Allmänt

Boken är en biografisk skildring av brottmålsadvokaten Pelle Svenssons liv och gärning. Den tar sin början i en barndom präglad av en tuff uppväxtmiljö i ett arbetarhem med en alkoholiserad far och följer honom genom en framgångsrik träningskarriär till hans livsgärning som brottmålsadvokat under tre decennier. Boken behandlar flera uppmärksammade rättsfall, såsom Quick-, Palme- och da Costa-fallen, men rymmer även mer personliga reflektioner om rättssystemet, möten med Gud, alkoholmissbruk, intresset för poesi och horoskop m.m.

Kan jag rekommendera denna bok till en juriststudent? Nja, inte riktigt. Som tidigare nämnt handlar boken inte enbart om juridik, utan rör sig också genom en rad olika ämnen om författarens liv och åsikter. I vissa delar förekommer mindre felaktigheter och vissa resonemang tenderar att bli upprepande och som gör boken något osammanhängande. Även om boken bygger på författarens personliga erfarenheter, hade även vissa delar vunnit på att vara mer precist formulerade och bättre strukturerad. Bokens styrka ligger dock i de rättsfall som lyfts fram på ett transparent sätt – här finns flera värdefulla insikter och lärdomar att hämta som jag verkligen uppskattade. Dessa delar utgör verkliga guldkorn för den som är intresserad av det praktiska rättslivet. Trots detta uppväger inte dessa delar helhetsintrycket, och därför kan jag inte med gott samvete rekommendera boken till juriststudenter.

Boksammanfattning:

Syftet med boken enligt honom är att läsaren får svar på frågor om vad som hänt honom efter åren som känd advokat. Han ger en personlig och närgången skildring av uppväxten i ett barnrikt arbetarhem under Socialdemokratins välfärdsbygge, samt av de stora och svåra mål han arbetat med och hur arbetet successivt kom att ta över hela hans liv och till slut hota hans hälsa. Boken är hans livsberättelse och ett sätt att bemöta den orättvisa kritik han menar sig ha fått under hela sin karriär. (Svensson, s. 9–11 och baksidan
Hans väg till att etablera sig som självständig brottmålsadvokat präglades tidigt av en stark vilja till oberoende. Efter avslutade praktikår 1977 tackade han nej till ett erbjudande från Henning Sjöström om att ansluta sig till byrån på Juristhuset. I hans egna ord: "Min roll var ensamvargens, den som alltid skulle stå på egna ben och inte vara beroende av andra" (s. 20).
Ville bli lärare från början men hoppade av lärarutbildningen för att börja läsa juridik i stället för att vara med och skipa rättvisa. (s. 36).
Läste in jur.kand examen på två år: Han tog jur.kand.-examen med toppbetyg på två år och började arbeta som jurist 1977. År 1980 blev han advokat med specialisering inom brottmål och var verksam som sådan fram till 2017 (s. 12, 40, 103 och 198).
Han syn på juridiken: “Inom juridiken finns få utrymmen för misstag.” (199)
Han stötte på ett motstånd från en referensperson som i sin ansökan till advokatsamfundet som tvivlade på hans juridiska kompetens pga hans idrottsbakgrund: “Vid ansökan om att bli medlem av advokatsamfundet skrev chefen vid Sundsvalls tingsrätt i ett intyg att jag klarat praktiktjänsten utan större anmärkningar, men han ansåg att jag ännu inte borde bli advokat eftersom jag ägnade mycket tid åt idrotten. Därför kunde det finnas brister eller luckor i mitt juridiska kunnande och att jag ännu inte nått den erfarenhet som krävdes för att bli advokat. Själv blev jag mycket förvånad. Mina betyg var i toppklass och idrottandet hade jag ju lagt bakom mig. Det här var första gången jag fick känna av att det kunde vara till nackdel för mig att ha varit brottare i världselitklass. [...] Nåväl. Advokatsamfundet gav mig möjligheten att bemöta de negativa påståendena. De nöjde sig med min förklaring och jag fick min advokatbehörighet” (198-199).

Tillägg: i en artikel från Legally Yours (Dagens juridik) från 2007 uttalade Pelle sig såhär: “Efter att ha suttit ting i Sundsvall […] – Vår personkemi stämde aldrig. Men det där omdömet, det struntade samfundet fullständigt i”.

Med en bakgrund som elitidrottare, med två VM-guld, ett OS-silver, två EM-silver, tre EM-brons och tretton raka SM-segrar. beskrev han sin advokatstil så här: "Jag var en fighter även på juridikens brottarmatta.” Samt att han gillade rampljuset och framgångarna. (s. 33). Han beskrev sin egen advokatkarriär som kontroversiell då han under slutet av 1980-talet och hela 1990-talet företrädde flera uppmärksammade och svåra brottmål, bland annat Lindomemordet, Bombmannen, kidnappningsförsöket av Peter Wallenberg och Åmselemorden (s. 11).
Om hans advokatstil att inte befatta sig med andra jurister i rättssalen eller att använda sig av det juridiska språket: Pelle Svensson berättar att han tidigt i karriären valde att bryta med advokatkårens traditioner. Han umgås inte med andra advokater, låter sig inte bjudas på lunch av åklagare och håller sig under rättegångars pauser alltid nära sin klient istället för att samtala med andra jurister. Han undviker att delta i föreningar där han kan stöta på kollegor, som Rotary eller Lions, och vägrar att använda det särskilda juridiska språk som han menar att klienterna ändå inte förstår. Han avstår även från att samåka med åklagare vid exempelvis syneförrättningar för att undvika risken för jäv och för att skapa största möjliga förtroende hos klienten. “En journalist bad mig en gång att beskriva den typiske juristen. Jag svarade snabbt. - Det är en person klädd i mörk kostym, hög krage och kravatt, talar ett högtidligt språk, går med struttande gång, har handflatorna utåt och ser ut som om han gjort något i byxorna. Denna magstarka beskrivning var inte tänkt för offentligheten, men journalisten återgav ordagrant i sin tidning vad jag sagt.” (s. 199–200)
- Tillägg: i en artikel från Legally Yours (Dagens juridik) från 2007 utalade Pelle sig såhär om det citatet: “Mer än 30 år senare vill han nyansera uttalandet. – Det där får du sätta på minuskontot. Man ska inte utmana så hårt. Dessutom hade jag fel. Få jurister passade in på den beskrivningen. Och idag är de nog ännu färre.”
- Tillägg: “Jag kom aldrig i kritstrecksrandigt. Jag tillägnade mig aldrig något högtravande, juridiskt språk. Jag ville vara på det jordnära planet. Den attityden gav honom många klienter. – Någon av dem sa ”först var jag hos Silbersky men han pratade bara juristspråk, det var så svårt att förstå”. Klienterna gillade att jag var en vanlig kille.”

Han blev kritisk till det amerikanska brottmålsjurysystemet efter utgången i O.J. Simpson-rättegången, där Simpson friades “trots att han ansågs vara överbevisad.” (s. 106)
Hans beskrev det roligaste uppdraget i karriären: En fårägare i norra Värmland sköt en varg som i språnget var på väg att attackera ett lamm. Vargen dog direkt och mannen åtalades för brott mot fridlysningslagstiftningen. JHans klient blev benämnd som “vargmördaren” av vargens vänner. Pelle åberopade bland annat 2 § djurskyddslagen, som stadgar att “Det åligger djurägaren att väl vårda och skydda sina djur”, samt en äldre bestämmelse i jordabalken som medger att rovdjur får saklöst dödas om det intränger i villaträdgårdar eller tomt- område som har samband med människors boning, han menade att beteshagen omfattades av detta. Sist men inte minst åberopade han Jesus och dennes liknelse med fåraherden och hans hundra får: “Om du förlorar ett får så lämnar du de övriga nittionionde och söker det hundrade”. Enligt Pelle blev domslutet en kompromiss. Det blev en fällande för olaga jakt men med påföljdseftergift på grund av lagkonkurrens. Klienten överklagade inte, då han utsatts för hot från vargvänner (s. 111).
Om en pågående kultur av de lege ferenda jävsproblematik i domstolarna: Han insåg tidigt att juridikens värld har två sidor: en offentlig där rollerna mellan domare, åklagare och advokater framstår som tydligt avgränsade och objektiva, och en dold där stark kollegialitet och vänskapsband råder bakom kulisserna. Det kunde handla om att domare och åklagare tillhör samma politiska parti, är med i samma föreningar som Rotary, sitter i samma idrottsstyrelser eller till och med är gifta över yrkesgränserna. Särskilt på mindre orter blir dessa relationer tydliga, men enligt honom uppmärksammas de sällan som jävsgrundande. Den rättssökande, särskilt om denne kommer utifrån, får sällan kännedom om dessa band. Enligt honom och sitt starka rättspatos ledde till att han reagerade kraftigt och är förvånad att det inte vänskapsband utgöra jäv (s. 199).
Ett exempel på ett av de få tillfällen han känt skam eller feghet i sin roll som advokat under karriären: “Jag känner än i dag skam för min egen feghet som ledde fram till att Johans mördare blev frikänd.” Där han försvarade föräldrarna till elvaårige Johan Asplund, som försvann från sitt hem i Sundsvall den 7 november 1980. Vittnesuppgifter tydde på att Johan frivilligt följt med sin styvfar, som tidigare hotat att skada hans mamma genom att ge sig på Johan. Trots misstankar, lögner i polisförhör och märkligt beteende efter försvinnandet släpptes styvfadern fri och åklagaren vägrade väcka åtal. öräldrarna drev då ett enskilt åtal med honom som ombud. Mannen fälldes enhälligt i tingsrätten men frikändes senare av hovrätten, där ordföranden Håkan Winberg (tidigare justitieminister) var gift med den advokat – Ulla Greta Winberg – som föräldrarna först kontaktade för att driva det enskilda åtet och som avrått föräldrarna från att gå vidare med åtal. Han tog upp frågan med föräldrarna. “Skulle vi anföra jäv mot självaste hovrättspresidenten? Skulle han döma på sådant sätt att han gav sin advokathustru rätt? […] Att han inte påverkades av sin hustru, att de inte diskuterade bevisläget vid middagsbordet.” Och säger att frågan var utomordentligt svår men att han i samråd med föräldrarna tog beslutet tillsammans att inte våga anta utmaningen och att det som var avgörande för beslutet var att en jävsförklaring kunde skapra ett hårt tryck på de övriga domarna i samma hovrätt och att de inte skulle kunna stå emot. Rykten skulle liksom surra. Domen i hovrätten blev att pappan blev enhälligt frikänd. Trots katastrofen efterskänkte finansminsiterns Kjell-Olof Feldt föräldrarnas rättegångskostnader som var på nästan en miljon kronor. Om Pelle kunde göra om målet idag så skulle han ha anmält jäv mot ordföranden och sedan begärt att överklagande skulle flyttats till en annan hovrätt. (s. 205-211).
Om att så tvivel: Vid en frivillig militärövning anordnad av sjövärnskåren drunknade fem unga pojkar när deras segelbåt förliste under en hastigt uppkommen storm. Övningen utgick från Oskarshamn mot Byxelkrok via Blå Jungfrun. Trots lugnt väder vid avfärd, möttes de oerfarna ungdomarna snart av ett stormigt hav. Fyra av fem båtar nådde land, men den femte gick under. Fänriken som hade ansvar för följebåten tog sig iland först, och samtliga i olycksbåten drunknade; den femte kroppen hittades först ett år senare. Kaptenen åtalades för vållande till annans död på grund av att han inte på ett nogrannare sätt följt upp väderförhållandena. Fänriken som företrädes av Pelle åtalades för att ha övergivit pojkarna på stormande vatten. När huvudförhandlingen inleddes var stämningen hätsk. Pojkarnas efterlevande fanns på plats i rättegångssalen och utanför demonstrerade allmänheten med plakat såsom ”Här behövs inga advokater - åk hem! Ge dem livstid - vi får inte våra döda pojkar tillbaka!”. Som han menar på redan hade dömt de åtalade påförhand. Fyra båtar hade rotts i land men frågan var vad som hade hänt med den femte? För åklagaren gällde det att styrka kausalitet om vad som direkt gjorde attden femte båten gick under. Masten på olycksbåten hade brutits av men varför hade den inte brytits av på den övriga båtarna? Kunde det vara materialfel? Hade pojkarna i den båten försökt vända på grund av rädsla? Åklagaren kunde visa att några av de pojkar som kommit i land hade urin och avföring i byxorna. En ytterliggare invändning som han och den andra advokaten kom med var att en fiskare hade vid tillfället avbrutit sin trålning på grund av vädret och lämnat fiskeredskapen i vattnet. Kunde det vara så att olycksbåten hade fastnat i nätet? Åklagaren kunde inte fastställa den verkliga olycksorsaken. De åtalade blev frikända. Även om befället brustit i sitt ansvar då det inte gick att med visshet styrka sambandet mellan befälens felaktiga handlande och att den femte båten gick under med fem pojkaras död som följd (s. 200-205).
Jävsinvändningar: Pelle nämnder att han redan från början av karriären ville sätta jävsfrågorna främst men att problemet med att t.ex. anföra jäv mot ordföranden är som att kasta en “handgranat i en kyrka” och att få advokater därmed ger sig på detta. Han beskriver första gången han anmälde jäv var i s.k. Sjövärnsmålet vid Oskarshamns tingsrätt. Huvudförhandlinge leddes av en auktoritäre och storvuxne och åldrig rådman vid namn C.G. Wargelius. En “domare av den gamla stammen, som gjorde precis vad som föll honom in. […] van att bli åtlydd.” Som dessutom utmanades av Pelle själv, en känd stockholmsadvokat som var världsmästaren i brottning och juristvärldens uppkomling. Huvudförhandlingen gick hyggligt fram till då Wargelius började med utfrågningen av kapten Pettersson med frågan: – Vad sysslar Pettersson med i det civila? Pettersson, märkbart nervös, svarade att han var gymnasielärare i matematik, fysik och kemi. Wargelius bemötte svaret med ett förvånat och nedlåtande "Jaså, verkligen." Pelle Svensson reagerade starkt. Den nedlåtande tonen avslöjade, enligt honom, en redan färdig uppfattning hos domaren om Petterssons trovärdighet och skuld och döma honom som den allmänna opinionen krävde. Han vände sig och nickade till sin advokatkollega. Han tog mod till sig, reste sig upp i rättssalen och begärde paus. Wargelius svarade med “ När Pelle Svensson började ana domarens partiskhet tog han mod till sig, reste sig upp i rättssalen och begärde en paus. Domaren Wargelius avslog direkt: "Beviljas inte." Svensson insisterade: "Vi advokater behöver samråda med våra klienter i en viktig sakfråga." Då gav Wargelius efter, något förvirrad: "Då tar vi väl paus då." De slog upp lagboken i rättegångsbalken. Bland de tolv jävsgrunderna fann de att punkt elva passade bäst: “Om det eljest föreligger någon omständighet som är ägnad att rubba förtroendet för domaren i målet, då ska han inte vara med och döma längre.” Inne i rättssalen igen tog Wargelius till orda och skulle fortsätta förhöret. Pelle hade fått uppgiften att framföra jävet. och reste sig upp, stramade upp sig och kände hur tävlingsinstinkten från idrottsbakgrund fortfarande fanns där inom honom. jävsinvändning mot rättens ordförande, domare Wargelius. Det var ett historiskt ögonblick – ingen hade tidigare vågat utmana honom offentligt, särskilt inte inför publik och media. Wargelius blev märkbart överrumplad och försökte först avfärda invändningen. Men när advokaten högläst hänvisade till lagtexten och korrekt påpekade att domaren inte själv fick pröva jävet mot sig själv, blev allvaret uppenbart. Förvirringen i rättssalen växte – och rättegången avbröts. "Herr ordförande, de åtalade har i samråd med sina försvarare beslutat att anföra jäv mot er." . Ordförande höll på att tappa hakan. Ingen hade tidigare vågat utmana honom på detta sätt. Här i hans tingsrätt inför allmänheten och media. Ordföranden blev överrumplad och uppenbarligen ovan med den situation som uppkommit. “Jaha” svarade han “men så kan man inte göra. Jag föreslår att vi fortsätter rättegången.” Pelle svarade med att jävsinvändningen inte var något skämt och läste upp jävsparagrafen. Ordföranden började förstå att det nu var allvar. Hans mun smalnade och blicken blev hård och frågade. “Vilka skäl har ni för att begära en sådan åtgärd och gäller det hela rätten?”. “Det gäller enbart er, herr domare” svarade Pelle “och skälen ska ni inte prova utan överlämna jävsprövningen till en annan domare.”. Huvudförhandlingen avbröts. Han och hans kollega förstod att lagmannen måste samråda med andra jurister om den uppkomna situationen. Efter cirka trettio minuter påropades målet igen. Alla intog sina platser. Vid domarbordet satt nu en annan, yngre domare. Han skulle tillsammans med de övriga i rätten lyssna till grunderna för vårt jävs- yrkande. Vi undrade vem den nye ordföranden var. Jo, han var domare i tjänst på samma tingsrätt och med Wargelius som chef. Jag och advokat Hjelt insåg vilken fara som lurade i vassen. Skulle den nye domaren verkligen våga diskvalificera sin egen chef? Vi anförde nytt jäv mot den nye domaren. Denne såg smått chockad ut, och nu var läget kaotiskt. Det blev en ny paus och nu togs kontakt med chefen för Göta Hovrätt. Hovrättspresidenten gav oss advokater rätt. Ingen domare från samma tingsrätt fick pröva jävet. Efter fyra timmars väntan kom en pensionerad domare från Västerviks tingsrätt. Vi fick nu i detalj ange våra skäl för varför Wargelius var olämplig att i fortsättningen leda rättegången. Domstolen med sin nye ordförande drog sig tillbaka. Efter lång väntan, kom ett något överraskande besked. Lagmannen Wargelius avstod frivilligt, varför jävet inte behövde prövas i sak. Vi kände oss både som segrare och som förlorare. På något sätt hade ju Wargelius sluppit lindrigt undan och vi fick inte jävsgrunden prövad. Vi kände oss snuvade på något sätt. […] Hur gick det då för Wargelius? Ja, han återhämtade sig aldrig. Justitiekanslern tog ett eget initiativ och granskade ingående vad som hänt. JK prickade Wargelius och uttalade att denne uppträtt olämpligt. Han hade misskrediterat en av de åtalade på sådant sätt att han därmed också hade avslöjat en förutfattad negativ inställning till den åtalade kaptenen. Eftersom Wargelius snart skulle gå i pension lät JK sig nöja med en varning, eller kalla det tillrättavisning. JK ansåg också att jävet borde ha prövats i sak och att den inlånade domaren handlat fel när Wargelius fick så att säga smita ut bakvägen. Det här var den första tydliga signalen till landets domare. Den där advokat Pelle Svensson måste vi ta på allvar.” (200-205 ).
Ett exempel då jävsinvändning inte blev särskilt lyckad: “Ett annat jävsfall för något år sedan blev en farfar anmäld för att han i flera år skulle ha våldtagit sitt barnbarn. Flickan var då fjorton år. I Sundsvalls tingsrätt fälldes mannen för våldtäkt och den fällande domen överklagades av mig till hovrätten eftersom ord stod mot ord och tillräcklig stödbevisning saknades. Farfadern var mycket förtvivlad. Han satt häktad i flera månader och hotade med att ta sitt liv. Att han skulle frikännas var för mig en självklarhet. Jag lovade honom att ta fram olika omständigheter som skulle visa att flickan gjort sig skyldig till falsk angivelse. Grunden för denna anmälan visade sig vara behovet av pengar. Tingsrättens lagman, som dessutom var chef för hela tingsrätten, visade tidigt tecken på att ha tagit ställning i skuldfrågan. Han behandlade den brottsmisstänkte farfadern som om han var en förfärlig sexförbrytare. Som försvarare var jag skyldig att tillvarata min klients intressen- sen, det vill säga bevisa att han var oskyldigt utpekad av sitt barnbarn. Droppen som fick bägaren att rinna över var när rättens ordförande frågade mig om det var nödvändigt att åberopa målsägandens pappa som vittne i målet. Jag visste att pappan inte trodde på sin dotter och att han kände till att dottern var narkoman. Pappan hade av mig kallats att vittna men höll sig borta genom att gömma sig och därför fick vi den situationen att jag åberopade hinder för fortsatt huvudförhandling. Rättens ordförande frågade då mig om vi kunde avstå ifrån pappans hörande. Jag var nu ställd mot väggen. Två alternativ förelåg. Tänkte ordföranden att han ändå skulle fria min klient eller var det tvärtom? Jag begärde paus för att tala med min klient om saken. Den åtalade farfadern sa då till mig att målsägandens pappa skulle komma och fria honom, det vill säga vittna till hans förmån. Nu ville rättens ordförande ändå att vi skulle avstå ifrån vittnet. Oavsett vilket beslut vi var beredda att ta så var det en 50-50-situation. Jag valde då att tydligt markera ett tredje alternativ, nämligen att anföra jäv mot rättens ordförande. Han hade enligt min uppfattning redan tagit ställning i skuldfrågan. Domaren blev mycket överraskad och förnekade att han var jävig, att han inte menat så illa. Jag vidhöll min begäran om jäv. Utan att kalla på en ny men tillfällig ordförande överlade rättens ledamöter och meddelade att jävsyrkandet avslogs och inte fick överklagas förrän dom i målet förelåg. Jag valde då att återkalla jävsyrkandet för att snabbt få ett avslut på rättegången i tingsrätten. När tingsrättsdomen meddelades stod det helt klart. De trodde på flickan (barnbarnet) och farfadern dömdes till fängelse. Under själva rättegången i tingsrätten hade jag noterat att ordföranden helt stod på åklagarens sida och nu gällde det att avsluta rättegången och gå vidare till Hovrätten för Nedre Norrland. Före hovrättsförhandlingarna gjorde jag en kompletterande utredning och jag krävde att farfadern skulle frias helt. Den nya bevisningen var av stor betydelse, bland annat att farfadern var svårt handikappad och var förlamad i vänster arm och axel. Jag begärde att få åberopa ett sakkunnigvittne en läkare som klargjorde att farfaderns rörelseförmåga uteslöt flickans berättelse om hur våldtäkten skulle ha gått till. Han var helt enkelt inte kapabel att genomföra påstådd våldtäkt. Den utredning som jag gjorde betalades av farfaderns bröder, de tog helt parti för honom och hovrättens dom blev friande. Men berättelsen slutar inte här. Från det att den friande domen meddelades i hovrätten har lagmannen, tillika ordförande vid rättegången, saboterat mina möjligheter att få bli förordnad som offentlig försvarare vid Sundsvalls tingsrätt. Lagmannen lyckades också med att få två kvinnliga domare att skriva under en anmälan till Advokatsamfundets disciplinnämnd gällande mitt uppträdande inför rätten. När jag tog tillbaka jävsyrkandet gick jag också i clinch med domaren, med andra ord klandrade jag honom för hans sätt att leda rättegången och detta mitt agerande lider jag fortfarande men av. Så sent som i februari i 2016 beordrade han att mitt namn på jour- listan skulle ersättas av en annan advokats. Jag kommer inte att anmäla saken för överprövning utan konstaterar att min tid som framgångsrik brottmålsadvokat tar slut i och med denna bok.” (s. 211-214)
Erfarenhet av att anföra jävsinvändningar: “Utöver det rättsfall jag nu berättat om har jag anfört jäv cirka femtio gånger och fått igenom jävsyrkandena fyrtiofem gånger. Vid några tillfällen har jag fått avslag vad gäller jävsfrågan och tyvärr vid ett par tillfällen har jag inte vågat framställa ett berättigat jävsyrkande.” (s. 205).
Om rattfylleri och dömd till att sitta i fängelse, alkoholmissbruk och suicidförsök: “2003 åkte jag dit för rattfylleri och dömdes till två månaders fängelse. Spriten hade blivit min bäste vän när jag blev utarbetad ochs tressad. Total utbrändhet. Utbrändhet är en svår sjukdom och då polisen tog mig för rattfylleri var det mitt andra försök att begå självmord.” (s. 30) Tog sin första sup som sextonåring men började inte missbruka alkohol förrän han var trettio. (s.232)
Hans hustru blev hans advokatsekreterare (s. 42).
Han lyfter fram hur vissa advokater, som Thomas Magnusson, betalar ur egen ficka för att möjliggöra kompletterande utredningar – och hur journalister ofta spelar en avgörande roll i arbetet med resningsfall:. Ett exempel är Kalamarksfallet, där advokat Thomas Magnusson lade ner omkring 300 000 kronor av egna medel på en alternativ utredning. Han har sedan länge tappat räkningen på hur många timmar han arbetat ideellt med fallet. På frågan varför han engagerat sig så starkt svarar han: "Man får bara ett sånt här fall under sin livstid. Det här var min baby. Jag kunde inte låta bli det. Det kändes så fel att låta en människa sitta oskyldigt dömd.” Dan Josefsson beskriver i en artikel i Aftonbladet hur Magnusson arbetat pro bono och själv bekostat en omfattande resningsansökan. Till sin hjälp hade han de erfarna mordutredarna Jan Olsson och Peter Karlsson. Utan deras kompletterande insats hade Kaj Linna enligt Josefsson sannolikt inte haft en chans. Josefsson understryker att det ofta inte räcker med advokatens arbete – i många fall där resning beviljats har även journalister spelat en avgörande roll. Han skriver: "Förklaringen är snarare att journalisterna gör ett nödvändigt utredningsarbete. HD kan i princip inte omvärdera gammal bevisning, hur tokigt tingsrätten och hovrätten än värderade den när domen föll. Det krävs ny bevisning, och det är inte alltid det finns någon advokat som kan gräva fram den.” Ett tydligt exempel är Sture Bergwall-fallet, där SVT:s Hannes Råstam tillsammans med advokat Thomas Olsson genomförde en omfattande granskning som annars sannolikt aldrig blivit gjord. I fallet Kaj Linna bidrog DN-journalisten Stefan Lisinski med research som användes direkt i resningsansökan. (s. 195)