I går meddelade justitieminister Gunnar Strömmer vid en presskonferens att de två läkare (Thomas Allgén och Teet Härm) som friades i tingsrätten i da Costa-fallet kommer att beviljas ex gratia-ersättning om två miljoner kronor vardera. Beslutet motiveras av att tingsrätten i sin dom den 8 juli från 1988, trots att läkarna friades från åtalet om mord på Catrine da Costa, i domskälen uttalade att de hade styckat hennes kropp. Eftersom detta uttalande endast återfanns i domskälen och inte i domslutet saknade läkarna möjlighet att överklaga formuleringen och få den rättsligt prövad. Genom åren har de båda läkarna vid flera tillfällen försökt få saken omprövad och överklaga de beslut som präglat deras situation, dock utan framgång. Efter SVT dokumentärserie Dokument inifrån: Det svenska styckmordet väcktes emellertid debatten om att ge dem upprättelse till liv på nytt. Dokumentären bidrog till ett förnyat offentligt intresse för fallet och kunde även visa att åtalet i tingsrätten hade väckts på mycket svag bevisning. Därmed aktualiserades åter frågan om statens ansvar för de rättssäkerhetsproblem som följde av tingsrättens formuleringar i domskälen.

Jurister som har läst skadeståndsrätt vet att ersättning för ideell skada sällan fullt ut kan kompensera för det lidande som en kränkning eller rättsförlust innebär. Ersättningen fyller i stället främst en symbolisk funktion som ett uttryck för upprättelse och rättvisa. När man sätter sig in i vad de två läkarna i da Costa-fallet har fått utstå och hur detta fallet gång på gång återväckts i det svenska medvetandet under 40 år är det svårt att hävda att två miljoner kronor vardera står i proportion till det lidande de har drabbats av. Det handlar inte bara om psykiskt lidande, utan även om förlorade sociala relationer, utanförskap, förlorade yrkeskarriärer och arbetsinkomst förluster. Jag grät när jag såg det sista avsnittet av dokumentären, som genom intervjuer och arkivmaterial på ett tydligt sätt skildrar hur detta fallet har varit som en våt matta. Särskilt Thomas Allgén. Man får intryck av honom som en människa som en produkt av en person som till brutits ned, både kroppsligt och mentalt men som ändå har kvar sin “geist”. Jag grät ännu en gång i går när jag läste om ersättningen och Allgéns kommentar till P4 Extra “–Pengar är en sak men hedern betyder mer. Jag får väl skänka bort pengarna till välgörenhet.”

Utan inbördes ordning tänkte jag lista de allvarligaste rättsskandalerna som fått störst uppmärksamhet i svensk media sedan rättegångsbalken trädde i kraft 1948.

Fallet Thomas Quick (Sture Bergwall): Sture Bergwall (tidigare Thomas Quick) erkände under 1990-talet och tidigt 2000-tal över 30 mord i Sverige och grannländerna. Han dömdes för åtta av dem mellan 1994 och 2001, trots brist på teknisk bevisning eller vittnen som band honom till brotten. Många erkännanden kom under tung medicinering och terapi. Han friades stegvis från 2010 och helt 2013 efter att han tagit tillbaka erkännandena (bland annat i en dokumentär av Hannes Råstam). Skandalen avslöjade allvarliga brister i polisutredningar, åklagararbete, rättspsykiatri och mediernas bevakning. Den ses som ett extremt exempel på hur fundamentala aspeketer i ett rättsystem såsom rättssäkerhet kan kollapsa kring en mytoman. Leif GW Persson i en Expressen artikel först publicerad 2018 skrev “Den största rättsskandalen som har inträffat här i landet sedan 1948, då den nya Rättegångsbalken trädde i kraft,”
Kaj Linna-fallet
Kevin-fallet
IB-affären
Haijbyaffären

Källa: https://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/a/wrKBeG/oisin-cantwell-till-slut-tog-staten-ansvar-for-da-costa-fallet

Källa: https://www.instagram.com/p/DZpaDs2jsM7/?utm_source=ig_web_copy_link&igsh=NTc4MTIwNjQ2YQ==

Källa: https://www.svt.se/nyheter/inrikes/fallet-da-costa-sa-fick-lakarna-upprattelse