I går meddelade justitieminister Gunnar Strömmer vid en presskonferens att de två läkare (Thomas Allgén och Teet Härm) som friades i tingsrätten i da Costa-fallet kommer att beviljas ex gratia-ersättning om två miljoner kronor vardera. Beslutet motiveras av att tingsrätten i sin dom den 8 juli från 1988, trots att läkarna friades från åtalet om mord på Catrine da Costa, i domskälen uttalade att de hade styckat hennes kropp. Eftersom detta uttalande endast återfanns i domskälen och inte i domslutet saknade läkarna möjlighet att överklaga formuleringen och få den rättsligt prövad. Genom åren har de båda läkarna vid flera tillfällen försökt få saken omprövad och överklaga de beslut som präglat deras situation, dock utan framgång. Efter SVT dokumentärserie Dokument inifrån: Det svenska styckmordet väcktes emellertid debatten om att ge dem upprättelse till liv på nytt. Dokumentären bidrog till ett förnyat offentligt intresse för fallet och kunde även visa att åtalet i tingsrätten hade väckts på mycket svag bevisning. Därmed aktualiserades åter frågan om statens ansvar för de rättssäkerhetsproblem som följde av tingsrättens formuleringar i domskälen.

Jurister som har läst skadeståndsrätt vet att ersättning för ideell skada sällan fullt ut kan kompensera för det lidande som en kränkning eller rättsförlust innebär. Ersättningen fyller i stället främst en symbolisk funktion som ett uttryck för upprättelse och rättvisa. När man sätter sig in i vad de två läkarna i da Costa-fallet har fått utstå och hur detta fallet gång på gång återväckts som varta fläckar i det svenska medvetandet under 40 år är det svårt att hävda att två miljoner kronor vardera står i proportion till det lidande de egentligen har drabbats av. Det handlar inte bara om psykiskt lidande, utan även om förlorade sociala relationer med familjemedlemmar, socialt utanförskap, förlorade yrkeskarriärer med sina läkarlegitimationer och arbetsinkomst förluster.

Jag grät när jag såg det sista avsnittet av dokumentären, som genom intervjuer och arkivmaterial på ett tydligt sätt skildrar hur detta har varit som en våt matta i det svenska rättsmedvetandet under alla dessa åren. Särskilt när man i dokumentärens sista del ta del av hur det har påverkat Thomas Allgén. Man kan inte undvika att fgå intryck av honom som en människa som en produkt av en person som till brutits ned till följd av sina omständigheter, både kroppsligt och mentalt men som ändå har kvar en “geist” av ödmjukhet. Jag grät ännu en gång i går när jag läste om ersättningen och Allgéns kommentar till P4 Extra “–Pengar är en sak men hedern betyder mer. Jag får väl skänka bort pengarna till välgörenhet.”

De som är intresserad av att få en enkel överblick av de mest uppmärksammade rättsskandaler som definierar rättsksandalerna för denna tidsperioden kan finna det intressant. Jag tar dock inte hönsyn till

Utan inbördes ordning tänkte jag lista de allvarligaste rättsskandalerna som fått störst uppmärksamhet i svensk media sedan rättegångsbalken trädde i kraft 1948.

Fallet Thomas Quick (nuvarande namn, Sture Bergwall): Bergwall erkände under 1990-talet och tidigt 2000-tal över 30 mord i Sverige och grannländerna. Han dömdes för åtta av dem mellan 1994 och 2001 trots avsaknad av bevisning utöver sina egna erkännanden. Quick som efter ett rån var dömd till rättspsykiatrisk vård blev rädd för att skrivas ut och lämna sin institutionlasierade vardag och som bland annat motiverades av status, terapuetens upåpmärksmahet samt att ju mer “ju fler rätta svar den gav via Thomas Quicks läppar desto större och tätare blev tillförseln av [bensodisazpainerna] klassade medicinering. Eftersom han ville stanna kvar där började han berätta om övergrepp i barndomen och om återvunna minnen av mord som han påstod sig ha begått. Han friades stegvis från 2010 och helt 2013 efter att han tagit tillbaka erkännandena (bland annat i en dokumentär av Hannes Råstam). Skandalen avslöjade allvarliga brister i polisutredningar, åklagararbete, rättspsykiatri och mediernas bevakning. Den ses som ett extremt exempel på hur fundamentala aspeketer i ett rättsystem såsom rättssäkerhet kan kollapsa kring en mytoman. Leif GW Persson i en Expressen artikel först publicerad 2018 skrev “Den största rättsskandalen som har inträffat här i landet sedan 1948, då den nya Rättegångsbalken trädde i kraft.”. Den kategoriseringen går inte att underskatta.
Kaj Linna-fallet
Kevin-fallet
IB-affären
Haijbyaffären

Källa: https://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/a/wrKBeG/oisin-cantwell-till-slut-tog-staten-ansvar-for-da-costa-fallet

Källa: https://www.instagram.com/p/DZpaDs2jsM7/?utm_source=ig_web_copy_link&igsh=NTc4MTIwNjQ2YQ==

Källa: https://www.svt.se/nyheter/inrikes/fallet-da-costa-sa-fick-lakarna-upprattelse