Jag befinner mig för närvarande i den nionde veckan av terminen och är mitt uppe i examensarbetet (30 hp) på juristprogrammet. Först nu, när jag på allvar har möjlighet att fördjupa mig i de källor som åberopas inom kontexter där vetenskap förmedlas och rättsvetenskap – skrivna av forskare eller personer med akademisk utbildning inom sina respektive områden – har jag kunnat dra en mer grundläggande slutsats och fått ett nytt axiomatiskt förhållningssätt till källor. Jag har nämligen insett hur utbrett slarv, brister och felaktiga påståenden faktiskt är i publicerade verk. Jag har visserligen stött på detta fenomen även under tidigare terminers uppsatsarbete, både bland forskare och bland studenter (se mitt tidigare blogginlägg där jag behandlar en liknande erfarenhet) men först nu, när jag arbetat med material från flera olika vetenskapliga discipliner, har frekvensen av det blivit tydlig för mig. Det har varit en verklig ögonöppnare för hur en betydande del av den vetenskapliga produktionen faktiskt kan vara uppbyggd – och hur ofta påståenden av tveksam kvalitet som cirkulerar. Jag har därigenom fått en djupare förståelse för det fundamentala behovet av system för vetenskaplig kvalitetssäkring, såsom kollegial granskning (peer review), samt vikten av att i största möjliga utsträckning arbeta med primärkällor.
Jag skriver detta därför att jag önskar att jag hade fått denna insikt tidigare. Detta är ett meddelande och en sammanställning i exemplifierande syfte till ett yngre jag – Eftersom denna bloggen skrivs som ett meddelande till en yngre version av mig själv är tanken att bidraga med underlag för en snabbare insikt av det jag har fått lära mig. Ett budskap jag önskar hade kunnat förmedlas tidigare till mig och lett till större ödmjukhet och mognad i synen på forskning redan i ett tidigt skede av utbildningen.
[Inom en överskådlig framtid – sannolikt inom de kommande 5 till 25 åren – kommer detta blogginlägg att vara obsolet för oss som lever i de utvecklade delarna av världen. Vi befinner oss i en otrolig tid, där AI- som lanserades för nästan exakt tre år sedan redan håller på att omforma vårt samhälle och vår värld i snabb takt. Och där utvecklingen med AI som verktyg går i en riktigt hög takt. I framtiden kommer AI-system att vara direkt kopplade till omfattande databaser av producerad kunskap och forskning, vilket möjliggör omedelbar granskning och verifiering av både egna verk med källor före publicering och andras källor i efterhand. Detta kommer bidra till att göra vetenskaplig verksamhet ännu mer sanningsenlig, transparent och precis.]'
En sak som fick mig att mogna lite mer i det där var när jag snubblade över Jakob Heidbrinks text “NJA 2010 s. 467: Släggan i stället för stämjärnet” i boken Utblick och Inblick: Vänbok till Claes Sandgren (2012), där han reflekterar över sina tidigare forskningsinsatser i rättsvetetenskap, han skriver bl.a. följande: “Författaren till ens skrift kan kanske anses vara den med lämpade personen att bedöma skriftens brister, men inte dess förtjänster. Detta gäller alltid, och kanske i synnerhet vid doktorsavhandlingar. I mitt fall - jag kan inte bedöma hur representativt jag är - blev tiden före och efter disputationen en känslomässig berg- och dalbana. Först glädjen över att ha lämnat boken till tryck. Sedan den spända förvätningen inför disputationsakten, parad med ett visst mått av säkerhet att jag nog hade gjort ett ordenttligt jobb och att inte alltför mycket fanns att kritiserade i avhandlingen. Sedan en lång disputationsakt med extraopposition. Tomheten. Därefter insikten om hur mycket i avhandlingen som varit slarvit, halvt genomtänkt, förrhastat uttalat. En viss nedstämhet över att inte heller min avhandling fått det samlade juridiska auditoriet att jubla över att ha skådat ljuset. Så småningom återhämtning, insikten om att jag trots alla brister blivit godkänd och fått min doktorstitel, att det nog finns något som jag gjort rätt” (s. 261, i Utblick och Inblick: Vänbok till Claes Sandgren (2012).)
Nedan har jag sammanställt exempel på slarv, brister och felaktiga påståenden som jag har stött på i olika verk och vetenskapliga discipliner under efterforskningen till examensarbetet. [OBS: Som tidigare nämnts är syftet med denna framställning inte att håna, peka ut enskilda personer eller ”sparka nedåt”, utan att i upplysande syfte belysa kollektivet och försöka tydliggöra vilken nivå av förväntningar och krav som rimligen kan ställas på personer med akademisk utbildningsbakgrund när de framför påståenden i en kunskapsbaserad kontext.]
Lincoln LaPaz (professor i astronomi) och Jean LaPaz (innehavare av en kandidatexamen i geologi och en masterexamen i engelska) är författarna till boken Space Nomads: Meteorites in Sky, Field, and Laboratory, Holiday House, New York, 1961:
[CAUTION, THIS TEXT HAS ERROR] “Not only has man worshipped meteorites, but during a period extending from approximately 300 B.C. to 300 A.D., emperors and self-governing cities frequently marked the fall of meteorites by minting special coins or medals known as betyls.[10] One of these is the betyl of Emisa, Syria, made by Antonius Pius (138-161 A.D.). The historian, Herodotus, accurately described the object honored by this betyl as: “A large stone, which on the lower side is round, and above runs gradually to a point. It has nearly the form of a cone, and is of a black color. _People say of it in earnest that it fell from Heaven.” (s. 149)
Clas Svahn (kandidatexamen i journalistik) är författare till boken “Hotet från världsrymden: Rymdstenar soltarstomrar och störande satelliter”, Bokförlaget Semic, 2025.
Bruno Velander (Hovrättsassesor) i Svea hovrätts dom 2024-03-21 i mål T 835-23:
Peter Strömgren (juris doctor i civilrätt och universitetslektor i rättsvetenskap) och Laila Zackariasson (professor i civlrätt) som har gett ut boken “Sakrätt beträffande fast egendom”, Stockholm, Norstedts Juridik, 2025.
Max Gounelle (professor i offentlig rätt vid universitetet i Toulon) och Matthieu Gounelle (professor i kosmokemi vid Muséum national d’Histoire naturelle i Paris). I sin artikel “International Law and Regulations”, Meteoritics & Planetary Science, vol. 54, 2019, s. 2887–2901 skriver författarna följande om gällande rättsläget i följande:
[CAUTION, THIS TEXT HAS ERROR] “A typical situation is that of according the property deeds to the owner of the land of the fall or find. This is the case notably for Argentina (except the State of Chaco), the United States, Canada (except the Province of Quebec), Belgium, the Czech Republic and the United Kingdom.”
Joakim Nergelius (professor i konsitutionell rätt vid Örebro universietet). I sin bok “De europeiska dopmstolarna och det svenska äganderättsskyddet” (2012) sida 11, fotnot 1, skriver han:
[DENNA TEXT INNEHÅLLER FELAKTIGA UPPGIFTER OCH FELÖVERSATT CITAT] “Särskilt bekant är den schweiziske filosofens Jean-Jacques Rossaeau berömda uttalande, i inledningen av boken Samhällsfördraget (Du Contrat Social) från 1749 om att “Den förste man som lät inhägna ett stycke mark och utropa ‘Detta är mitt’ var upphovet till alla mänsklighetens följande olyckor”.
För det första som anmäkrs i citatet är att det citat som han bämner skrevs inte i inledningen av boken, utan i inledningen till kapitel 2. För det andra kan citatet inte härröra från något tidigare än år 1754 då Rousseau färdigställde texten, vilken sedermera publicerades för första gången 1755. För det tredje återfinns citatet inte i verket Samhällsfördraget (“Du contrat social”), utan i Avhandling om ursprunget och grunderna till olikheten mellan människorna (“Discours sur l’origine et les fondemens de l’inégalité parmi les hommes”). Slutligen är den andra häflten av det angivna citatet direkt felaktigt då originaltexten lyder: “Le premier qui, ayant enclos un terrain, s’avisa de dire : Ceci est à moi, et trouva des gens assez simples pour le croire, fut le vrai fondateur de la société civile.” Vilket typiskt har av en oftast använd författad version översatt på engelska som: “The first man who, having enclosed a piece of ground, said ‘This is mine,’ and found people simple enough to believe him, was the true founder of civil society.” (Se Rousseau, Jean-Jacques, Discours sur l’origine et les fondemens de l’inegalité parmi les hommes, Amsterdam, Marc-Michel Rey, 1755, s. 102; Se Cole, G. D. H., The Social Contract and Discourses by Jean-Jacques Rousseau, London och Toronto, J. M. Dent and Sons, 1923, s. 183).
Problemet att ibland veta för mycket
Jag var förbi Malmö stadsbibliotek under en visit för att göra min kära moder sällskap inför en rutinoperation nere i Skåne den 17:e Oktober. Även om jag var nere för det ändamålet tar det inte bort att jag har ett examensarbete att skriva. Under min tid på juristprogrammet har jag vid flera tillfällen besökt Stadsbiblioteket i Malmö för att studera. Jag tenderar ofta att sätta mig i den tysta avdelningen på plan 4, eftersom studieplatser där i byggnaden “ljusets kalender” oftast är upptagna även på helger. För er som har följt min blogg tidigare är det troligt att ni har märkt att jag alltid har ett vaket öga för juridiska källor när jag flanerar i olika miljöer. Detta tillfälle var inget undantag. Den tysta avdelningen, som den ser ut idag, rymmer bland annat en del böcker med en viss typ av juridisk material eller rättskällor som är placerade direkt till vänster i bokhyllan när man kommer in i rummet. En av böckerna som jag av en slump råkade ögna i var originalupplagan av De svenska landskapslagarna (i komplett översättning med anmärkningar och förklaringar) från 1976, av Åke Ohlmark. Eftersom jag har undersökt och använder mig av landskapslagarna i mitt examensarbete var det av intresse att granska just denna översättning för att se om jag skulle kunna använda mig av den i mitt arbete. Jag kände igen författarens namn, men kunde inte riktigt placera honom – var han en historiker inom rättshistoria eller kanske en f.d. professor i civilrätt? Jag gjorde en snabb sökning på hans namn och gick in på hans Wikipediasida. Det slog mig plötsligt – självklart kände jag igen namnet och vem det var. Under sommaren, när jag och min flickvän var på en roadtrip till Skåne, hade jag lyssnat på P1 Dokumentär på avsnittet "Mannen som kidnappade Sagan om ringen" under en av våra bilresor i landskapet. För de som inte är bekanta med författaren, eller som inte har lyssnat på avsnittet, kan jag: 1) varmt rekommendera avsnittet för dess stora underhållningsvärde, och 2) kortfattat ge en bild av Ohlmarks tidigare översättningsarbete samt 3) ge exempel på hans tidigare översättningsarbete. Ohlmark var den första att översätta Sagan om ringen-trilogin till svenska mellan 1959 och 1961. Han bidrog till att Sagan om ringen-böckerna blev en stor framgång i Sverige under sin tid och fortsatte att läsas av många svenskar även därefter. Det största problemet var dock den frihet han tillät sig i översättningarna. För att belysa några av de många märkliga översättningar han gjorde hänvisar jag här till material från en annan blogg (som jag varmt kan rekommendera, kika mer i bloggen för mer jämförande exempel från hans sagan om ringen översättning):
[Original] '“Éowyn! Éowyn!' cried Merry. Then tottering, struggling up, with her last strength she drove her sword between crown and mantle, as the great shoulders bowed before her. The sword broke sparkling into many shards. (Tolkien, RotK: V, 6)
[Ohlmarks översättning] “Éowyn! Éowyn! skrek Merry. Raglande rätade han upp sig och med uppbjudande av sin sista styrka drev han med otroligt hugg sin klinga mitt mellan kronan och manteln när de breda axlarna böjde sig ner mot henne. Svärdet splittrades gnistrande i tusentals bitar.” (Ohlmarks, s. 138)
Kommentar av bloggaren: “Detta är det mest klassiska och omtalade av alla fel i Ohlmarks översättning. Enligt honom är det alltså Merry och inte Éowyn som dödar häxmästaren av Angmar! Det mest upprörande är dock inte själva felet, som när man ser hur Tolkien formulerade sig, med (lite klumpigt) subjektbyte mitt i, faktiskt är ganska lätt hänt. Men att det dröjde nästan trettio år, till 1989, innan förlaget kom sig för att rätta det!? Dessutom blev det inte ens därefter rättat i alla utgåvor, utan det finns några nyare än så där felet står kvar. (I övrigt kan noteras ett annat fel i samma stycke: det står "med otroligt hugg" istället för "med ett otroligt hugg". Men det är ju en petitess i sammanhanget.)
[Original] “The Eye was rimmed with fire, but was itself glazed, yellow as a cat's, watchful and intent, and the black slit of its pupil opened on a pit, a window into nothing.” (Tolkien, FotR: II, 7)
[Ohlmarks översättning] “Ögat infattades i en rand av eld men var självt glasartat och gult som ett tigeröga, vaksamt och intensivt, och pupillens svarta springa var som ett schakt ner till helvetet.” (Ohlmarks, s. 432)
Kommentar från bloggaren: “Att därför översätta into nothing till "ner till helvetet", ett helvete dessutom som inte har någon plats i Tolkiens mytologi, är ett grovt felgrepp av Ohlmarks. (Inte heller tigrar hör hemma i den av oss kända delen av Midgård, varför översättningen av cat till "tiger" är mindre lyckad. Men det är mindre viktigt, även om såna missar förvisso är typiska för Ohlmarks.”
[Oirignal] “What's happened to your precious Nazgûl? Has he had another mount shot under him?” (Tolkien, TT: III, 3)
Så snart jag insåg vem författaren var lade jag genast ifrån mig boken och ställde tillbaka den i bokhyllan. Det kan naturligtvis hända att hans översättning av landskapslagarna uppfattas som ett mästerverk av många filologer (vilket jag givetvis “hintar” med en glimt i ögat, eftersom ingen översatt text någonsin kan uppnå fullständig perfektion). Tyvärr är det en risk jag inte har råd att ta att, då jag uppenbarligen inte besitter en kompetens att ens kunna göra en rimlighetsavvägning om de fornnordiska översättningarna. Tack vare min medvetenhet om just denna översättares tidigare brister i det tidigare verket som nämnts ovan, kunde jag åtminstone undvika en potentiell risk åtminstone att basera mitt arbete på kanske en mer firtt tolkad översättning.
