Boksammanfattning: Mannen på barrikaderna (2017) - Pelle Svensson

Allmänt

Boken är en biografisk skildring av brottmålsadvokaten Pelle Svenssons liv och gärning. Den tar sin början i en barndom präglad av en tuff uppväxtmiljö i ett arbetarhem med en alkoholiserad far och följer honom genom en framgångsrik träningskarriär till hans livsgärning som brottmålsadvokat under tre decennier. Boken behandlar flera uppmärksammade rättsfall, såsom Quick-, Palme- och da Costa-fallen, men rymmer även mer personliga reflektioner om rättssystemet, möten med Gud, alkoholmissbruk, intresset för poesi och horoskop m.m.

Kan jag rekommendera denna bok till en juriststudent? Nja, inte riktigt. Som tidigare nämnt handlar boken inte enbart om juridik, utan rör sig också genom en rad olika ämnen om författarens liv och åsikter. I vissa delar förekommer mindre felaktigheter och vissa resonemang tenderar att bli upprepande och som gör boken något osammanhängande. Även om boken bygger på författarens personliga erfarenheter, hade även vissa delar vunnit på att vara mer precist formulerade och bättre strukturerad. Bokens styrka ligger dock i de rättsfall som lyfts fram på ett transparent sätt – här finns flera värdefulla insikter och lärdomar att hämta som jag verkligen uppskattade. Dessa delar utgör verkliga guldkorn för den som är intresserad av det praktiska rättslivet. Trots detta uppväger inte dessa delar helhetsintrycket, och därför kan jag inte med gott samvete rekommendera boken till juriststudenter.

Boksammanfattning:

  • Syftet med boken enligt honom: är att läsaren får svar på frågor om vad som hänt honom efter åren som känd advokat. Han ger en personlig och närgången skildring av uppväxten i ett barnrikt arbetarhem under Socialdemokratins välfärdsbygge, samt av de stora och svåra mål han arbetat med och hur arbetet successivt kom att ta över hela hans liv och till slut hota hans hälsa. Boken är hans livsberättelse och ett sätt att bemöta den orättvisa kritik han menar sig ha fått under hela sin karriär. (Svensson, s. 9–11 och baksidan

  • Hans väg till att etablera sig som självständig brottmålsadvokat präglades tidigt av en stark vilja till oberoende. Efter avslutade praktikår 1977 tackade han nej till ett erbjudande från Henning Sjöström om att ansluta sig till byrån på Juristhuset. I hans egna ord: "Min roll var ensamvargens, den som alltid skulle stå på egna ben och inte vara beroende av andra" (s. 20).

  • Ville bli lärare från början men hoppade av lärarutbildningen för att börja läsa juridik i stället för att vara med och skipa rättvisa. (s. 36).

  • Läste in jur.kand examen på två år: Han tog jur.kand.-examen med toppbetyg på två år och började arbeta som jurist 1977. År 1980 blev han advokat med specialisering inom brottmål och var verksam som sådan fram till 2017 (s. 12, 40, 103 och 198).

  • Han syn på juridiken: “Inom juridiken finns få utrymmen för misstag.” (199)

  • Han stötte på ett motstånd från en referensperson som i sin ansökan till advokatsamfundet som tvivlade på hans juridiska kompetens pga hans idrottsbakgrund: “Vid ansökan om att bli medlem av advokatsamfundet skrev chefen vid Sundsvalls tingsrätt i ett intyg att jag klarat praktiktjänsten utan större anmärkningar, men han ansåg att jag ännu inte borde bli advokat eftersom jag ägnade mycket tid åt idrotten. Därför kunde det finnas brister eller luckor i mitt juridiska kunnande och att jag ännu inte nått den erfarenhet som krävdes för att bli advokat. Själv blev jag mycket förvånad. Mina betyg var i toppklass och idrottandet hade jag ju lagt bakom mig. Det här var första gången jag fick känna av att det kunde vara till nackdel för mig att ha varit brottare i världselitklass. [...] Nåväl. Advokatsamfundet gav mig möjligheten att bemöta de negativa påståendena. De nöjde sig med min förklaring och jag fick min advokatbehörighet” (198-199).

  • Med en bakgrund som elitidrottare, med två VM-guld, ett OS-silver, två EM-silver, tre EM-brons och tretton raka SM-segrar. beskrev han sin advokatstil så här: "Jag var en fighter även på juridikens brottarmatta.” Samt att han gillade rampljuset och framgångarna. (s. 33). Han beskrev sin egen advokatkarriär som kontroversiell då han under slutet av 1980-talet och hela 1990-talet företrädde flera uppmärksammade och svåra brottmål, bland annat Lindomemordet, Bombmannen, kidnappningsförsöket av Peter Wallenberg och Åmselemorden (s. 11).

  • Om hans advokatstil att inte befatta sig med andra jurister i rättssalen eller att använda sig av det juridiska språket: Pelle Svensson berättar att han tidigt i karriären valde att bryta med advokatkårens traditioner. Han umgås inte med andra advokater, låter sig inte bjudas på lunch av åklagare och håller sig under rättegångars pauser alltid nära sin klient istället för att samtala med andra jurister. Han undviker att delta i föreningar där han kan stöta på kollegor, som Rotary eller Lions, och vägrar att använda det särskilda juridiska språk som han menar att klienterna ändå inte förstår. Han avstår även från att samåka med åklagare vid exempelvis syneförrättningar för att undvika risken för jäv och för att skapa största möjliga förtroende hos klienten. “En journalist bad mig en gång att beskriva den typiske juristen. Jag svarade snabbt. - Det är en person klädd i mörk kostym, hög krage och kravatt, talar ett högtidligt språk, går med struttande gång, har handflatorna utåt och ser ut som om han gjort något i byxorna. Denna magstarka beskrivning var inte tänkt för offentligheten, men journalisten återgav ordagrant i sin tidning vad jag sagt.” (s. 199–200)

    • Tillägg: i en artikel från Legally Yours (Dagens juridik) från 2007 utalade Svensson sig såhär om det citatet: “Mer än 30 år senare vill han nyansera uttalandet. – Det där får du sätta på minuskontot. Man ska inte utmana så hårt. Dessutom hade jag fel. Få jurister passade in på den beskrivningen. Och idag är de nog ännu färre.”

    • Tillägg: I samma artikel (ovan) från Legally Yours (Dagens juridik). “Jag kom aldrig i kritstrecksrandigt. Jag tillägnade mig aldrig något högtravande, juridiskt språk. Jag ville vara på det jordnära planet. Den attityden gav honom många klienter. – Någon av dem sa ”först var jag hos Silbersky men han pratade bara juristspråk, det var så svårt att förstå”. Klienterna gillade att jag var en vanlig kille.”

  • Han blev kritisk till det amerikanska brottmålsjurysystemet efter utgången i O.J. Simpson-rättegången, där Simpson friades trots att han enligt Svensson “ansågs vara överbevisad.” (s. 106)

  • Enligt Svensson beskrev han det roligaste uppdraget i karriären: En fårägare i norra Värmland sköt en varg som i språnget var på väg att attackera ett lamm. Vargen dog direkt och mannen åtalades för brott mot fridlysningslagstiftningen. I media blev hans klient benämnd som “vargmördaren” av vargens vänner. Svensson åberopade bland annat 2 § djurskyddslagen, som stadgar att “Det åligger djurägaren att väl vårda och skydda sina djur”, samt en äldre bestämmelse i jordabalken som medger att rovdjur får saklöst dödas om det intränger i villaträdgårdar eller tomt- område som har samband med människors boning, han menade att beteshagen omfattades av detta. Sist men inte minst åberopade han Jesus och dennes liknelse med fåraherden och hans hundra får: “Om du förlorar ett får så lämnar du de övriga nittionionde och söker det hundrade”. Enligt Svensson blev domslutet en kompromiss. Det blev en fällande för olaga jakt men med påföljdseftergift på grund av lagkonkurrens. Klienten överklagade inte, då han utsatts för hot från vargvänner (s. 111).

  • Om en pågående kultur av de lege ferenda jävsproblematik i domstolarna: Han insåg tidigt att juridikens värld har två sidor: en offentlig där rollerna mellan domare, åklagare och advokater framstår som tydligt avgränsade och objektiva, och en dold där stark kollegialitet och vänskapsband råder bakom kulisserna. Det kunde handla om att domare och åklagare tillhör samma politiska parti, är med i samma föreningar som Rotary, sitter i samma idrottsstyrelser eller till och med är gifta över yrkesgränserna. Särskilt på mindre orter blir dessa relationer tydliga, men enligt honom uppmärksammas de sällan som jävsgrundande. Den rättssökande, särskilt om denne kommer utifrån, får sällan kännedom om dessa band. Enligt honom och sitt starka rättspatos ledde till att han reagerade kraftigt och är förvånad att det inte vänskapsband utgöra jäv (s. 199).

  • Ett exempel på ett av de få tillfällen han känt skam eller feghet i sin roll som advokat under karriären: “Jag känner än i dag skam för min egen feghet som ledde fram till att Johans mördare blev frikänd.” Där han försvarade föräldrarna till elvaårige Johan Asplund, som försvann från sitt hem i Sundsvall den 7 november 1980. Vittnesuppgifter tydde på att Johan frivilligt följt med sin styvfar, som tidigare hotat att skada hans mamma genom att ge sig på Johan. Trots misstankar, lögner i polisförhör och märkligt beteende efter försvinnandet släpptes styvfadern fri och åklagaren vägrade väcka åtal. öräldrarna drev då ett enskilt åtal med honom som ombud. Mannen fälldes enhälligt i tingsrätten men frikändes senare av hovrätten, där ordföranden Håkan Winberg (tidigare justitieminister) var gift med den advokat – Ulla Greta Winberg – som föräldrarna först kontaktade för att driva det enskilda åtet och som avrått föräldrarna från att gå vidare med åtal. Han tog upp frågan med föräldrarna. “Skulle vi anföra jäv mot självaste hovrättspresidenten? Skulle han döma på sådant sätt att han gav sin advokathustru rätt? […] Att han inte påverkades av sin hustru, att de inte diskuterade bevisläget vid middagsbordet.” Och säger att frågan var utomordentligt svår men att han i samråd med föräldrarna tog beslutet tillsammans att inte våga anta utmaningen och att det som var avgörande för beslutet var att en jävsförklaring kunde skapra ett hårt tryck på de övriga domarna i samma hovrätt och att de inte skulle kunna stå emot. Rykten skulle liksom surra. Domen i hovrätten blev att pappan blev enhälligt frikänd. Trots katastrofen efterskänkte finansminsiterns Kjell-Olof Feldt föräldrarnas rättegångskostnader som var på nästan en miljon kronor. Svensson skriver om han kunde göra om målet idag så skulle han ha anmält jäv mot ordföranden och sedan begärt att överklagande skulle flyttats till en annan hovrätt. (s. 205-211).

  • Om att så tvivel: Vid en frivillig militärövning anordnad av sjövärnskåren drunknade fem unga pojkar när deras segelbåt förliste under en hastigt uppkommen storm. Övningen utgick från Oskarshamn mot Byxelkrok via Blå Jungfrun. Trots lugnt väder vid avfärd, möttes de oerfarna ungdomarna snart av ett stormigt hav. Fyra av fem båtar nådde land, men den femte gick under. Fänriken som hade ansvar för följebåten tog sig iland först, och samtliga i olycksbåten drunknade; den femte kroppen hittades först ett år senare. Kaptenen åtalades för vållande till annans död på grund av att han inte på ett nogrannare sätt följt upp väderförhållandena. Fänriken som företrädes av Svensson åtalades för att ha övergivit pojkarna på stormande vatten. När huvudförhandlingen inleddes var stämningen hätsk. Pojkarnas efterlevande fanns på plats i rättegångssalen och utanför demonstrerade allmänheten med plakat såsom ”Här behövs inga advokater - åk hem! Ge dem livstid - vi får inte våra döda pojkar tillbaka!”. Som han menar på redan hade dömt de åtalade påförhand. Fyra båtar hade rotts i land men frågan var vad som hade hänt med den femte? För åklagaren gällde det att styrka kausalitet om vad som direkt gjorde attden femte båten gick under. Masten på olycksbåten hade brutits av men varför hade den inte brytits av på den övriga båtarna? Kunde det vara materialfel? Hade pojkarna i den båten försökt vända på grund av rädsla? Åklagaren kunde visa att några av de pojkar som kommit i land hade urin och avföring i byxorna. En ytterliggare invändning som han och den andra advokaten kom med var att en fiskare hade vid tillfället avbrutit sin trålning på grund av vädret och lämnat fiskeredskapen i vattnet. Kunde det vara så att olycksbåten hade fastnat i nätet? Åklagaren kunde inte fastställa den verkliga olycksorsaken. De åtalade blev frikända. Även om befället brustit i sitt ansvar då det inte gick att med visshet styrka sambandet mellan befälens felaktiga handlande och att den femte båten gick under med fem pojkaras död som följd (s. 200-205).

    Jävsinvändningar: Svensson nämner att han redan från början av karriären ville sätta jävsfrågorna främst men att problemet med att t.ex. anföra jäv mot ordföranden är som att kasta en “handgranat i en kyrka” och att få advokater därav inte vågar ge sig på det. Han beskriver första gången han anmälde jäv. Det var i s.k. Sjövärnsmålet vid Oskarshamns tingsrätt. Huvudförhandlinge leddes av en auktoritäre och storvuxne och åldrig rådman vid namn C.G. Wargelius. En “domare av den gamla stammen, som gjorde precis vad som föll honom in. […] van att bli åtlydd.” Som dessutom utmanades av Svensson själv som enlig hand själv ansågs vara en känd stockholmsadvokat med värlsmästare titel i brottning och juristvärldens uppkomling. Huvudförhandlingen enligt honom gick hyggligt fram till då Wargelius började med utfrågningen av en av de två tilltalade i målet (kapten Pettersson) med frågan: – Vad sysslar Pettersson med i det civila? Pettersson, märkbart nervös, svarade att han var gymnasielärare i matematik, fysik och kemi. Wargelius bemötte svaret med ett förvånat och nedlåtande "Jaså, verkligen." Svensson reagerade. Den nedlåtande tonen avslöjade, enligt honom, en redan färdig uppfattning hos domaren om Petterssons skuld. Han vände sig och nickade till sin advokatkollega och tog sedab mod till sig, reste sig upp i rättssalen och begärde paus. Wargelius avslog hans krav "Beviljas inte." Svensson insisterade: "Vi advokater behöver samråda med våra klienter i en viktig sakfråga." Då gav Wargelius efter, något förvirrad: "Då tar vi väl paus då." När han och hans kollega väl var utanför rättssalen slog de upp lagboken och tittade i rättegångsbalken. Bland de tolv jävsgrunderna som fanns med passade den elfte punkten bäst: “Om det eljest föreligger någon omständighet som är ägnad att rubba förtroendet för domaren i målet, då ska han inte vara med och döma längre.” När de väl kom in i rättssalen igen tog Wargelius till orda och skulle fortsätta förhöret. Svensson hade fått uppgiften att framföra jävet. och reste sig upp, stramade upp sig och kände hur tävlingsinstinkten från sin idrottskarriär fortfarande fanns där inom honom och sade: "Herr ordförande, de åtalade har i samråd med sina försvarare beslutat att anföra jäv mot er." . Enligt Svensson hade ingen tidigare vågat utmana domaren offentligt, särskilt inte inför publik och en betyande medianärvaro. Wargelius blev märkbart överrumplad och försökte först avfärda invändningen med “Jaha. Men så kan man inte göra.” och föreslog att de skulle fortsätta huvudförhandlingen. Men när Svensson, som fortfarande stod upp sade att det inte var något skämt och högläst hänvisade till lagtexten, blev allvaret uppenbart honom. Wargelius mun smalnade och blicken blev hård och ställde frågande om vilka skäl de hade för att begära en sådan åtgärd och om det skulle gälla hela rättegången? Svensson svarade med “Det gäller enbart er, herr domare” och påpekade att ordföranden inte själv fick pröva jävet mot sig själv utan att det ska lämnas över till en annan domare. Förvirringen i rättssalen växte – och huvuförhandlingen avbröts. Han och hans kollega förstod att lagmannen måste samråda med andra jurister om den uppkomna situationen. Efter ungefär trettio minuter återupptogs förhandlingen. En ny domare hade nu tagit plats som ordförande, då frågan om jäv skulle behandlas. Det visade sig att även denne domare arbetade vid samma tingsrätt dvs. den nya domaren hade Wargelius som chef. Svensson och hans advokatkollega uppfattade detta som problematiskt. Skulle den nya domaren verkligen våga diskvalficiera sin egen chef? Därför framförde de ett jävsyrkande även mot den nye domaren. Enligt Svensson blev domare smått chockad ut. Situationen i rättssalen blev kaotisk och domstolen tvingades ta ytterligare en paus. Kontakt togs då med hovrättspresidenten vid Göta hovrätt som till sist höll med advokaterna: ingen domare från samma tingsrätt kunde pröva jävsfrågan. Efter fyra timmars väntan anlände en pensionerad domare från Västerviks tingsrätt för att ta över. Parterna fick nu redogöra för varför de ansåg att Wargelius var olämplig att fortsätta leda målet. Efter överläggning meddelades att Wargelius själv valt att kliva åt sidan. Det var både en förlust och en seger, en förlust eftersom jävsfrågan aldrig prövades i sak. JK tog även ett initiativ till tillsyn och prickade Wargelius för att ha betet sig olämpligt. I efterhand granskade Justitiekanslern (JK) ärendet på eget initiativ. JK kritiserade Wargelius för olämpligt uppträdande och konstaterade att han uttryckt sig på ett sätt som visade en förutfattad negativ inställning till en av de åtalade. Då Wargelius närmade sig pension nöjde sig JK med en varning. Samtidigt kritiserades den inlånade domaren för att ha låtit Wargelius avgå frivilligt, istället för att jävsfrågan prövades i sak (s. 200-205).

  • Erfarenhet av att anföra jävsinvändningar: Svensson uppskattar att han under sin karriär framfört ca 50 jävsyrkanden varav han har fått bifall i ca 45 stycken av dem. (s. 205).

  • Om rattfylleri och dömd till att sitta i fängelse, alkoholmissbruk och suicidförsök: År 2003 dömdes han till två månaders fängelse för rattfylleri. Han beskriver hur spriten blivit hans bäste vän när han var utarbetad och stressad – en total utbrändhet. Utbrändheten kallar han en svår sjukdom, och vid tillfället då polisen tog honom för rattfylleri var det hans andra självmordsförsök. Han tog sin första sup som sextonåring men började inte missbruka alkohol förrän vid trettio års ålder. (s. 232)

  • Hans hustru blev hans advokatsekreterare (s. 42).

  • Han lyfter fram hur vissa advokater, som t.ex. Thomas Magnusson, betalade ur egen ficka för att möjliggöra kompletterande utredningar för att nå framgång med ett resningsfall – och även att journalister ofta spelar en avgörande roll i arbetet i dessa fall.

    • Ex. I Kalamarksfallet lade Thomas Magnusson ner omkring 300 000 kronor av egna medel på en alternativ utredning. Magnusson har själv tappat räkningen på hur många timmar han arbetat ideellt med fallet. På frågan av Josefsson om frågan varför han engagerat sig så starkt svarade han: "Man får bara ett sånt här fall under sin livstid. Det här var min baby. Jag kunde inte låta bli det. Det kändes så fel att låta en människa sitta oskyldigt dömd.” Pengarna har bl.a. gått till att betalat mordutredarna Jan Olsson och Peter Karlsson. Utan deras kompletterande insats hade Kaj Linna enligt Josefsson sannolikt inte haft en chans. Josefsson understryker att det ofta inte räcker med advokatens arbete – i många fall där resning beviljats har även journalister spelat en avgörande roll. Han skriver: "Förklaringen är snarare att journalisterna gör ett nödvändigt utredningsarbete. HD kan i princip inte omvärdera gammal bevisning, hur tokigt tingsrätten och hovrätten än värderade den när domen föll. Det krävs ny bevisning, och det är inte alltid det finns någon advokat som kan gräva fram den.” Ett tydligt exempel är Sture Bergwall-fallet, där SVT:s Hannes Råstam tillsammans med advokat Thomas Olsson genomförde en omfattande granskning som annars sannolikt aldrig blivit gjord. I fallet Kaj Linna bidrog DN-journalisten Stefan Lisinski med research som användes direkt i resningsansökan. (s. 195)

Källa: https://www.aftonbladet.se/kultur/a/x2nn8/sa-har-kan-vi-inte-ha-det-i-en-rattsstat