. Av denna framgår även det straffstadgande åklagaren åberopar.

4. Juridik - ord och begrepp: yrkande = Ett tydligt förslag eller fordran som framställs i en beslutande församling, t.ex. domstol, bolagsstämma eller politisk nämnd.

5. Juridiska ord och begrepp: yrkande = begäran av part om att domstol eller myndighet ska meddela dom eller beslut med ett visst innehåll.

Analys:

  1. Juridikens termer:

    (+) Definitionen preciserar korrekt att begreppet används inom processrättslig terminologi och återger betydelsen inom denna ram.

    (–) Begränsar användningen till processrätten och tar inte hänsyn till att begreppet yrkande även kan förekomma i andra juridiska sammanhang utanför processrätten.

  2. Norstedts Juridiska Ordbok:

    (+) Ger två tydliga exempel (från brottmål och tvistemål) av begreppet i typiska juridiska sammanhang.

    (–) Anger inte vilket rättsområde definitionen avser.

    (–) Det är inte nödvändigt att ett yrkande alltid riktas till en myndighet; ett yrkande även riktas till en skiljedomstol (som är ett privat organ).

  3. Juridikens begrepp:

    (+) Bidrar med två processrättsliga exempel som tydligt illustrerar yrkandets funktion i rättsprocessen.

    (–) Tar inte hänsyn till att ett yrkande inte enbart behöver avse en begäran om visst innehåll riktad till domstol.

  4. Juridik - ord och begrepp:

    (+) Försöker ge en helhetsdefinition genom att även omfatta användningen av begreppet utanför dess traditionella juridiska kontext.

    (–) Begränsar sig felaktigt till att yrkande endast kan riktas till en beslutande församling, trots att det även kan riktas till en ensam beslutande person.

  5. Juridiska ord och begrepp:

    (–) Brister i samma avseende som angivits ovan (se punkt 2), dvs. den begränsade synen på yrkandets riktning och omfattning.

Fem juridiska uttryck för ”täckningsprincipen” från ovanstående ordböcker som jämförts:

1. täckningsprincipen = 1. grundläggande princip för exekutiv auktion av fast egendom, enl. vilken fastigheten inte får säljas utan att alla fordringar med bättre rätt än exekutionsfordringen samt förrättningskostnaderna får full täckning. Jfr Lägsta budet. 2. Straffr. princip som innebär att gärningsmannens uppsåt/oaktsamhet bör täcka hela den rättsstridiga gärningen, vilket innebär att gärningsmannens verklighetsbild måste överensstämma med den verklighetsbild som styrks i en rättegång. Föremål för täckning, inom ramen för en rättsstridig gärning, är: rekvisit för straffbelagd gärning, att erforderlig gärningskontroll föreligger, att gärningen strider mot svensk lag sam att ingen omständighet som gör gärningen tillåten föreligger.

2. täckningsprincipen = är detsamma som täckningsgrundsatsen.

täckningsgrundsatsen = säger att vid exekutiv försäljning av fast egendom ska skyddsbeloppet täckas av köpeskillingen för fastigheten. Om så inte skulle vara fallet får Kronofogdemyndigheten godta inropet endast om samtliga berörda sakägare medger det.

3. täckningsprincipen = Priset för en *fastighet ska ge alla *sakägare, med bättre rätt än exekutionssökanden, full *betalning (full täckning) vid en *exekutiv försäljning. Täckningsprincipen anger alltså det lägsta pris som fastigheten får säljas för (inklusive förrättningskostnader). Jfr *skyddsbeloppet, *övertagandeprincipen.

täckningsgrundsatsen = *Täckningsprincipen.

4. täckningsprincipen = Vid försäljning av fast egendom på exekutiv auktion får inte fastigheten säljas om inte de panthavare med bättre rätt än den som begär den exekutiva försäljningen får fullt betalt för sina fordringar.

5. täckningsprincipen = vid exekutiv försäljning av en fastighet måste —> skyddsbeloppet täckas av köpeskillingen.

Analys:

  1. Juridikens termer:

    (+) Visar att begreppet har två olika betydelser i två skilda rättsområden: exekutionsrätt och straffrätt.

  2. Norstedts Juridiska Ordbok:

    (+) Inkluderar en hänvisning till synonymen täckningsgrundsatsen.

    (–) Saknar en korsreferens till synonymen.

    (–) Misslyckas med att förmedla att termen även används i straffrättsligt sammanhang.

  3. Juridikens begrepp:

    (+) Ger en pedagogisk och utförlig förklaring av begreppets tillämpning och rättsverkningar inom exekutionsrätten.

    (–) Samma brister som Norstedts (ovan) – begreppet begränsas till ett rättsområde.

    (–) Undviker att ge fullständig korsreferens till täckningsgrundsatsen.

  4. Juridik - ord och begrepp:

    (–) Samma begränsning som i Norstedts – endast exekutionsrättslig användning behandlas.

  5. Juridiska ord och begrepp:

    (–) Samma begränsning som i Norstedts – endast exekutionsrättslig användning behandlas.

1. uppsåt = straff. beteckning på en av de två i straffrätten förekommande skuldformerna. U. kan i allmänna termer uttryckas som att gärningsmannen agerar med “vett och vilja”, men den straffr. begreppsbildningen är mer specifik än så. Uppsåtsbegreppet preciseras i svensk rätt numera genom de tre uppsåtsformerna Avsiktsuppsåt, Insiktsuppsåt och Likgiltighetsuppsåt. Jfr Personlig Oaktsamhet

2. uppsåt = förekommer som direkt, indirekt och eventuellt uppsåt. Numera accepteras i praxis också likgiltighetsuppsåt.

3. uppsåt = (*Dolus) Avsikt. Det finns olika uppsåtskrav för *brott. Direkt uppsåt krävs bara undantagsvis för ansvar. För en åklagare bör, beroende på bevisläget, prövningen och argumentationen ske i denna ordning: *direkt uppsåt, *indirekt uppsåt, *insiktsuppsåt och *likgiltighetsuppsåt.

4. uppsåt = En skuldform. T.ex. om någon begår en handling med avsikt att den ska få viss följd handlar personen med uppsåt, dolus. Det gäller att ett brott för att vara straffbart måste ha begåtts uppsåtligen om inte något annat är föreskrivet. Vid vissa brott anges i lagen att även oaktsamhet, culpa, är tillräckligt för straffansvar.

5. uppsåt = dolus, avsikt, inom straffrätten krävs i allmänhet uppsåt för att en handling ska vara straffbar. Sådant föreligger när en gärningsman inser att en gärning kommer att medföra en brottslig effekt, men detta inte hindrar honom från att agera.

Analys:

  1. Juridikens termer: (+) Det står i första meningen att det är beteckningen på två av de förekommande skuldformerna. Vilket sätter uppsåtsbegreppet i sin helhetskontext till att det används för att beskriva en straffrättslig skuldform. (+) Har med det äldre uttrycket “vett och vilja” och försöker beskriva betydelsen av det om det har med gärningsmannens handlande att göra. (-) Se anmärkning (nedan).

  2. Norstedts Juridiska Ordbok: (-) Lyckas inte förmedla vad ordet betyder eller hur det används. (-) Se anmärkning (nedan).

  3. Juridikens begrepp: (+) Det latinska uttrycket och även en allmänspråklig synonym om vad ordet betyder. (+) Försöker förmedla en juridisk metod om hur man traditionellt stegvis prövar uppsåtsformerna. (-) Se anmärkning (nedan).

  4. Juridik - ord och begrepp: (-) Se anmärkning (nedan).

  5. Juridiska ord och begrepp: (+) Det latinska uttrycket och även en allmänspråklig synonym (+) Beskriver att om att begreppet handlar om gärningsmannens insikt för sin gärning kommer få en viss effekt (-) Missar att begreppet ingår i en skuldform (-) Se anmärkning (nedan).

  • Anmärkningar: Ingen av ordböckerna lyckas förmedla att: avsiktsuppsåt, insiktsuppsåt och likgiltighetsuppsåt är de modernare termerna för direkt, indirekt och eventuellt uppsåt.

1. ex officio = på tjänstens vägnar; på eget initiativ (av myndighet).

2. ex officio = kan översättas med på tjänstens vägnar. Ska något av domstol eller myndighet beaktas ex officio betyder det att myndigheten eller domstolen agerar på eget initiativ och något påpekande från par inte är nödvändigt.

3. ex officio = På ämbetets vägnar eller på eget initiativ. Förkortas e.o. När en domstol eller annan myndighet ska beakta något ex officio innebär det att de är skyldiga att agera utan att någon har begärt det.

4. ex officio = En myndighet ska i vissa fall på eget initiativ, om det är nödvändigt, agera utan att någon begär det.

5. ex officio = “å tjänstens vägnar”. Om något ska beaktas ex officio är domstolen eller myndigheten skyldig att agera utan att någon begärt det.

Kommentar:

  1. Juridikens termer: (-) Förmedlar inte om det innefattar en skyldighet för myndigheten att agera eller inte.

  2. Norstedts Juridiska Ordbok: (+) Pedagogiskt och tydligt hur begreppet översätts samt vad det betyder och på vilket sätt det används.

  3. Juridikens begrepp: (+) Har två olika översättningar samt en förkortning. (+) Pedagogiskt och tydligt vad uttrycket betyder och hur det används.

  4. Juridik - ord och begrepp:

  5. Juridiska ord och begrepp:

1. letter of intent = (avsiktsförklaring), förklaring vari någon säger sig ha en viss avsikt, exempelvis att ingå ett avtal el. att vid behov fullgöra en annans förpliktelse. Den som avger ett L. eftersträvar ofta en sådan utformning att L. å ena sidan är så förtroendeingivande sm möjligt men å andra sidan inte ålägger den förklarande någon förpliktelse.

2. letter of intent = är ett begrepp vilket alltmer används i avtalsrättsliga sammanhang och som kan översättas med avsiktsförklaringar. Dylika förklaringar brukar ofta utgöras steg på vägen till ett slutligt avtal. För det fall avtal inte kommer till stånd uppkommer frågan om eventuella rättsverkningar, företrädesvis i form av skadestånd, kan drabba den part som avgett någon typ av avsiktsförklaring. Något säkert svar kan inte ges enligt svensk rätt och praxis på området är fortfarande ytterst mager.

3. letter of intent = En förklaring av någon att någon har viss avsikt. Förklaringen är ämnad att inge förtroende angående ett förhållande utan att samtidigt vara förpliktande för förklaringsgivaren. Emellertid har dylika förklaringar blivit allt vanligare och ofta kommit att betraktas som ett förberedande avtalsskede, dvs. innan slutligt avtal ingås. Det har därför diskuterats om inte förklaringen kan få vissa rättsverkningar om avtal uteblir. Rättsläget är ännu så länge oklart.

4. letter of intent = Inför större affärer mellan näringsidkare upprättas ibland ett dokument där en eller flera av parterna gör en avsiktsförklaring att ingå avtal.

5. letter of intent = avsiktsförklaring, ett dokument där parter som förhandlar bekräftar sin avsikt att vid ett senare tillfälle sluta ett avtal med varandra.

Kommentar:

  1. Juridikens termer: (+) Förklarar vad begreppet betyder och hur det typiskt används. (-) Förmedlar inte en bild om hur rättsläget ser ut på det avtalsrättsliga området.

  2. Norstedts Juridiska Ordbok: (+) Förklarar vad begreppet betyder och hur det används i sin juridiska kontext. (+) Pedagogiskt uttryckt (+) Förmedlar en bild av rättsläget.

  3. Juridikens begrepp: (+) Förklarar vad begreppet betyder och hur det används i sin juridiska kontext. (+) Förmedlar en bild av rättsläget.

  4. Juridik - ord och begrepp: (+) Förklarar en typisk kontext begreppet används i (-) Förmedlar inte en bild av rättsläget. (-) Förklara inte de typiska rättsverkningarna som är associerade med ett sådant avtal.

  5. Juridiska ord och begrepp:

Analys, diskussion och slutsats:

Undersökningen visar tydligt att den som vill förstå ett juridiskt begrepp på djupet har goda skäl att konsultera flera ordböcker. Ingen enskild bok uppfyller nämligen samtliga kriterier för korrekthet, tydlighet och fullständighet – kriterier som bör kunna ställas på en ordbok över juridiska termer. Därtill varierar kvaliteten inom varje bok från begrepp till begrepp. Det som därmed återstår är en relativ helhetsbedömning av vilken av böckerna som är mest ändamålsenlig för juriststudenter.

Ett exempel som tydligt illustrerar detta är att Norstedts Juridiska Ordbok varken lyckades – eller ens försökte – förklara innebörden av begreppet “uppsåt”. Detta får anses vara ett minimikrav på en juridisk ordbok, särskilt när det rör sig om ett så gammalt, centralt och frekvent använt juridiskt uttryck inom straffrätten. Av det skälet kan jag inte rekommendera boken, även om den i vissa fall – såsom vid förklaringen av begreppet “letter of intent” – överträffade de övriga ordböckerna. Detta belyser den övergripande utmaningen i analysen: ingen av ordböckerna är ensamt exemplarisk

Ser man till antalet uppslagsord innehåller Juridikens termer överlägset flest – cirka 5 800, att jämföra med 3 500, 1 900 respektive 1 000 i de övriga böckerna. Eftersom Juridikens termer dessutom inte uppvisade några större brister i innehållet, är det den bok jag kan rekommendera.*

OBS! Vill jag poängtera att du som student skulle ha nytta av att äga åtminstone en av dessa ordböcker snarare än ingen alls. Det är därför min rekommendation att du införlivar en sådan i dina studier. Även om denna undersökning endast resulterat i en specifik bok, utesluter det inte att även de övriga böckerna ocskp kan fungera som ett hjälpmedel i studierna.

[*] Denna undersökning har dock inte tagit hänsyn till kostnaden för de ovan nämnda böckerna.

Anekdot: Jag blev uppringd av studievägledaren idag innan lunchen, som bara ville kontrollera att jag inte hade missat att ansöka om någon kurs till våren.

Jag blev mycket imponerad av den omsorg som studievägledaren visade. Han ville bara försäkra sig om att jag inte hade missat någon kurs i min ansökan. Det är verkligen att gå den extra milen för sina studenter och ett praktexempel på hur den juridiska institutionen – och särskilt studievägledaren på Umeås juridiska institution, S. Lidberg – gör ett utmärkt jobb. Det är inte svårt att förstå varför han blev nominerad till Umeå studentkårs studievägledarpris så sent som förra året.